Reflektioner Allteftersom: Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Mannen som läste högt på 6.27-tåget
(Ursprungstitel; Le Liseur du 6h.27)
Jean-Paul Didierlaurent
Norstedts - ingår i Norstedts förlagsgrupp
Översättning Marianne Tufvesson
Isbn 978-91-1-306172-6
2014
www.norstedts.se

Guylain Vignolles är en man som inte gör något väsen av sig direkt. 36 år gammal sammanbor han med sin guldfisk Rouget de Lisle - döpt efter kompositören till Marseljäsen. Dagarna tillbringar Guylain vid den stora papperskrossen på en återvinningsstation för makulerade böcker och enda ljuspunkten i hans monotona tillvaro är morgonens tågresa in till jobbet då Guylain läser högt för sina medresenärer ur boksidor som han räddat ur papperskrossens käftar.

Som genom ett trollslag drabbas Guylain av blind kärlek den dag han i pendeltågsvagnen hittar en USB-sticka med dagboksanteckningar skrivna av en viss Julie. Guylain beslutar sig för att leta upp sina älskade. Problemet är bara att det enda han vet är att hon är toalettvakt på ett stort köpcentrum i Paristrakten. Hur ska Guylain hitta henne?

Mannen som läste högt på 6.27 tåget är en satirisk fabel om vårt behov av bokläsning, vår kärlek till litteraturen och om böckernas plats i vår ekonomiskt styrda och hårt rationaliserade värld.

Vissa böcker är lustigare än andra. Det här var en sådan, lagom lustig, sort. Man får le en aning. Det är skönt, förstås. Boken rymmer flera små sidoberättelser, om människor och deras karaktärer. Det är fint att läsa om Goylain och Yvon, mannen i vaktkuren vid infarten till deras gemensamma arbetsplats. Båda äger, lever i, kärleken till ordet. De är olika, lever olika liv, men kärleken till orden är viktiga för dem båda, fast på helt olika sätt. Jag tänker att det är så skönt att se, höra, att orden och texten är viktig för så många, rik som fattig och hög som låg, partilös eller kanske kyrkligt aktiv. Ja, även om detta bara är i bokens värld, så tänker jag att det är just så också i verkligheten. Att vi vandrar tillsammans, så många, fast vi vet så lite om varandra. Rätt som det är står det en like vid vår sida, utan att vi ens i vår vildaste fantasi kan tänka oss det. Våra fördomar eller förutfattade meningar kanske hindrar oss från att se. Det är en aning sorgligt när/om/att det är så.

Flera personer inspirerar i Mannen som läste högt på 6.27-tåget, ja, inte bara Guylain, som vågar läsa högt på morgontåget och med bestämdhet tar sig an uppgiften att hitta Julie. Även Julie har en kärlek till texten, genom sitt skrivande. Det är fint. Kvinnorna på äldreboendet inspirerar genom sin lilla bön till Guylain och deras reaktioner på hans insats. Giuseppe, mannen som blev av med sina ben i den makabra krossen, har också sina imponerande sidor. De visar alla små drag av bestämdhet, ibland på gränsen till besatthet, vilket ju är ett personlighetsdrag som jag uppskattar. Besatthet för ibland saker framåt med tydlig bestämdhet. Det ger resultat, helt enkelt. Små ting som gamla hundar, kakelplattor i mängd, toalettreflektioner och guldfiskar höjer stämningen, kan man lugnt säga. För vad vore denna bok utan alla dessa kakelplattor och några enkla, men oerhört viktiga, guldfiskar?

Ja, jag kan säga att jag tyckte om boken. Den gav mig några leenden i kanten. Den muntrade upp min tillvaro, så här på kvällskvisten och den gav mig insikt, igen, att det är viktigt att läsa, begrunda och att vända på orden en aning. För mig påminner det också om vikten av att skriva, om jag nu hade glömt det. Att läsa, begrunda, vända på orden och att skriva gör skillnad, helt enkelt. Det är en himmelsk tur att man kan.

A..