Jag uppmärksammade, häromåret, hedersvåldsproblematiken. Den som inte är som vi tänker oss, heder som sprungen ur oss själva för oss själva. Den som istället talar om heder för någon annan. Den är fasansfullt obehaglig, precis som våldet mot kvinnor i allmänhet är. Även om det är helt olika saker. Samma, lika, men väldigt olika.
Jag läste en del om frågan, talade med människor som visste mer, engagerade mig i en förening som arbetade med frågan och skrev några artiklar åt den föreningen. Det är ett sätt att se problematiken, lära känna frågan. Vi ser inte problematiken uppe i ljuset så ofta, för att andra frågor än de vi ser själva drunknar i mediebruset, men den finns. Den ligger där under ytan, skadar ungdomar och vuxna och cementerar normer och förhållningssätt utan att vi gör något åt det. Den är inte alls ovanlig. Hedersvåldet finns definitivt i vårt land. Vi behöver se det, uppmärksamma det och tala om det.
Det finns en hel del människor och organisationer som tycker att hedersvåldet är detsamma som våld mot kvinnor, det vanliga våldet som vi har sett hos i alla tider. Hedersvåldet är ställt mot samma grupper, kvinnor och/eller andra utsatta grupper, men är inte likt det individuella våldet. Hedersvåldet utförs av grupper, där individerna pressas att utföra psykisk och fysisk terror mot sina nära, ofta släktingar. Hedersvåldet ger sig rätten att hålla människor i strama tyglar. Det slår hårt mot våra unga, företrädesvis kvinnor, men också mot män. Det slår också hårt mot de familjer som tvingar varandra att tänka i dessa banor. Hedersvåldet visar brist på respekt mot människor. De visar brist på respekt mot de mänskliga rättigheterna, mot kvinnor och män som tvingas leva med ett oacceptabelt våld och förtryck. Båda förövaren och offer skadas.
Det är mest kvinnor som drabbas av våldet, men det är också män och andra utsatta grupper. Det senare skall inte förringas, men det är huvudsakligen kvinnor som drabbas. Hedersvåldet måste uppmärksammas. Det måste ta slut. Precis som våldet mot kvinnor, det vanliga våldet, måste ta slut. Våldet måste ta slut. Kvinnor är inga slagpåsar eller allmänt tillgängliga på andra sätt.
Just ju cirkulerar samtalet i media om sexuella trakasserier på kvinnor, unga kvinnor på festivaler, vid nyårsfirande och i andra folksamlingar. Män och pojkar tar sig rätten att ta på kvinnors kroppar. Detta måste få ett slut. Det är en otroligt viktig normfråga - att vi inte tolererar våld i samhället och att kvinnor inte är något som männen äger rätt att fingra på. Våld och övergrepp måste få ett slut.
Föräldrar, skola, media, företag, ja, alla fronter måste få män, pojkar, kvinnor och flickor att se och förstå att kvinnor avgör själva vem som har rätt att röra deras kroppar. Själva, utan påtryckning och utan försök att röra människor i smyg eller med våld. De har rätt att dansa. De har rätt att klä sig som de vill. De har rätt att röra sig lika fritt som männen, utan risk för trakasserier. Samhällsutvecklingen, normen, är fullständigt oacceptabel. När vi nu hör att festivalarrangörer, media och polis inte har rapporterat, har förtigit, omfattande sexuella trakasserier om unga kvinnor på flera ställen blir man ytterst beklämd. Och förbannad.
När jag i gårdagens DN läste en intervju, där unga tjejer säger att det är vardagligt och där unga killar säger att det inte är deras ansvar, blir jag ledsen. Det får inte vara vardagligt och det är killarnas ansvar. Ingen kan friskriva sig från ansvar i dessa frågor. De orättfärdigheter vi ser har vi också ansvar för att göra vårt yttersta för att rätta. Även när det inte rör just oss, för det rör ändå just oss. Det rör vårt samhälle, våra barn och våra barnbarn. Det rör oss alla.Våra ögon, vi som står runt omkring de som drabbas av våld och orättvisor, är viktiga. Vår handling är viktig. Om den består av en axelryckning istället för en konkret handling förändrar eller bidrar vi på olika sätt. Vi bidrar till att styra normen i samhället genom vår passivitet eller genom vår aktiva handling i en annan riktning. Ja, vi ändrar sannolikt inget med en enskild handling, vi måste göra mer. Det är just så vi måste. Vi måste engagera oss mer, bry oss mer och orda mer. Lyft luren till media, skriv en rad, anmäl oegentligheter till polisen, ligg på och låt inte ärenden ligga i dvala. Anmälningar måste tas på allvar och domar i rättsinstanser måste visa att det inte är i sin ordning. Låt inte trakasserier och orättvisor tystas ner. Detta är inte den norm vi vill se i vårt samhälle.
Vi vill inte ha något våld i vårt samhälle, oavsett hur det ser ut. Det är olika typer av våld, men vi vill inte ha något av det. Det måste få ett slut. Civilkurage krävs. Av dig, av mig, av oss alla. Nu och alltid.
Tystnad och axelryckningar är inte rätt väg att gå.
A..
DN 20160113
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar