Jag höll kurs häromdagen. Jag gillar föreningslivet och håller kurs för sådant folk lite nu och då. Det är inspirerande och roligt. Jag blir peppad, men också stressad och nervös innan. Jag våndas. Det är rätt onödigt och dumt, eftersom jag har rätt bra koll och vet vad jag skall säga och göra. Men man är ju som man är - och får försöka ha tolerans med detta. Stå ut, med sig själv, helt enkelt.
När jag kom till kurslokalen låg den, i själva huset, lite meckigt till. Slingrigt och krokigt upp och ner för trappor. Och som ett fort, med koder och särskild nyckelbricka. Ja, det var ju ingen som led av detta förstås. Och hus är ju som de är. Intressanta. Lokalen var liten, men dög förstås bra. Jag höll dock inledningsvis på att få en stressinfarkt när jag klev in i rummet - eftersom lokalen var påtagligt liten och dessutom omöblerad. Alla bord och stolar stod invid väggen - så ja, det fanns ju möbler så det var ju egentligen inget problem. Det var ju inte noterat i min tidsplan bara, att jag skulle vara tvungen att vika upp bord och placera ut stolar till dessa. Och möblera. Det får jag begrunda till nästa gång. Eller kanske mest hur man andas rätt och är mer tolerant - så att man inte skadar sig själv av onödigt stress. Hålla koll på andning och sån´t, ja, det skall jag verkligen komma ihåg. Tur var ju att jag var där i god tid, även om tiden blev lite knapp. 1½ timme innan räckte, i varje fall nästan. Fördelen var förstås att jag blev tvungen att klura på hur borden skulle möbleras.
Jag hade bett arrangören att kopiera material åt mig innan. Det hade de gjort. Och lagt i fina mappar. Mitt problem blev bara att jag inte visste var de hade lagt materialet. Jag hade tänkt, men inte förankrat, att de skulle ligga i lokalen där vi skulle vara. Så tänkte inte arrangören. Jag hade bett om en extradator också, eftersom min inte fungerat med deras projektorer när jag testat tidigare. Visserligen i en annan lokal, men ändå. Jag insåg kvällen innan att jag inte fått ett bekräftande svar på detta och noterade vid ankomst att lokalen inte hade en dator. Tur för mig själv var ju då att jag tagit med mig min gamla skrotdator för säkerhets skull, som jag lyckligtvis fick liv i och kunde få att tala med projektorn. Söligheten i skrotdatorn gav mig nästan en stressinfarkt igen, särskilt med tanke på att bildskärmen var svart men bilden syntes på projektorduken. Det är svårmanövrerat med bilderna i datorn när man måste titta någon annanstans när man letar efter rätt material. Efter en stunds djupandningsövning samtidigt som jag stint stirrade på texten på dator "programmet svarar inte" lyckades jag dock få datorn att andas också. Den släppte greppet om "inte kan" och gjorde som den blivit ombedd. Jag tänker att jag måste öva mer på djupandning och logiska (tysta) resonemang (med mig själv) i den här typen av situationer. Ingen blir ju ändå skadad (såvida jag själv inte får en riktig infarkt), så jag borde kunna coola ner mig mer. Det skulle helt enkelt vara bra. Lite mer tid också förstås.
I min roll som kursledare måste jag också se till att eleverna är vakna och glada. Däri ingår t ex kaffe, te och frukt. Det hade kursarrangören ordnat och ställt i lärarrummet. Jag blev lycklig när jag insåg att de inte hade ställt dit sitt ordinarie godis. Peppglad, helt enkelt. Kakorna hade jag ju kunnat låta bli att bära ner, men jag tänkte tydligen inte så långt. De åkte alltså med till lokalen ändå. Rätt dumt tänkt av mig, som inte tycker att mänskligheten egentligen behöver kakor till kaffet. Ja, alla håller ju inte med mig där, men ändå. Jag får peppa arrangören att köpa något annat i framtiden, kanske aprikoser, fikon, nötter och sådant kan komma istället för kakorna? Ja, det skall jag nog peppa dem till. Kaffekokande låg på min roll också. Jag är en fena på detta, även om jag inte hade skrivit in det i min tidsplanering. Jag hade inte riktig koll på mängd av relationen mellan vatten och kaffe i industrikaffebryggaren, men gott blev det. Ändå. Det ordnar sig om man bara andas lugnt. Och om de flesta kursdeltagare är lite sena. Bredvid de förhatliga kakorna (som t ex innehåller onyttigheter som vitt socker och onyttiga fetter) låg det kopierade materialet. Jag tackar och bockar för detta.
Arrangören bjöd eleverna på lunch. När de nu har bytt kurslokal har de inget eget kök utan måste köpa lunchen ute på restaurang. Jag har bett att det skall serveras/beställas vegetarisk mat på dessa kurser och de har förlikat sig med detta. Verkar det som. Vi får se om det håller i sig. Det gör mig glad, men inte alltid kursdeltagarna. Vi fick denna gång en fantastiskt god vegetarisk paj, väl tilltagen men ändå en ätbar portion, med sallad till. Inte makabert mycket mat över alltså, som det blivit tidigare. Gott och närande. Ja, det har det varit tidigare också. Kaffe och dricka ingick också. Gott, ja, riktigt gott. En av deltagarna, framställde dock klagomål på maten. Jag utredde inte skälet, kanske mest för att han faktiskt hade fel. Var det möjligen att den var vegetarisk? Ja, det vet jag ju inte. Och kan alltså inte säga något om. Jag har bett att den skall vara vegetarisk, eftersom det tär mindre på vår jord. Och att organisationen som står för kursen har en viktig del i att bidra till att vi inte tär mer än nödvändigt på vår jord. Jag kanske borde kommunicera detta tydligare till eleverna, för att de skall fatta poängen. För det gör man ju kanske inte annars. Själv fattar jag inte poängen med klagomålet, eftersom lunchen ingick gratis i den kurs de (flesta) också fått alldeles gratis. Och för att maten verkligen var både fin och god. Det kanske är en smaksak, förstås. Jag begrundar min tolerans här, men tänker att folk är som folk är och att vi alla är väldigt olika. Tänker olika om olika saker, helt enkelt. Och att det ändå är fantastiskt. För att jag nästa gång nog skall säga något om jordens väl och som förklaring till fantastiskt god och fin vegetarisk mat. Ja, inte vegansk förstås. Och inte heller krav eller ekologiskt tänkt. Det får komma sen. Det är nog bäst att ta en sak i taget. Annars riskerar folk att slå bakut. Det skulle kanske jag göra också. Men visst behöver vi tänka mer på hållbarheten - alltså jordens och människornas väl, för en hållbar planet även till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn?
Efter den fina lunchen var det dags att fixa en ny termos med kaffe och en med te. Medan jag gjorde detta ville några av deltagarna låna ett tomt rum. Så småningom förstod jag att de behövde rummet för att be. Toppen, det ordnade vi lätt. Männen bad först. Och kvinnorna sen. Det är fint med människor som ber, tänker jag. Och avstår från att tänka på frågan om varför kvinnorna behövde vänta tills männen var klara. Eller kanske gjorde jag det. Ändå. Utan att kunna prestera ett bra svar. Och då är det ju inte lönt att tala om eller tänka mer på saken. Eller hur? Eller kanske har jag fel (också) där? Är det min eller deras fråga? Eller vår allas?
Efter kaffekokandet, toalettbesök, bön och vandring genom kodade dörrar fortsatte vår dag med samtal om debet, kredit, principer och föreningslivets viktiga frågor. När sen eftermiddag, nästan kväll, närmade sig var deltagarna alldeles överösta av information och nya tankar. Jag uppfattade att de var trötta, men också glada. Det lät som om de haft en givande dag. En av kvinnorna tackade för sig, för dagen, och hälsade; krya på dig. Jag log (snett) för mig själv och tänkte, jag undrar hur de hanterat min (ganska besvärande) förkylning. Har snuvan och hostandet irriterat en aning? Ja, det måste nog ha varit ganska toleranta. Själv hade jag visserligen besvärats av den (en aning) men ändå inte hindrats i mitt aktiva flöde av ord. Det kanske hade varit bra om jag blivit, eftersom jag ändå har en tendens att bli ganska mångordig under dessa (fantastiskt roliga) kurser.
Nu får jag inte glömma att sända kursbilderna till dem - där några av alla ord finns på pränt. Jag får inte heller glömma att vi nästa vecka, friska och pigga, skall fortsätta kursen med dag 2. Klart är att jag då vet mer om hur huset fungerar - även om jag ännu inte vet i vilken lokal jag skall vara. Det får visa sig. Kan två timmar innan räcka då?
Just det. Koden får jag inte glömma. Den till dörren. Den till datorn. Och kanske kan jag också, av arrangören, få koden till wifin - eftersom en del av kursmaterialet ligger därute i rymden och svävar. (Jag undrar ändå varför de inte kan ge den, eller något annat, till mig utan att jag först måste be). Och så nyckelbrickan till dörrarna förstås. Ja, det får jag inte missa. Och kvittensen som jag glömde måste jag också minnas. Förstås.
Ja, jag gillar att hålla kurs. Jag gillar inte riktigt att arrangörerna lämnar mig utanför, som om jag inte riktigt behövs eller är viktig. Jag måste be om det mesta. Det kommer inte självmant. Och inget samröre med organisationen för övrigt. De har helt enkelt en usel konsultvård. Ja, det har andra liknande arrangörer också, men det är knappast en ursäkt. Nej, uselt. Men, det är ju så det är, så då får man väl tolerera det. Eller välja att gå därifrån.
Ja, jag gillar att hålla kurs. Jag gillar dock inte stressen innan. Att jag tror mig vara oduglig, trots att jag vet att jag är duglig, rent av mer än duglig. Det är dumt. Det gör mig illa. Jag blir speedad under kursdagen, eller koncentrerad på uppgiften. Efteråt blir jag tom och trött. Ibland tar det tid innan jag städat klart i lokalen och fått med mig det som skall hem. Sen kommer eftertänksamheten, som berättar för mig att jag borde ha kunnat göra saker bättre. Även om det, utan att behöva tveka en microsekund, är gott nog. Ja, det är, om man nu får säga så, väldigt bra. Den där eftertänksamheten, eller det egna nedtryckandet i skoskaften (eller i mina uttjänta löparskor) är riktigt dumt. Och alldeles onödigt. Jag borde ha större tolerans mot mig själv. Gilla mig bättre, helt enkelt.
För faktum är att kursen är rolig. Inspirerande. Lärorik. Det ger mig mycket att tala med nya människor, lära om deras verksamhet. Höra deras skratt, försöka lösa deras vånda och veta att de lär sig nytt. Nyttigt nytt. Att jag kan bidra till detta. Kursen är rolig (för mig) också för att jag kan bekräfta för mig (igen) att jag är rätt duktig på detta. Lite tjat kan ju inte skada, eller hur? Dessutom är det nyttigt att tala inför grupper. Det gäller ju bara att veta vad man skall säga, annars är det vare sig nyttigt eller roligt.
På´t igen, snart. Ja, skoj är det. Och bättre skall det förstås bli.
A..
