Äntligen vilse
om konsten att resa
Reseberättelser av Jörgen Ulvgärd
Isbn 978-91-978318-1-9
Walborg bokförlag
Walborg.se
2010
Jag besökte Turmässan 2015 i Stockholm. I entrén fick jag Äntligen vilse. Den delades ut till besökarna. Böcker glädjer, så jag tackade glatt för denna. Böcker om resor och vedermödor glädjer också, liksom böcker med många bilder.
Ja, boken har en hel del bilder. Och texter. Jag saknar dock människornas, lokalbefolkningens, vedermödor och verklighet. Boken är som en resebroschyr i allmänhet, vacker och glättig. Där verkligheten skalats bort, som om den inte finns.
Varje kapitel, varje ny plats, inleds med en kort text. Förlaget har där använt ett textsnitt som är svårt att läsa. Som i slingring skrivstil som man måste begrunda, klura, för att komma vidare. Ja, visst är det vackert, men inte så lättläst. Det blir lättare och lättare att hoppa över dessa textavsnitt.
Jag tänkte när jag fick boken i min hand; en sådan bok vill jag göra. När jag läst och begrundat den tänkte jag; nej, inte en sådan bok. Jag vill göra en bok som berättar om människorna och platserna. Som visar bilderna av dem som finns på platsen och gör den unik. Med texter som bistår i just det. Inte bara glamouren, alltså.
Ja, det är förstås inte säkert att jag lyckas med ambitionen. Jag vill dock inte göra en bok som denna. Klatschiga resebroschyrer får ligga på andras bord.
A..
Bokus. Kyrkans tidning.
Artiklar, reflektioner och krönikor. Ord om sådant som påverkar mig och min dag. Och kanske oxå din dag. Ord om glädje, sorg och frustration. Ord om lycka. Om människor som gör. Eller inte gör. Om hur vi är. Eller inte är. Kanske oxå några ord om livet. Helt enkelt. Om nu livet är enkelt.
Sidor ...
▼
tisdag 29 september 2015
söndag 27 september 2015
Vi pratade om plasten idag...
Vi pratade om plasten idag. Ja, egentligen pratade vi om schyst resande (eftersom jag höll föredrag på ämnet) men plasten är ju ett otyg i världen som hör ihop med hållbarhetstanken i resandet. En schyst miljö alltså.
Ja, plasten är ett otyg eftersom så mycket hamnar i naturen - och i våra hav. Det är nästan outhärdbart att tänka att sååå mycket hamnar i naturen och i haven. Och därmed också i vår mat. Och att djuren dör med mängder av plast i magen. Det är ju inte så fint, eller hur?
Därtill kommer förstås att våra efterkommande generationer - mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn (och kanske också dina) - kommer att ha så mycket mindre fantastisk natur att vistas i än vi har. Det känns rätt obra.
Jag försöker lyssna till Plastic free tuesday - alltså att leva plastfritt (ej förbruka plast) minst en dag i veckan. Det ger mig uppmärksamhet på frågan, får mig att förbruka avsevärt mycket mindre plast och bli bättre på detta. Inte bara en dag, utan alla dagar. Eftersom den spelar roll.
Får jag peppa dig att hänga på? Begrunda din plastkonsumtion.
Notera att den är väldigt onödig. Naturförstörande. Och peppa dig själv att minska den.
A..
Ja, plasten är ett otyg eftersom så mycket hamnar i naturen - och i våra hav. Det är nästan outhärdbart att tänka att sååå mycket hamnar i naturen och i haven. Och därmed också i vår mat. Och att djuren dör med mängder av plast i magen. Det är ju inte så fint, eller hur?
Därtill kommer förstås att våra efterkommande generationer - mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn (och kanske också dina) - kommer att ha så mycket mindre fantastisk natur att vistas i än vi har. Det känns rätt obra.
Jag försöker lyssna till Plastic free tuesday - alltså att leva plastfritt (ej förbruka plast) minst en dag i veckan. Det ger mig uppmärksamhet på frågan, får mig att förbruka avsevärt mycket mindre plast och bli bättre på detta. Inte bara en dag, utan alla dagar. Eftersom den spelar roll.
Får jag peppa dig att hänga på? Begrunda din plastkonsumtion.
Notera att den är väldigt onödig. Naturförstörande. Och peppa dig själv att minska den.
A..
torsdag 24 september 2015
Jag läser vidare i - i vänliga rebellers sällskap...
Jag läser vidare i I vänliga rebellers sällskap, av Annika Spalde och Pelle Strindlund. Jag intresserar mig särskilt för berättelserna där Pelle & Annika minns. Det är personliga berättelserna från händelser som funnits med i ickevåldsaktiviteter, som t ex efterföljande fängelsevistelser. De som är en del i aktiviteten, aktivismen, även om den är påfrestande så är den också viktig. Det är viktigt att stå för det man har gjort, ta sitt straff. Där finns också tiden för reflektion, möjligheten att studera, skriva artiklar eller manus till böcker - eller kanske samtala med medfångar, vakter eller andra om det man har gjort.
För mig känns detta som viktiga delar i en ickevåldsaktivitet, alltså texterna och samtalen. Det som gör att aktiviteterna kan ge tankar också hos andra, ge ringar på vattnet. Det räcker inte bara att göra, det måste också spridas och förklaras i något mått. För varje ytterliga person som uppmärksammat frågan, tagit den till sig och kanske sen också fört den vidare till nästa, går riktningen åt rätt håll. Förutsatt att det finns en förståelse för aktionen, att man förstår - har tydliggjort - varför den har gjorts.
Kapitlet som berättar om några av ickevåldsaktionernas tanke- och handlingsdelar är viktigt. Ja, det är alla kapitel förstås. Rubrikerna i kapitlet är; aktivt handlande - förverkligande av visionen - inställningen till motparten - inställningen till oss själva - mål & medel - handling trots risker - öppenhet - förberedelsens betydelse - ickevåld & civil olydnad - vänliga rebeller - civil olydnad som moralisk skyldighet - kristna perspektiv. Det är viktiga tankeprocesser, egna ställningstaganden, som behöver göras. Jag tänker att det, för många, ändå tar ganska lång tid innan man kommer fram till sina viktigast ställningstaganden, sina grundvärderingar. Jag tänker också att det är oerhört viktigt att de är sina egna, att man tror på och står för det man tänker sig göra. Så att man orkar hela vägen i mål, så att man vet sin riktning och vad det är man vill förändra. Det kan inte vara något som plötsligt dyker upp, eller kan det vara det?
Plötsligt minns jag OTPOR - Bringing down a dictator (år 2000, Serbien), som ju var en rörelse som relativt plötsligt dök upp. Eller gavs det ändå tid för reflektion, tid att övervinna rädslan och stå för det som måste göras? OTPOR var en organisation, eller kanske en rörelse, som växte allteftersom. Det övervägda fanns inte från början, men de lärde sig, tog till sig och försökte. Det var inte utpräglade ickevåldsmänniskor som deltog, det var bara människor som tyckte att det räckte. De lyckades också relativt väl. OTPOR diskuteras inte i Spalde/Strindlunds bok, det var bara min tanke som gick dit.
Spalde/Strindlund berättar om organisationer, om historiska förgrundsgestalter liksom om Jesus och några av hans ickevåldstankar. De talar om djuren, de allra minsta som behöver vårt stöd, och de talar om Gandhi och Martin Luther King. Ja, de talar om andra frågor, fler organisationer och viktiga individer.
Ickevåldets konsekvenser kan vara t ex fängelsestraff och höga böter/skadestånd, med betalningsanmärkningar som följd. Det kan te sig obehagligt, t o m framtidsförstörande, men vad är betalningsanmärkningar, höga skulder och fängelsestraff på meritlistan ställt i relation till att vi bara låter världens oegentligheter fortgå?
Frånvaron av ickevåldsaktioner, demonstrationer, artiklar och andra opinionsbildande arbetssätt kan t ex vara att skadlig lagstiftning eller orättfärdiga beslut inte uppmärksammas, flyktingar motas, hotas och behandlas illa, djurens rättigheter inte ses, vapen fortsätter att tillverkas i Sverige och levereras för ond bråd död utan vidare uppmärksamhet eller att NATO övar i vårt land utan att någon begrundar om detta är rätt eller fel.
Det är en himmelsk tur att några tar sig ton, mod och rättigheter att göra detta.
A..
I vänliga rebellers sällskap. Annika Spalde & Pelle Strindlund. Isbn 91-88552-50-0. Arcus förlag. 2004.
Länkar;
Tidigare ord av mig om I vänliga rebellers sällskap, i denna blogg.
Kyrkans tidning. Arcus förlag.
Ickevåldskollektivet Gandhi.
tisdag 22 september 2015
Tolerans...
Jag höll kurs häromdagen. Jag gillar föreningslivet och håller kurs för sådant folk lite nu och då. Det är inspirerande och roligt. Jag blir peppad, men också stressad och nervös innan. Jag våndas. Det är rätt onödigt och dumt, eftersom jag har rätt bra koll och vet vad jag skall säga och göra. Men man är ju som man är - och får försöka ha tolerans med detta. Stå ut, med sig själv, helt enkelt.
När jag kom till kurslokalen låg den, i själva huset, lite meckigt till. Slingrigt och krokigt upp och ner för trappor. Och som ett fort, med koder och särskild nyckelbricka. Ja, det var ju ingen som led av detta förstås. Och hus är ju som de är. Intressanta. Lokalen var liten, men dög förstås bra. Jag höll dock inledningsvis på att få en stressinfarkt när jag klev in i rummet - eftersom lokalen var påtagligt liten och dessutom omöblerad. Alla bord och stolar stod invid väggen - så ja, det fanns ju möbler så det var ju egentligen inget problem. Det var ju inte noterat i min tidsplan bara, att jag skulle vara tvungen att vika upp bord och placera ut stolar till dessa. Och möblera. Det får jag begrunda till nästa gång. Eller kanske mest hur man andas rätt och är mer tolerant - så att man inte skadar sig själv av onödigt stress. Hålla koll på andning och sån´t, ja, det skall jag verkligen komma ihåg. Tur var ju att jag var där i god tid, även om tiden blev lite knapp. 1½ timme innan räckte, i varje fall nästan. Fördelen var förstås att jag blev tvungen att klura på hur borden skulle möbleras.
Jag hade bett arrangören att kopiera material åt mig innan. Det hade de gjort. Och lagt i fina mappar. Mitt problem blev bara att jag inte visste var de hade lagt materialet. Jag hade tänkt, men inte förankrat, att de skulle ligga i lokalen där vi skulle vara. Så tänkte inte arrangören. Jag hade bett om en extradator också, eftersom min inte fungerat med deras projektorer när jag testat tidigare. Visserligen i en annan lokal, men ändå. Jag insåg kvällen innan att jag inte fått ett bekräftande svar på detta och noterade vid ankomst att lokalen inte hade en dator. Tur för mig själv var ju då att jag tagit med mig min gamla skrotdator för säkerhets skull, som jag lyckligtvis fick liv i och kunde få att tala med projektorn. Söligheten i skrotdatorn gav mig nästan en stressinfarkt igen, särskilt med tanke på att bildskärmen var svart men bilden syntes på projektorduken. Det är svårmanövrerat med bilderna i datorn när man måste titta någon annanstans när man letar efter rätt material. Efter en stunds djupandningsövning samtidigt som jag stint stirrade på texten på dator "programmet svarar inte" lyckades jag dock få datorn att andas också. Den släppte greppet om "inte kan" och gjorde som den blivit ombedd. Jag tänker att jag måste öva mer på djupandning och logiska (tysta) resonemang (med mig själv) i den här typen av situationer. Ingen blir ju ändå skadad (såvida jag själv inte får en riktig infarkt), så jag borde kunna coola ner mig mer. Det skulle helt enkelt vara bra. Lite mer tid också förstås.
I min roll som kursledare måste jag också se till att eleverna är vakna och glada. Däri ingår t ex kaffe, te och frukt. Det hade kursarrangören ordnat och ställt i lärarrummet. Jag blev lycklig när jag insåg att de inte hade ställt dit sitt ordinarie godis. Peppglad, helt enkelt. Kakorna hade jag ju kunnat låta bli att bära ner, men jag tänkte tydligen inte så långt. De åkte alltså med till lokalen ändå. Rätt dumt tänkt av mig, som inte tycker att mänskligheten egentligen behöver kakor till kaffet. Ja, alla håller ju inte med mig där, men ändå. Jag får peppa arrangören att köpa något annat i framtiden, kanske aprikoser, fikon, nötter och sådant kan komma istället för kakorna? Ja, det skall jag nog peppa dem till. Kaffekokande låg på min roll också. Jag är en fena på detta, även om jag inte hade skrivit in det i min tidsplanering. Jag hade inte riktig koll på mängd av relationen mellan vatten och kaffe i industrikaffebryggaren, men gott blev det. Ändå. Det ordnar sig om man bara andas lugnt. Och om de flesta kursdeltagare är lite sena. Bredvid de förhatliga kakorna (som t ex innehåller onyttigheter som vitt socker och onyttiga fetter) låg det kopierade materialet. Jag tackar och bockar för detta.
Arrangören bjöd eleverna på lunch. När de nu har bytt kurslokal har de inget eget kök utan måste köpa lunchen ute på restaurang. Jag har bett att det skall serveras/beställas vegetarisk mat på dessa kurser och de har förlikat sig med detta. Verkar det som. Vi får se om det håller i sig. Det gör mig glad, men inte alltid kursdeltagarna. Vi fick denna gång en fantastiskt god vegetarisk paj, väl tilltagen men ändå en ätbar portion, med sallad till. Inte makabert mycket mat över alltså, som det blivit tidigare. Gott och närande. Ja, det har det varit tidigare också. Kaffe och dricka ingick också. Gott, ja, riktigt gott. En av deltagarna, framställde dock klagomål på maten. Jag utredde inte skälet, kanske mest för att han faktiskt hade fel. Var det möjligen att den var vegetarisk? Ja, det vet jag ju inte. Och kan alltså inte säga något om. Jag har bett att den skall vara vegetarisk, eftersom det tär mindre på vår jord. Och att organisationen som står för kursen har en viktig del i att bidra till att vi inte tär mer än nödvändigt på vår jord. Jag kanske borde kommunicera detta tydligare till eleverna, för att de skall fatta poängen. För det gör man ju kanske inte annars. Själv fattar jag inte poängen med klagomålet, eftersom lunchen ingick gratis i den kurs de (flesta) också fått alldeles gratis. Och för att maten verkligen var både fin och god. Det kanske är en smaksak, förstås. Jag begrundar min tolerans här, men tänker att folk är som folk är och att vi alla är väldigt olika. Tänker olika om olika saker, helt enkelt. Och att det ändå är fantastiskt. För att jag nästa gång nog skall säga något om jordens väl och som förklaring till fantastiskt god och fin vegetarisk mat. Ja, inte vegansk förstås. Och inte heller krav eller ekologiskt tänkt. Det får komma sen. Det är nog bäst att ta en sak i taget. Annars riskerar folk att slå bakut. Det skulle kanske jag göra också. Men visst behöver vi tänka mer på hållbarheten - alltså jordens och människornas väl, för en hållbar planet även till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn?
Efter den fina lunchen var det dags att fixa en ny termos med kaffe och en med te. Medan jag gjorde detta ville några av deltagarna låna ett tomt rum. Så småningom förstod jag att de behövde rummet för att be. Toppen, det ordnade vi lätt. Männen bad först. Och kvinnorna sen. Det är fint med människor som ber, tänker jag. Och avstår från att tänka på frågan om varför kvinnorna behövde vänta tills männen var klara. Eller kanske gjorde jag det. Ändå. Utan att kunna prestera ett bra svar. Och då är det ju inte lönt att tala om eller tänka mer på saken. Eller hur? Eller kanske har jag fel (också) där? Är det min eller deras fråga? Eller vår allas?
Efter kaffekokandet, toalettbesök, bön och vandring genom kodade dörrar fortsatte vår dag med samtal om debet, kredit, principer och föreningslivets viktiga frågor. När sen eftermiddag, nästan kväll, närmade sig var deltagarna alldeles överösta av information och nya tankar. Jag uppfattade att de var trötta, men också glada. Det lät som om de haft en givande dag. En av kvinnorna tackade för sig, för dagen, och hälsade; krya på dig. Jag log (snett) för mig själv och tänkte, jag undrar hur de hanterat min (ganska besvärande) förkylning. Har snuvan och hostandet irriterat en aning? Ja, det måste nog ha varit ganska toleranta. Själv hade jag visserligen besvärats av den (en aning) men ändå inte hindrats i mitt aktiva flöde av ord. Det kanske hade varit bra om jag blivit, eftersom jag ändå har en tendens att bli ganska mångordig under dessa (fantastiskt roliga) kurser.
Nu får jag inte glömma att sända kursbilderna till dem - där några av alla ord finns på pränt. Jag får inte heller glömma att vi nästa vecka, friska och pigga, skall fortsätta kursen med dag 2. Klart är att jag då vet mer om hur huset fungerar - även om jag ännu inte vet i vilken lokal jag skall vara. Det får visa sig. Kan två timmar innan räcka då?
Just det. Koden får jag inte glömma. Den till dörren. Den till datorn. Och kanske kan jag också, av arrangören, få koden till wifin - eftersom en del av kursmaterialet ligger därute i rymden och svävar. (Jag undrar ändå varför de inte kan ge den, eller något annat, till mig utan att jag först måste be). Och så nyckelbrickan till dörrarna förstås. Ja, det får jag inte missa. Och kvittensen som jag glömde måste jag också minnas. Förstås.
Ja, jag gillar att hålla kurs. Jag gillar inte riktigt att arrangörerna lämnar mig utanför, som om jag inte riktigt behövs eller är viktig. Jag måste be om det mesta. Det kommer inte självmant. Och inget samröre med organisationen för övrigt. De har helt enkelt en usel konsultvård. Ja, det har andra liknande arrangörer också, men det är knappast en ursäkt. Nej, uselt. Men, det är ju så det är, så då får man väl tolerera det. Eller välja att gå därifrån.
Ja, jag gillar att hålla kurs. Jag gillar dock inte stressen innan. Att jag tror mig vara oduglig, trots att jag vet att jag är duglig, rent av mer än duglig. Det är dumt. Det gör mig illa. Jag blir speedad under kursdagen, eller koncentrerad på uppgiften. Efteråt blir jag tom och trött. Ibland tar det tid innan jag städat klart i lokalen och fått med mig det som skall hem. Sen kommer eftertänksamheten, som berättar för mig att jag borde ha kunnat göra saker bättre. Även om det, utan att behöva tveka en microsekund, är gott nog. Ja, det är, om man nu får säga så, väldigt bra. Den där eftertänksamheten, eller det egna nedtryckandet i skoskaften (eller i mina uttjänta löparskor) är riktigt dumt. Och alldeles onödigt. Jag borde ha större tolerans mot mig själv. Gilla mig bättre, helt enkelt.
För faktum är att kursen är rolig. Inspirerande. Lärorik. Det ger mig mycket att tala med nya människor, lära om deras verksamhet. Höra deras skratt, försöka lösa deras vånda och veta att de lär sig nytt. Nyttigt nytt. Att jag kan bidra till detta. Kursen är rolig (för mig) också för att jag kan bekräfta för mig (igen) att jag är rätt duktig på detta. Lite tjat kan ju inte skada, eller hur? Dessutom är det nyttigt att tala inför grupper. Det gäller ju bara att veta vad man skall säga, annars är det vare sig nyttigt eller roligt.
På´t igen, snart. Ja, skoj är det. Och bättre skall det förstås bli.
A..
När jag kom till kurslokalen låg den, i själva huset, lite meckigt till. Slingrigt och krokigt upp och ner för trappor. Och som ett fort, med koder och särskild nyckelbricka. Ja, det var ju ingen som led av detta förstås. Och hus är ju som de är. Intressanta. Lokalen var liten, men dög förstås bra. Jag höll dock inledningsvis på att få en stressinfarkt när jag klev in i rummet - eftersom lokalen var påtagligt liten och dessutom omöblerad. Alla bord och stolar stod invid väggen - så ja, det fanns ju möbler så det var ju egentligen inget problem. Det var ju inte noterat i min tidsplan bara, att jag skulle vara tvungen att vika upp bord och placera ut stolar till dessa. Och möblera. Det får jag begrunda till nästa gång. Eller kanske mest hur man andas rätt och är mer tolerant - så att man inte skadar sig själv av onödigt stress. Hålla koll på andning och sån´t, ja, det skall jag verkligen komma ihåg. Tur var ju att jag var där i god tid, även om tiden blev lite knapp. 1½ timme innan räckte, i varje fall nästan. Fördelen var förstås att jag blev tvungen att klura på hur borden skulle möbleras.
Jag hade bett arrangören att kopiera material åt mig innan. Det hade de gjort. Och lagt i fina mappar. Mitt problem blev bara att jag inte visste var de hade lagt materialet. Jag hade tänkt, men inte förankrat, att de skulle ligga i lokalen där vi skulle vara. Så tänkte inte arrangören. Jag hade bett om en extradator också, eftersom min inte fungerat med deras projektorer när jag testat tidigare. Visserligen i en annan lokal, men ändå. Jag insåg kvällen innan att jag inte fått ett bekräftande svar på detta och noterade vid ankomst att lokalen inte hade en dator. Tur för mig själv var ju då att jag tagit med mig min gamla skrotdator för säkerhets skull, som jag lyckligtvis fick liv i och kunde få att tala med projektorn. Söligheten i skrotdatorn gav mig nästan en stressinfarkt igen, särskilt med tanke på att bildskärmen var svart men bilden syntes på projektorduken. Det är svårmanövrerat med bilderna i datorn när man måste titta någon annanstans när man letar efter rätt material. Efter en stunds djupandningsövning samtidigt som jag stint stirrade på texten på dator "programmet svarar inte" lyckades jag dock få datorn att andas också. Den släppte greppet om "inte kan" och gjorde som den blivit ombedd. Jag tänker att jag måste öva mer på djupandning och logiska (tysta) resonemang (med mig själv) i den här typen av situationer. Ingen blir ju ändå skadad (såvida jag själv inte får en riktig infarkt), så jag borde kunna coola ner mig mer. Det skulle helt enkelt vara bra. Lite mer tid också förstås.
I min roll som kursledare måste jag också se till att eleverna är vakna och glada. Däri ingår t ex kaffe, te och frukt. Det hade kursarrangören ordnat och ställt i lärarrummet. Jag blev lycklig när jag insåg att de inte hade ställt dit sitt ordinarie godis. Peppglad, helt enkelt. Kakorna hade jag ju kunnat låta bli att bära ner, men jag tänkte tydligen inte så långt. De åkte alltså med till lokalen ändå. Rätt dumt tänkt av mig, som inte tycker att mänskligheten egentligen behöver kakor till kaffet. Ja, alla håller ju inte med mig där, men ändå. Jag får peppa arrangören att köpa något annat i framtiden, kanske aprikoser, fikon, nötter och sådant kan komma istället för kakorna? Ja, det skall jag nog peppa dem till. Kaffekokande låg på min roll också. Jag är en fena på detta, även om jag inte hade skrivit in det i min tidsplanering. Jag hade inte riktig koll på mängd av relationen mellan vatten och kaffe i industrikaffebryggaren, men gott blev det. Ändå. Det ordnar sig om man bara andas lugnt. Och om de flesta kursdeltagare är lite sena. Bredvid de förhatliga kakorna (som t ex innehåller onyttigheter som vitt socker och onyttiga fetter) låg det kopierade materialet. Jag tackar och bockar för detta.
Arrangören bjöd eleverna på lunch. När de nu har bytt kurslokal har de inget eget kök utan måste köpa lunchen ute på restaurang. Jag har bett att det skall serveras/beställas vegetarisk mat på dessa kurser och de har förlikat sig med detta. Verkar det som. Vi får se om det håller i sig. Det gör mig glad, men inte alltid kursdeltagarna. Vi fick denna gång en fantastiskt god vegetarisk paj, väl tilltagen men ändå en ätbar portion, med sallad till. Inte makabert mycket mat över alltså, som det blivit tidigare. Gott och närande. Ja, det har det varit tidigare också. Kaffe och dricka ingick också. Gott, ja, riktigt gott. En av deltagarna, framställde dock klagomål på maten. Jag utredde inte skälet, kanske mest för att han faktiskt hade fel. Var det möjligen att den var vegetarisk? Ja, det vet jag ju inte. Och kan alltså inte säga något om. Jag har bett att den skall vara vegetarisk, eftersom det tär mindre på vår jord. Och att organisationen som står för kursen har en viktig del i att bidra till att vi inte tär mer än nödvändigt på vår jord. Jag kanske borde kommunicera detta tydligare till eleverna, för att de skall fatta poängen. För det gör man ju kanske inte annars. Själv fattar jag inte poängen med klagomålet, eftersom lunchen ingick gratis i den kurs de (flesta) också fått alldeles gratis. Och för att maten verkligen var både fin och god. Det kanske är en smaksak, förstås. Jag begrundar min tolerans här, men tänker att folk är som folk är och att vi alla är väldigt olika. Tänker olika om olika saker, helt enkelt. Och att det ändå är fantastiskt. För att jag nästa gång nog skall säga något om jordens väl och som förklaring till fantastiskt god och fin vegetarisk mat. Ja, inte vegansk förstås. Och inte heller krav eller ekologiskt tänkt. Det får komma sen. Det är nog bäst att ta en sak i taget. Annars riskerar folk att slå bakut. Det skulle kanske jag göra också. Men visst behöver vi tänka mer på hållbarheten - alltså jordens och människornas väl, för en hållbar planet även till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn?
Efter den fina lunchen var det dags att fixa en ny termos med kaffe och en med te. Medan jag gjorde detta ville några av deltagarna låna ett tomt rum. Så småningom förstod jag att de behövde rummet för att be. Toppen, det ordnade vi lätt. Männen bad först. Och kvinnorna sen. Det är fint med människor som ber, tänker jag. Och avstår från att tänka på frågan om varför kvinnorna behövde vänta tills männen var klara. Eller kanske gjorde jag det. Ändå. Utan att kunna prestera ett bra svar. Och då är det ju inte lönt att tala om eller tänka mer på saken. Eller hur? Eller kanske har jag fel (också) där? Är det min eller deras fråga? Eller vår allas?
Efter kaffekokandet, toalettbesök, bön och vandring genom kodade dörrar fortsatte vår dag med samtal om debet, kredit, principer och föreningslivets viktiga frågor. När sen eftermiddag, nästan kväll, närmade sig var deltagarna alldeles överösta av information och nya tankar. Jag uppfattade att de var trötta, men också glada. Det lät som om de haft en givande dag. En av kvinnorna tackade för sig, för dagen, och hälsade; krya på dig. Jag log (snett) för mig själv och tänkte, jag undrar hur de hanterat min (ganska besvärande) förkylning. Har snuvan och hostandet irriterat en aning? Ja, det måste nog ha varit ganska toleranta. Själv hade jag visserligen besvärats av den (en aning) men ändå inte hindrats i mitt aktiva flöde av ord. Det kanske hade varit bra om jag blivit, eftersom jag ändå har en tendens att bli ganska mångordig under dessa (fantastiskt roliga) kurser.
Nu får jag inte glömma att sända kursbilderna till dem - där några av alla ord finns på pränt. Jag får inte heller glömma att vi nästa vecka, friska och pigga, skall fortsätta kursen med dag 2. Klart är att jag då vet mer om hur huset fungerar - även om jag ännu inte vet i vilken lokal jag skall vara. Det får visa sig. Kan två timmar innan räcka då?
Just det. Koden får jag inte glömma. Den till dörren. Den till datorn. Och kanske kan jag också, av arrangören, få koden till wifin - eftersom en del av kursmaterialet ligger därute i rymden och svävar. (Jag undrar ändå varför de inte kan ge den, eller något annat, till mig utan att jag först måste be). Och så nyckelbrickan till dörrarna förstås. Ja, det får jag inte missa. Och kvittensen som jag glömde måste jag också minnas. Förstås.
Ja, jag gillar att hålla kurs. Jag gillar inte riktigt att arrangörerna lämnar mig utanför, som om jag inte riktigt behövs eller är viktig. Jag måste be om det mesta. Det kommer inte självmant. Och inget samröre med organisationen för övrigt. De har helt enkelt en usel konsultvård. Ja, det har andra liknande arrangörer också, men det är knappast en ursäkt. Nej, uselt. Men, det är ju så det är, så då får man väl tolerera det. Eller välja att gå därifrån.
Ja, jag gillar att hålla kurs. Jag gillar dock inte stressen innan. Att jag tror mig vara oduglig, trots att jag vet att jag är duglig, rent av mer än duglig. Det är dumt. Det gör mig illa. Jag blir speedad under kursdagen, eller koncentrerad på uppgiften. Efteråt blir jag tom och trött. Ibland tar det tid innan jag städat klart i lokalen och fått med mig det som skall hem. Sen kommer eftertänksamheten, som berättar för mig att jag borde ha kunnat göra saker bättre. Även om det, utan att behöva tveka en microsekund, är gott nog. Ja, det är, om man nu får säga så, väldigt bra. Den där eftertänksamheten, eller det egna nedtryckandet i skoskaften (eller i mina uttjänta löparskor) är riktigt dumt. Och alldeles onödigt. Jag borde ha större tolerans mot mig själv. Gilla mig bättre, helt enkelt.
För faktum är att kursen är rolig. Inspirerande. Lärorik. Det ger mig mycket att tala med nya människor, lära om deras verksamhet. Höra deras skratt, försöka lösa deras vånda och veta att de lär sig nytt. Nyttigt nytt. Att jag kan bidra till detta. Kursen är rolig (för mig) också för att jag kan bekräfta för mig (igen) att jag är rätt duktig på detta. Lite tjat kan ju inte skada, eller hur? Dessutom är det nyttigt att tala inför grupper. Det gäller ju bara att veta vad man skall säga, annars är det vare sig nyttigt eller roligt.
På´t igen, snart. Ja, skoj är det. Och bättre skall det förstås bli.
A..
måndag 21 september 2015
söndag 20 september 2015
Teaterpiraterna har skoj tillsammans..
Ja, det är verkligen så. Teaterpiraterna har skoj tillsammans. Jag mötte dem förra terminen och besöker dem igen under denna. Förra terminen stod det en del obehagligt våld på deras agenda. Ja, skoj hade de ändå, men pjäserna hade en del att säga om våldet. Våldet, det som är så onödigt och hemskt. Jag gladdes ändå över att få förmånen att få vara med i gruppen. Ja, inte spelande, men väl betraktande. Mer om mina tidigare besök hos denna grupp hittar du här.
I år övar de på en barnpjäs. Rödluvan och vargen står på deras agenda. Och alla de övriga djuren, liksom mamman, mormodern och skogsvaktaren. Också den är hemsk ibland. Frågan är hur barnen kommer att reagera. Ja, det kommer nog att gå bra. De kommer ju också att ha sina trygga föräldrar med sig när de tittar. Kanske skall de också ta med sig en liten kudde, som de ibland kan gömma sig bakom när vargen är för ryslig? Nåväl, det är ännu ett tag innan dess. Premiären är i vår. Så det finns tid för att begrunda detta än.
Bilderna är från Nya Teaterpiraternas repetition den 17 september 2015. De repeterade då pjäsen Rödluvan och vargen. Platsen var Allaktivitetshuset i Sundbyberg. Också det ett fantastiskt hus som jag skall hitta möjligheter att besöka igen - för att se husets alla vrår, dess kapacitet och föreningslivets möjligheter att hyra/låna detta. Centralt och finfint, helt enkelt.
Jag är glad och tacksam för att få vara med här, för att få sitta på golvet och smyga runt i lokalen och försöka fånga deras göranden på bild. Jag är glad för att de inte ser mig, att de inte bryr sig ett spår om att jag är där. Ja, ni gör mig verkligen glad.
Vi ses snart igen.
Anette Grinde
Kyrkans tidning. Mitti Sundbyberg. Sundbybergsnytt.se.
I år övar de på en barnpjäs. Rödluvan och vargen står på deras agenda. Och alla de övriga djuren, liksom mamman, mormodern och skogsvaktaren. Också den är hemsk ibland. Frågan är hur barnen kommer att reagera. Ja, det kommer nog att gå bra. De kommer ju också att ha sina trygga föräldrar med sig när de tittar. Kanske skall de också ta med sig en liten kudde, som de ibland kan gömma sig bakom när vargen är för ryslig? Nåväl, det är ännu ett tag innan dess. Premiären är i vår. Så det finns tid för att begrunda detta än.
Här pratar gruppen om vändpunkter och vad vi - eller de - skall öva idag. |
Mia leder samtalet. Peppar, skrattar och begrundar. Jag tänker att hon gillar det hon gör. Jag upplever henne duktig på det hon gör. En inspirerande kvinna. |
Välkommen, Kajsa. Ny i gruppen. Ovan vid kameran, men kommer att härdas. Nära till skratt och duktig med orden. Hon blir en finfin hare i denna pjäs. Det skall bli fint att följa också henne. |
Vacker & glad! |
Också Mia verkar vara lycklig här. |
Kajsa väntar och begrundar. |
Tomas är en varg med höga tankar om sig själv. Frågan är vad de andra djuren tycker om vargen och hans höga tankar om sig själv. |
Åke är räven, som ju talar en del med vargen. Han kanske kan berätta hur det går? Åke är också en fena på teater & mimik. |
Tomas & Kajsa. Förlåt, vargen, säger haren. Hon är modig, hon. Och en fantastisk vän. |
Tomas, Kajsa & Emelie. Rödluvan har tur som har haren som vän. De är ett bra team mot vargen som går bet. |
Emelie & Åke. Rödluvan och räven. Ja, räven, är han farlig eller en vän? |
Åke & Tomas. När räven försöker för mycket blir vargen lite stött. Ja, det blir han förstås hela tiden. |
Åke. Men, det vargen inte har i huvudet har han i sin fysiska styrka. Hur skall nu räven ta sig ur detta? |
Bilderna är från Nya Teaterpiraternas repetition den 17 september 2015. De repeterade då pjäsen Rödluvan och vargen. Platsen var Allaktivitetshuset i Sundbyberg. Också det ett fantastiskt hus som jag skall hitta möjligheter att besöka igen - för att se husets alla vrår, dess kapacitet och föreningslivets möjligheter att hyra/låna detta. Centralt och finfint, helt enkelt.
Jag är glad och tacksam för att få vara med här, för att få sitta på golvet och smyga runt i lokalen och försöka fånga deras göranden på bild. Jag är glad för att de inte ser mig, att de inte bryr sig ett spår om att jag är där. Ja, ni gör mig verkligen glad.
Vi ses snart igen.
Anette Grinde
Kyrkans tidning. Mitti Sundbyberg. Sundbybergsnytt.se.
I skymningen sjunger koltrasten
I skymningen sjunger koltrasten
Linda Olsson
Brombergs förlag
www.brombergs.se
2014
Isbn 978-91-7337-654-9
Jag har tidigare läst två fina böcker av Linda Olsson och hade höga förväntningar på denna bok. Jag införskaffade den med glädje. Ja, jag tycker om Olssons språk, hennes texter. Jag läser I skymningen sjunger koltrasten utan att överväga av kliva ur berättelsen i förtid. Jag trivs i karaktärernas sällskap, tycker om dem. Jag läser från första till sista sidan, längtar vidare. Jag blir bara så grymt besviken på kapitel 36, och då särskilt på det oförklarade alltför korta tankespåret om Paul och tomheten kring Elisabeth. Ja, jag saknar lotsning till flera tankespår här. De lämnades alldeles tomma. Det hade kunnat göra läsupplevelsen så mycket större.
Abrupt. Besviken. Tvär.
Fast. Förstås. Det tomma som lämnades kvar. Spåret. Gav ju anledning till tanke efter. Förstås.
Och jag kommer självklart också att läsa hennes nästa bok. När kommer en sådan, tro?
A..
Adlibris. Kyrkans tidning. Brombergs bokförlag.
Linda Olsson
Brombergs förlag
www.brombergs.se
2014
Isbn 978-91-7337-654-9
Jag har tidigare läst två fina böcker av Linda Olsson och hade höga förväntningar på denna bok. Jag införskaffade den med glädje. Ja, jag tycker om Olssons språk, hennes texter. Jag läser I skymningen sjunger koltrasten utan att överväga av kliva ur berättelsen i förtid. Jag trivs i karaktärernas sällskap, tycker om dem. Jag läser från första till sista sidan, längtar vidare. Jag blir bara så grymt besviken på kapitel 36, och då särskilt på det oförklarade alltför korta tankespåret om Paul och tomheten kring Elisabeth. Ja, jag saknar lotsning till flera tankespår här. De lämnades alldeles tomma. Det hade kunnat göra läsupplevelsen så mycket större.
Abrupt. Besviken. Tvär.
Fast. Förstås. Det tomma som lämnades kvar. Spåret. Gav ju anledning till tanke efter. Förstås.
Och jag kommer självklart också att läsa hennes nästa bok. När kommer en sådan, tro?
A..
Adlibris. Kyrkans tidning. Brombergs bokförlag.
fredag 18 september 2015
Jag undrar hur världens ledare tänker just nu...
Jag öppnar DN idag och mina tårar börjar rinna. Flyktingsituationen i världen är så hopplös och fruktansvärd. Så många människor som är på flykt, skräckslagna och utsatta. Så många människor som försöker rädda sig och sina familjer, utsätts och utsätter sig för så mycket fasa. För att de måste. Det skulle du och jag också tvingas göra om vi levde som dem, om den rädsla och alla de fasansfullheter som finns där istället fanns här. Jag har en evinnerlig tur som har fötts här. Det hade inte de.
Han är afghan men har bott i Iran i hela sitt liv. Hon är från Aleppo i Syrien. Han är från norra Irak. Nästa är från Latakia i Syrien, Kirkut i norra Irak och Homs i Syrien. Jag möts i DN av sex ansikten på människor som har flytt från krig och förtryck och just nu är i Sverige. Några funderar på att åka vidare till Norge eller Finland, några vill gärna stanna här.
Deras resa hit har varit påfrestande. De har åkt båt, vandrat, sovit på gatorna, åkt buss, bil och tåg. De har mött fasansfulla människor och också fantastiska människor på sin färd hit. Jag hoppas att de möts av schysta och fantastiska människor i asylprocessen och under sin tid här, eller dit de väljer att åka. Jag hoppas att alla de möter kan se och bemöta dem som de fantastiska människor de är. Lika unika som alla vi andra.
Jag läser också om SD.s framgångar och om deras gräsliga uttalanden. Det är så otroligt tragiskt att främlingsfientligheten är sådan, visar så lite hänsyn till och omsorg om medmänniskorna. Att de så stort saknar förståelse för människors längtan efter fred och trygghet, och att de inte förstår att det tillhör vår och världens skyldighet att hjälpa varandra.
Jag undrar hur vi, eller världens ledare, just nu tänker och hur de samlas kring frågan om att få slut på världens alla krig och förtryck. Jag undrar hur de just nu aktivt arbetar för freden, för demokratin och för världens och alla människors trygghet. Så att människor inte tvingas på flykt för att ingen trygghet och framtidstro alls finns kvar där de råkar vara födda.
Ja, jag ser ju att det finns flera människor, ledare och länder som tänker mest på sig själva och inte ser behoven av solidaritet. Det gör ont att det är så. Jag undrar också hur jag kan bidra till förändring här? Det tål att tänka på. Ja, det tål att tänkas på, men inte för länge. Det är ju bättre med en aktiv handling än bara tanke.
A..
Han är afghan men har bott i Iran i hela sitt liv. Hon är från Aleppo i Syrien. Han är från norra Irak. Nästa är från Latakia i Syrien, Kirkut i norra Irak och Homs i Syrien. Jag möts i DN av sex ansikten på människor som har flytt från krig och förtryck och just nu är i Sverige. Några funderar på att åka vidare till Norge eller Finland, några vill gärna stanna här.
Deras resa hit har varit påfrestande. De har åkt båt, vandrat, sovit på gatorna, åkt buss, bil och tåg. De har mött fasansfulla människor och också fantastiska människor på sin färd hit. Jag hoppas att de möts av schysta och fantastiska människor i asylprocessen och under sin tid här, eller dit de väljer att åka. Jag hoppas att alla de möter kan se och bemöta dem som de fantastiska människor de är. Lika unika som alla vi andra.
Jag läser också om SD.s framgångar och om deras gräsliga uttalanden. Det är så otroligt tragiskt att främlingsfientligheten är sådan, visar så lite hänsyn till och omsorg om medmänniskorna. Att de så stort saknar förståelse för människors längtan efter fred och trygghet, och att de inte förstår att det tillhör vår och världens skyldighet att hjälpa varandra.
Jag undrar hur vi, eller världens ledare, just nu tänker och hur de samlas kring frågan om att få slut på världens alla krig och förtryck. Jag undrar hur de just nu aktivt arbetar för freden, för demokratin och för världens och alla människors trygghet. Så att människor inte tvingas på flykt för att ingen trygghet och framtidstro alls finns kvar där de råkar vara födda.
Ja, jag ser ju att det finns flera människor, ledare och länder som tänker mest på sig själva och inte ser behoven av solidaritet. Det gör ont att det är så. Jag undrar också hur jag kan bidra till förändring här? Det tål att tänka på. Ja, det tål att tänkas på, men inte för länge. Det är ju bättre med en aktiv handling än bara tanke.
A..
Så sorgligt....
Igår spred sig en sorglig nyhet mellan långfärdscyklisterna på nätet. Ett ungt svenskt par, ute på långcykling i världen, har blivit påkörda. Hon dog. Han är svårt skadad. De var unga. Ute på sitt livs äventyr. De njöt av livet. Och plötsligt var det slut.
Jag lider med familjerna och vännerna. Jag lider med honom som ligger svårt skadad och hoppas att han klarar sig utan allvarliga och bestående men. Jag sörjer henne. Jag svär över händelsen som är så hemsk och så onödig, oavsett hur den gick till. Ett ungt par, ute på en fantastisk resa där världen låg för deras fötter. Ja, så ont och så onödigt.
Idag går mina tankar också till alla er som med äventyret som följeslagare rör er runt om i världen, på andra platser än tryggheten här hemma. Jag önskar er trygg säkerhet på er resa, på vilket sätt ni än färdas.
A..
Jag lider med familjerna och vännerna. Jag lider med honom som ligger svårt skadad och hoppas att han klarar sig utan allvarliga och bestående men. Jag sörjer henne. Jag svär över händelsen som är så hemsk och så onödig, oavsett hur den gick till. Ett ungt par, ute på en fantastisk resa där världen låg för deras fötter. Ja, så ont och så onödigt.
Idag går mina tankar också till alla er som med äventyret som följeslagare rör er runt om i världen, på andra platser än tryggheten här hemma. Jag önskar er trygg säkerhet på er resa, på vilket sätt ni än färdas.
A..
- Globo.com
- Arbetarbladet
- The big trip - ungdomarnas hemsida
onsdag 16 september 2015
Glitter och glamour - turismen i resejournalistiken
Glitter och glamour - turismen i resejournalistiken.
En granskning av Allt om resor, Vagabond, RES, DN Resor, Aftonbladet och Svenska dagbladet.
Schyst resande.
2012.
Nätverket Schyst resande består av Unionen, Svenska kyrkan, Svenska kyrkans unga, Fair Trade Center (byter snart namn till Fair Action), Union to union (nyligen bytt namn från LO-TCO biståndsnämnd), IOGT-NTO och Hotell- och restaurangfacket. Det är ett samarbete som syftar till att lyfta frågor om hållbar turism, genom t ex informationsmaterial, utbildningar, seminarium och rapporter. Organisationen utbildar också ambassadörer som är ute och föreläser på skolor, företag och organisationer. Schyst resande ger i detta ut rapporter, där granskning skett av frågor och företeelser som finns i och påverkar turismen.
Här har Schyst resande granskat resejournalistiken. Granskningen pekar på att journalistiken ofta lyfter glitter och glamour framför frågor och konsekvenser av fattigdom, den lokala befolkningens fördelar och nackdelar av turismen i deras område, barnarbete, prostitution, lågprisflyget och andra frågor som följer i turismens spår. Journalistiken håller sig, allför ofta, till glamourbilderna och magin. De avstår därmed från bilderna som finns vid sidan om allt detta. Baksidan av turismen syns sålunda inte särskilt ofta. Inte heller det som helt enkelt landar någon annanstans, som ju pengarna ofta gör.
Granskningen bekräftar min bild av resejournalistiken. Resejournalistiken berättar inte hela bilden, ger mig bara ett tillrättalagt nosande på en plats eller en sevärdhet. Utifrån detta får jag själv bygga på och ta reda på de fakta jag behöver för att resa till just den platsen. Med detta med mig i bagaget kan jag sen uppleva platsen. Den information jag fick med mig var sannolikt både rätt och fel, eftersom vi upplever saker olika t ex beroende av vilka vi är och under vilka förutsättningar vi lever.
Jag hade uppskattat mer reflektion från Schyst resande som organisation i denna rapport. Den innehåller alltför många citat från tidningarnas artiklar och alltför få konstruktiva tankar i retur från Schyst resande. Jag uppfattar sammanfattningen och slutsatserna - som analys av resejournalistiken alltför tunt. Jag hade uppskattat betydligt mer.
Läs rapporten! Berätta sen gärna för mig vad du säger om rapporten? Tillför den? Ger den bra information? Utmanar den resejournalistiken? Eller ska kanske inte en rapport utmana? Är resejournalistikens roll att bara berätta om glitter & glamour? Låt mig veta vad du tycker om saken!
Ladda hem rapporten här!
Min uppmaning till resejournalisterna är; skriv lite utmanande. Lägg bort flosklerna och glamouren - och visa oss det verkliga livet. Hur ser det ut strax bortanför? Hur har lokalbefolkningen det? Hur ser det ut bakom kulisserna? Hur har de det? Har de gott om vatten eller går det mesta till oss? Kan vi bistå genom att shoppa loss i deras butiker och äta på deras restauranger, utmana oss själva med nya smaker och riktningar istället för att kräva det vi får här hemma? Måste vi leva i lyx eller kan det enkla också vara värdefullt?
A..
Länkar; Schyst resande har fler rapporter - och massor av bra material!
En granskning av Allt om resor, Vagabond, RES, DN Resor, Aftonbladet och Svenska dagbladet.
Schyst resande.
2012.
Nätverket Schyst resande består av Unionen, Svenska kyrkan, Svenska kyrkans unga, Fair Trade Center (byter snart namn till Fair Action), Union to union (nyligen bytt namn från LO-TCO biståndsnämnd), IOGT-NTO och Hotell- och restaurangfacket. Det är ett samarbete som syftar till att lyfta frågor om hållbar turism, genom t ex informationsmaterial, utbildningar, seminarium och rapporter. Organisationen utbildar också ambassadörer som är ute och föreläser på skolor, företag och organisationer. Schyst resande ger i detta ut rapporter, där granskning skett av frågor och företeelser som finns i och påverkar turismen.
Här har Schyst resande granskat resejournalistiken. Granskningen pekar på att journalistiken ofta lyfter glitter och glamour framför frågor och konsekvenser av fattigdom, den lokala befolkningens fördelar och nackdelar av turismen i deras område, barnarbete, prostitution, lågprisflyget och andra frågor som följer i turismens spår. Journalistiken håller sig, allför ofta, till glamourbilderna och magin. De avstår därmed från bilderna som finns vid sidan om allt detta. Baksidan av turismen syns sålunda inte särskilt ofta. Inte heller det som helt enkelt landar någon annanstans, som ju pengarna ofta gör.
Granskningen bekräftar min bild av resejournalistiken. Resejournalistiken berättar inte hela bilden, ger mig bara ett tillrättalagt nosande på en plats eller en sevärdhet. Utifrån detta får jag själv bygga på och ta reda på de fakta jag behöver för att resa till just den platsen. Med detta med mig i bagaget kan jag sen uppleva platsen. Den information jag fick med mig var sannolikt både rätt och fel, eftersom vi upplever saker olika t ex beroende av vilka vi är och under vilka förutsättningar vi lever.
Jag hade uppskattat mer reflektion från Schyst resande som organisation i denna rapport. Den innehåller alltför många citat från tidningarnas artiklar och alltför få konstruktiva tankar i retur från Schyst resande. Jag uppfattar sammanfattningen och slutsatserna - som analys av resejournalistiken alltför tunt. Jag hade uppskattat betydligt mer.
Läs rapporten! Berätta sen gärna för mig vad du säger om rapporten? Tillför den? Ger den bra information? Utmanar den resejournalistiken? Eller ska kanske inte en rapport utmana? Är resejournalistikens roll att bara berätta om glitter & glamour? Låt mig veta vad du tycker om saken!
Ladda hem rapporten här!
Min uppmaning till resejournalisterna är; skriv lite utmanande. Lägg bort flosklerna och glamouren - och visa oss det verkliga livet. Hur ser det ut strax bortanför? Hur har lokalbefolkningen det? Hur ser det ut bakom kulisserna? Hur har de det? Har de gott om vatten eller går det mesta till oss? Kan vi bistå genom att shoppa loss i deras butiker och äta på deras restauranger, utmana oss själva med nya smaker och riktningar istället för att kräva det vi får här hemma? Måste vi leva i lyx eller kan det enkla också vara värdefullt?
A..
Länkar; Schyst resande har fler rapporter - och massor av bra material!
Övriga länkar; Kyrkans tidning. Biståndsdebatten. Utrikespolitiska institutet.
tisdag 15 september 2015
Utsugning av vissa, guldkant för andra?
Jag läser en studie av all-inclusive turism och den svenska turistbranschen. Studien är gjord av Schyst resande 2011. Den känns lika aktuell i dag.
All-inclusive-turismen har vuxit starkt de senaste åren. Det har visat sig att denna turism inte nödvändigtvis är det allra bästa för människorna som bor och lever i området. När man talar om detta ställs ibland motfrågorna; Ja, får man inte resa så? Får man inte bara lata sig och inte lägga manken till, när man behöver det? Om det är det man vill?
Ja, visst får man det. Man får naturligtvis alltid det, om det är just det man vill. Man kan också välja att begrunda vilka konsekvenser just det leder till och hur du väljer att förhålla dig till detta. Du kan också välja att resa på ett sätt som ger andra konsekvenser. Du kan välja. Det finns valmöjligheter här. Några av konsekvenserna med all-inclusive är att den absolut största delen av pengarna för turismen inte går till de lokala företagen. De går istället till de stora internationella bolagen. De lämnar det lokala samhället, gynnar inte bygden mer än i det lilla. Vill vi ha det så eller kan vi resa på sätt som gynnar de lokala samhällena?
Ett problem i sammanhanget är att resebolagen inte tar sitt ansvar. Det visar sig att det finns flera sätt att slira undan problemet, att inte se att man är en del av problemet. En stor del av detta ligger förstås i konkurrenssituationen och i företagets egna plånbok. Man vill inte göra saker som är mindre lönsamt i sin strävan efter vinstmaximering till ägarna.
Resebolagen kan kontrollera och ställa krav på hotellen. De kan kräva att de skall vara lokalt ägda, inte ligga i en utländsk storkoncern. De kan också kräva att livsmedel levereras från den lokala marknaden, inte från leverantörer som ingår i stora kedjor. Och att personalen har schysta villkor, får vara anslutna till fackliga organisationer och ha skäliga löner. De kan ställa krav och de kan skapa förhållningssätt som skapar något positivt för det lokala samhället i stället för utsugning. De kan bidra istället för att utnyttja. Om de bestämmer sig för att vilja just detta. I studien om all-inklusive verkar de inte gå just på det spåret.
Turismindustrin kan t ex;
Turismindustrin och resebolagen kan, när de vill. De kan påverka miljön, ekonomin och villkoren. Det skulle vara fantastiskt att se någon eller några av de stora bolaget gå före här, visa vägen för bättre förutsättningar och villkor för det lokala samhället. Det skulle verkligen glädja.
Även jag som enskild turist har möjlighet att påverka. Jag tänker att det också är mitt ansvar. Det är inte bara resebolagens eller någon annans ansvar. Jag kan välja att inte åka med resebolag eller arrangemang som innebär att vi aldrig lämnar hotellet på ett sätt som gynnar den lokala marknaden, människorna som lever där. Jag kan välja att se till att jag kan utforska närområdet med lokala arrangörer och transportörer och också se till att vi besöker de lokala restaurangerna, butikerna, mm. Jag kan också välja att tala om det med de människor jag möter, dels under min resa men också inför eller efter min resa. Jag kan välja att berätta varför jag reser som jag gör, vilka värderingar som ligger bakom detta och hur det kan påverka mina medmänniskor eller vår gemensamma värld.
Det kan var och en göra, som väljer att resa. Dina göranden påverkar den lokala ekonomin. Dina resor påverkar också miljön, både lokalt och globalt.
Min uppmaning till dig blir sålunda; Res gärna, men gör det med eftertanke och omsorg.
Anette Grinde
Länkar;
All-inclusive-turismen har vuxit starkt de senaste åren. Det har visat sig att denna turism inte nödvändigtvis är det allra bästa för människorna som bor och lever i området. När man talar om detta ställs ibland motfrågorna; Ja, får man inte resa så? Får man inte bara lata sig och inte lägga manken till, när man behöver det? Om det är det man vill?
Ja, visst får man det. Man får naturligtvis alltid det, om det är just det man vill. Man kan också välja att begrunda vilka konsekvenser just det leder till och hur du väljer att förhålla dig till detta. Du kan också välja att resa på ett sätt som ger andra konsekvenser. Du kan välja. Det finns valmöjligheter här. Några av konsekvenserna med all-inclusive är att den absolut största delen av pengarna för turismen inte går till de lokala företagen. De går istället till de stora internationella bolagen. De lämnar det lokala samhället, gynnar inte bygden mer än i det lilla. Vill vi ha det så eller kan vi resa på sätt som gynnar de lokala samhällena?
Ett problem i sammanhanget är att resebolagen inte tar sitt ansvar. Det visar sig att det finns flera sätt att slira undan problemet, att inte se att man är en del av problemet. En stor del av detta ligger förstås i konkurrenssituationen och i företagets egna plånbok. Man vill inte göra saker som är mindre lönsamt i sin strävan efter vinstmaximering till ägarna.
Resebolagen kan kontrollera och ställa krav på hotellen. De kan kräva att de skall vara lokalt ägda, inte ligga i en utländsk storkoncern. De kan också kräva att livsmedel levereras från den lokala marknaden, inte från leverantörer som ingår i stora kedjor. Och att personalen har schysta villkor, får vara anslutna till fackliga organisationer och ha skäliga löner. De kan ställa krav och de kan skapa förhållningssätt som skapar något positivt för det lokala samhället i stället för utsugning. De kan bidra istället för att utnyttja. Om de bestämmer sig för att vilja just detta. I studien om all-inklusive verkar de inte gå just på det spåret.
Turismindustrin kan t ex;
- stötta lokala ekonomier genom att köpa mat och resurser lokalt
- utveckla ett långsiktigt partnerskap med lokala arrangörer av aktiviteter och företag, t ex restauranger i närområdet
- utbilda lokal arbetskraft
- skriva avtal med lokala företagare
- stimulera att kvinnor får ledarpositioner
- föredrag boenden och hotell som byggs, ägs och drivs av lokal arbetskraft
- förespråka lokalt tillverkade hantverk och produkter
Turismindustrin och resebolagen kan, när de vill. De kan påverka miljön, ekonomin och villkoren. Det skulle vara fantastiskt att se någon eller några av de stora bolaget gå före här, visa vägen för bättre förutsättningar och villkor för det lokala samhället. Det skulle verkligen glädja.
Även jag som enskild turist har möjlighet att påverka. Jag tänker att det också är mitt ansvar. Det är inte bara resebolagens eller någon annans ansvar. Jag kan välja att inte åka med resebolag eller arrangemang som innebär att vi aldrig lämnar hotellet på ett sätt som gynnar den lokala marknaden, människorna som lever där. Jag kan välja att se till att jag kan utforska närområdet med lokala arrangörer och transportörer och också se till att vi besöker de lokala restaurangerna, butikerna, mm. Jag kan också välja att tala om det med de människor jag möter, dels under min resa men också inför eller efter min resa. Jag kan välja att berätta varför jag reser som jag gör, vilka värderingar som ligger bakom detta och hur det kan påverka mina medmänniskor eller vår gemensamma värld.
Det kan var och en göra, som väljer att resa. Dina göranden påverkar den lokala ekonomin. Dina resor påverkar också miljön, både lokalt och globalt.
Min uppmaning till dig blir sålunda; Res gärna, men gör det med eftertanke och omsorg.
Anette Grinde
Länkar;
De använder dansen till att göra motstånd...
Dans
Tidningen för rörlig scenkonst
Nr 4 - 2015
Vi slåss genom dansen är rubriken på artikeln som Ninna Oom har skrivit. Hon skriver om människor som dansar i flyktinglägret Shuafat, i Jerusalem. Ninna Oom kom i kontakt med dessa människor när hon under tre månader 2015 var följeslagare i området. Följeslagarprogrammet har sedan 2002 sänt följeslagare till området för att ge hopp och stöd åt människor som vill verka för fred och försoning. Följeslagarprogrammet står för internationell närvaro, för att stärka respekten för folkrätten i området, dämpa våldet och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser.
Sveriges kristna råd organiserar den svenska delen av ekumeniska följeslagarprogrammet (SEAPPI) tillsammans med en styrgrupp. I styrgruppen finns representanter från Bilda, Diakonia, Equmeniakyrkan, Individuell Människohjälp (IM), Justitia et Pax, KFUM, Kristna fredsrörelsen, Sabeel Skandinavien, Sensus, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Svenska kyrkan och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd enligt informationen som finns på Följeslagarprogrammets hemsida.
Ninna Oom har skrivit en fin artikel i Dans-tidningnen om en viktig fråga - att söka nya sätt att göra motstånd, här genom dansen. Även dansen utmanar, ser jag i artikeln. Det händer att människor lämnar salongen. Samtalet, diskussionerna och att utmana utan våld är viktigt. För hur kommer vi annars vidare?
Fint!
A..
Tidningen för rörlig scenkonst
Nr 4 - 2015
Vi slåss genom dansen är rubriken på artikeln som Ninna Oom har skrivit. Hon skriver om människor som dansar i flyktinglägret Shuafat, i Jerusalem. Ninna Oom kom i kontakt med dessa människor när hon under tre månader 2015 var följeslagare i området. Följeslagarprogrammet har sedan 2002 sänt följeslagare till området för att ge hopp och stöd åt människor som vill verka för fred och försoning. Följeslagarprogrammet står för internationell närvaro, för att stärka respekten för folkrätten i området, dämpa våldet och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser.
Sveriges kristna råd organiserar den svenska delen av ekumeniska följeslagarprogrammet (SEAPPI) tillsammans med en styrgrupp. I styrgruppen finns representanter från Bilda, Diakonia, Equmeniakyrkan, Individuell Människohjälp (IM), Justitia et Pax, KFUM, Kristna fredsrörelsen, Sabeel Skandinavien, Sensus, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Svenska kyrkan och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd enligt informationen som finns på Följeslagarprogrammets hemsida.
Ninna Oom har skrivit en fin artikel i Dans-tidningnen om en viktig fråga - att söka nya sätt att göra motstånd, här genom dansen. Även dansen utmanar, ser jag i artikeln. Det händer att människor lämnar salongen. Samtalet, diskussionerna och att utmana utan våld är viktigt. För hur kommer vi annars vidare?
Fint!
A..
torsdag 10 september 2015
I vänliga rebellers sällskap (Spalde/Strindlund)
Jag läser I vänliga rebellers sällskap, av Annika Spalde och Pelle Stridlund. Den är personlig och inkluderar en stor dos personliga erfarenhet. Det är inte bara teori - boken innehåller också viktiga egna upplevelser. Den blir därigenom, förutom kunskapsbärande, känslomässigt stark och trovärdig.
Berättelserna om aktionen mot Trident-utbåtarna innehåller många beståndsdelar som ger viktiga berättelser om hur aktioner planeras. Ja, inte allt, men en hel del. Det krävs stor del del kunskap och planering, för att ett ickevåldsprojekt skall lyckas. Frågan är också vad man menar med ett lyckat projekt.
I planeringen ingår t ex, förutom planeringen inför och genomförandet av aktionen, väl genomtänkta strategier för samtalet - orden och aktiviteterna som följer efter en aktion. Förtydliganden och förklaringar kring hur och varför, hur det kommer sig att det är nödvändigt att visa på samhällets felaktiga riktningar. Debattartiklar, förhör, rättegång, liksom möten med vakter, släktingar/vänner och andra fångar under en fängelsetid är exempel på människor och situationer som gruppen möter, där man har möjlighet att föra samtal om aktionen. Där man, genom goda argument, kan förklara aktionen. Där kan man berätta varför agerandet är viktigt. Spalde/Strindlund gör det också genom sina böcker - där de igen och igen berättar om sina aktioner, och kompletterar med teori, historia och praktisk handling från andra som ingår i deras intressefält. Det är lärorikt för oss som läser, lyssnar och funderar på våra egna ställningstaganden. Lärorikt!
Ett av kapitlen i boken rör Annika Spaldes deltagande i aktionen mot Trident-båtarna. Hennes ord kring fängelsetid och rättegång är tillförande. Kapitlet innehåller många tankar och känslor som satts på pränt. Hänsyn, rädsla och utsatthet möter tanken om vad som är viktigt, vad man måste göra i livet. Ja, kapitlet gör mig glad. Eller kanske är det helt enkelt Annika Spalde som gör mig glad, för att hon lever som hon gör. För hon lever ännu, många år senare, med samma riktning. Hon har inte givit upp. Hon lever som hon lär, som jag ser det på håll. För visst gör du det, Annika Spalde? Det är det rätt få här i livet som gör - lever som man lär - men det finns fler än Annika som gör det. De bör synas mer. Heder till henne och hennes gemensamma grupp, där flera personer som arbetar i samma tanke ingår - där omsorg om människor, natur, djur och alltet ingår.
För att leva som man lär behöver man först fundera kring vad ens värderingar är. Man behöver begrunda dem och slå fast dem. Det är viktigt, var man står själv. Man behöver också sätta gränser för vad som ingår i paketet, vad och hur jag tänker leva detta. Om jag månar om världen behöver jag begrunda hur jag vill att världen skall se ut - och leva efter det. Jag behöver också berätta för andra att jag har valt att göra detta. Och hur jag tänker göra detta. Det kan annars inte sprida sig, leda i den riktningen.
Så. Om vi vill att världen skall vara fredlig, så måste vi vara fredliga. Om vi vill att naturen skall vara ren, så måste vi själva leva så att vi inte bidrar till nedsmutsningen och förstörelsen. Om vi vill att djuren skall få leva i frihet, måste vi följa detta också i våra matvanor. Om vi vill att arbetskraften i fattiga länder skall ha schysta villkor, måste vi uppmärksamma detta och ställa krav hos leverantörer och butiker som säljer deras varor hos oss. Om vi bor på hotell, oaktat var i världen, så måste vi se de som arbetar där och aktivt försöka förbättra deras situation om de lever och arbetar under schysta villkor. Om vi inte vill att hav och natur skall vara fulla av plast som aldrig försvinner, så måste vi sluta förbruka så mycket plast. Vi måste se att vi, du och jag, är en del av förfallet och ta krafttag själva om det skall kunna bli någon skillnad.
För om inte jag gör, och du, vem gör då? Vi måste helt enkelt blir många, många fler som gör, tar ansvar för världens väl. Du - eller jag - behöver eller kan inte göra allt, men vi måste ändå göra något.
Anette Grinde
Bokinformation;
I vänliga rebellers sällskap - Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet. Annika Spalde & Pelle Strindlund. Isbn 91-88552-50-0. Arcus förlag. 2004. www.arcusforlag.se
Länkar;
Kyrkans tidning - Adlibris - Bokus - Arcus förlag - Projekt; Plan B. Plastic Free Tuesday.
Berättelserna om aktionen mot Trident-utbåtarna innehåller många beståndsdelar som ger viktiga berättelser om hur aktioner planeras. Ja, inte allt, men en hel del. Det krävs stor del del kunskap och planering, för att ett ickevåldsprojekt skall lyckas. Frågan är också vad man menar med ett lyckat projekt.
I planeringen ingår t ex, förutom planeringen inför och genomförandet av aktionen, väl genomtänkta strategier för samtalet - orden och aktiviteterna som följer efter en aktion. Förtydliganden och förklaringar kring hur och varför, hur det kommer sig att det är nödvändigt att visa på samhällets felaktiga riktningar. Debattartiklar, förhör, rättegång, liksom möten med vakter, släktingar/vänner och andra fångar under en fängelsetid är exempel på människor och situationer som gruppen möter, där man har möjlighet att föra samtal om aktionen. Där man, genom goda argument, kan förklara aktionen. Där kan man berätta varför agerandet är viktigt. Spalde/Strindlund gör det också genom sina böcker - där de igen och igen berättar om sina aktioner, och kompletterar med teori, historia och praktisk handling från andra som ingår i deras intressefält. Det är lärorikt för oss som läser, lyssnar och funderar på våra egna ställningstaganden. Lärorikt!
Ett av kapitlen i boken rör Annika Spaldes deltagande i aktionen mot Trident-båtarna. Hennes ord kring fängelsetid och rättegång är tillförande. Kapitlet innehåller många tankar och känslor som satts på pränt. Hänsyn, rädsla och utsatthet möter tanken om vad som är viktigt, vad man måste göra i livet. Ja, kapitlet gör mig glad. Eller kanske är det helt enkelt Annika Spalde som gör mig glad, för att hon lever som hon gör. För hon lever ännu, många år senare, med samma riktning. Hon har inte givit upp. Hon lever som hon lär, som jag ser det på håll. För visst gör du det, Annika Spalde? Det är det rätt få här i livet som gör - lever som man lär - men det finns fler än Annika som gör det. De bör synas mer. Heder till henne och hennes gemensamma grupp, där flera personer som arbetar i samma tanke ingår - där omsorg om människor, natur, djur och alltet ingår.
För att leva som man lär behöver man först fundera kring vad ens värderingar är. Man behöver begrunda dem och slå fast dem. Det är viktigt, var man står själv. Man behöver också sätta gränser för vad som ingår i paketet, vad och hur jag tänker leva detta. Om jag månar om världen behöver jag begrunda hur jag vill att världen skall se ut - och leva efter det. Jag behöver också berätta för andra att jag har valt att göra detta. Och hur jag tänker göra detta. Det kan annars inte sprida sig, leda i den riktningen.
Så. Om vi vill att världen skall vara fredlig, så måste vi vara fredliga. Om vi vill att naturen skall vara ren, så måste vi själva leva så att vi inte bidrar till nedsmutsningen och förstörelsen. Om vi vill att djuren skall få leva i frihet, måste vi följa detta också i våra matvanor. Om vi vill att arbetskraften i fattiga länder skall ha schysta villkor, måste vi uppmärksamma detta och ställa krav hos leverantörer och butiker som säljer deras varor hos oss. Om vi bor på hotell, oaktat var i världen, så måste vi se de som arbetar där och aktivt försöka förbättra deras situation om de lever och arbetar under schysta villkor. Om vi inte vill att hav och natur skall vara fulla av plast som aldrig försvinner, så måste vi sluta förbruka så mycket plast. Vi måste se att vi, du och jag, är en del av förfallet och ta krafttag själva om det skall kunna bli någon skillnad.
För om inte jag gör, och du, vem gör då? Vi måste helt enkelt blir många, många fler som gör, tar ansvar för världens väl. Du - eller jag - behöver eller kan inte göra allt, men vi måste ändå göra något.
Anette Grinde
Bokinformation;
I vänliga rebellers sällskap - Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet. Annika Spalde & Pelle Strindlund. Isbn 91-88552-50-0. Arcus förlag. 2004. www.arcusforlag.se
Länkar;
Kyrkans tidning - Adlibris - Bokus - Arcus förlag - Projekt; Plan B. Plastic Free Tuesday.
onsdag 9 september 2015
Otroligt högt och extremt djupt
Otroligt högt och extremt djupt
Annelie Pompe
Bonnier Fakta
Isbn 978-91-7424-456-4
2015
www.bonnierfakta.se
www.anneliepompe.com
Annelie Pompe har skrivit en bok om äventyr. Hon har skrivit om lust och glädje, om inspiration och motivation. Och om rädsla, passion och tankekraft. Ja, det finns mycket mer i denna bok, som har skrivits av en kvinna som dyker djupare än alla och som klättrat på världens högsta berg. Hon har paddlat, sprungit, tränat målmedvetet och siktat högt i livet. Och djupt, förstås. Hon har insett att livet består av, skall bestå av, händelser som tillför. Just detta försöker hon berätta för oss här.
Otroligt högt och extremt djupt består av berättelser om dykning, klättring, paddling, mm. Den består också av en mängd vackra och inspirerande bilder och därtill av peppande inspirationstexter. Hur gör vi, för att livet skall bli bra? För att vi skall nyttja och njuta av det till fullo? Gör det bästa av det? Pompe berättar om sin resa och hon hoppas också att vi andra skall ge oss möjligheten att göra vår.
Ja, om vi gör det beror på hur vi är som personer. Vad vi har fått med oss i våra gener och hur vi själva lyckas förvalta och förändra det som den vanliga stigen leder in oss på. För att bryta den vandringen, gå i en annan riktning, som t ex Annelie Pompe gör, behöver vi anstränga oss en aning mer. Vi behöver peppa, ändra och göra. Bestämma oss, och gå i en annan riktning. Ett sätt är att inspireras av den här typen av böcker, att lära oss av andra.
Annelie Pompes bok ger oss förslag och inspiration till detta. Den ger oss glädjen, den ger oss känslan i hur det är, vikten av att försöka om vi vill. Nyckeln till förändring är alltid att fatta ett beslut och att sedan genomföra beslutet, inte släppa taget efter vägen. Det förutsätter naturligtvis att du har den viljan, den styrkan och att du inte fångas av rädslan efter vägen eller att du hittar ett nytt spår att följa.
Annelie Pompe ger mig inspiration. Hon delar ord om mod, äventyr, rädsla, passion, utmaning, tankekraft och om andning. Hon delar ord om sådant som spelar roll för henne och också för många av oss andra – fast för oss har de en helt annan betydelse än för henne. För att vi ännu inte klättrat högt eller dykt djupt, alltså inte utmanat oss i denna grad. Frågan är om vi vill.
Vill vi göra det? Utmana oss. Ja, då kanske det är hög tid att göra det. Nu, innan tiden rinner ifrån oss. Vill vi det? Ja, då är det tid att göra.
Tack, Annelie, för din kraft och livsglädje. Tack, för att du delat detta med oss.
A..
Vill du kommentera detta inlägg - så går det bra att göra det här!
Länkar;
Adlibris. Kyrkans tidning. Bokus. Bonnier fakta.
Annelie Pompe
Bonnier Fakta
Isbn 978-91-7424-456-4
2015
www.bonnierfakta.se
www.anneliepompe.com
Annelie Pompe har skrivit en bok om äventyr. Hon har skrivit om lust och glädje, om inspiration och motivation. Och om rädsla, passion och tankekraft. Ja, det finns mycket mer i denna bok, som har skrivits av en kvinna som dyker djupare än alla och som klättrat på världens högsta berg. Hon har paddlat, sprungit, tränat målmedvetet och siktat högt i livet. Och djupt, förstås. Hon har insett att livet består av, skall bestå av, händelser som tillför. Just detta försöker hon berätta för oss här.
Otroligt högt och extremt djupt består av berättelser om dykning, klättring, paddling, mm. Den består också av en mängd vackra och inspirerande bilder och därtill av peppande inspirationstexter. Hur gör vi, för att livet skall bli bra? För att vi skall nyttja och njuta av det till fullo? Gör det bästa av det? Pompe berättar om sin resa och hon hoppas också att vi andra skall ge oss möjligheten att göra vår.
Ja, om vi gör det beror på hur vi är som personer. Vad vi har fått med oss i våra gener och hur vi själva lyckas förvalta och förändra det som den vanliga stigen leder in oss på. För att bryta den vandringen, gå i en annan riktning, som t ex Annelie Pompe gör, behöver vi anstränga oss en aning mer. Vi behöver peppa, ändra och göra. Bestämma oss, och gå i en annan riktning. Ett sätt är att inspireras av den här typen av böcker, att lära oss av andra.
Annelie Pompes bok ger oss förslag och inspiration till detta. Den ger oss glädjen, den ger oss känslan i hur det är, vikten av att försöka om vi vill. Nyckeln till förändring är alltid att fatta ett beslut och att sedan genomföra beslutet, inte släppa taget efter vägen. Det förutsätter naturligtvis att du har den viljan, den styrkan och att du inte fångas av rädslan efter vägen eller att du hittar ett nytt spår att följa.
Annelie Pompe ger mig inspiration. Hon delar ord om mod, äventyr, rädsla, passion, utmaning, tankekraft och om andning. Hon delar ord om sådant som spelar roll för henne och också för många av oss andra – fast för oss har de en helt annan betydelse än för henne. För att vi ännu inte klättrat högt eller dykt djupt, alltså inte utmanat oss i denna grad. Frågan är om vi vill.
Vill vi göra det? Utmana oss. Ja, då kanske det är hög tid att göra det. Nu, innan tiden rinner ifrån oss. Vill vi det? Ja, då är det tid att göra.
Tack, Annelie, för din kraft och livsglädje. Tack, för att du delat detta med oss.
A..
Vill du kommentera detta inlägg - så går det bra att göra det här!
Länkar;
Adlibris. Kyrkans tidning. Bokus. Bonnier fakta.
Regnet luktar inte här
Regnet luktar inte här
Ett familjeporträtt
Durid Al-Khamisi
Atlas bokförlag
2015
Isbn 978 91 7389 494 4
www.bokforlagetatlas.se
När 8-årige Duraid sticker ner handen i det decemberkalla vattnet utanför Gotlands östkust möter han Sverige för första gången. Det är vackert, stolt och avvisande.
Tillsammans med sin familj har han överlevt den livsfarliga färden i en liten fiskebåt över ett stormande Östersjön. Men den största utmaningen ligger framför dem. Bakom sig i Bagdad har familjen lämnat en välbärgad tillvaro för ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern - en av Iraks skickligaste guldsmeder - får aldrig in en fot på arbetsmarknaden, modern lider svårt av sin ensamhet och hos den unge Duraid växer hatet.
Författaren Duraid Al-Khamisi föddes 1986 i Bagdad, Irak. Sedan 1994 bor han i Sverige. Han är frilansjournalist och har arbetet för bl a Svenska Dagbladet, Expressen och Sveriges Radio. Regnet luktar inte här är hans debut som författare.
---------
Jag blir förvirrad när jag läser. Inledningsvis, i varje fall, tills frågan får sin förklaring. Jag kan inte avgöra om detta är en fiktiv berättelse eller om det är en dokumentär beskrivning om Duraid själv. Han skriver i jag-form, har själv kommit hit från Irak och heter just så, men ändå. Förvirringen påverkar min läsning. Jag behöver veta om jag läser en fiktiv historia eller en verklig, även om den fiktiva bygger på författarens verkliga historia. Bekräftelsen kommer i kapitel IV, ja, han talar om sig själv. Texten hade också, för mig, vunnit på att författaren bestämt sig för om föräldrarna är mamma och pappa eller morsan och farsan. Blandningen av begreppen gör texten en aning slarvig, som en ogenomtänkt text. Det är synd, för texten känns annars inte ogenomtänkt. Den har ett fint språk, även om jag inte är helt förtjust i slangbegreppen som används ibland. Å andra sidan är texten viktig, så viktig att kritik av begreppsval ter sig onödigt och futtigt i sammanhanget.
Texten griper mig. Jag pressar tillbaka tårarna bakom ögonlocken. Jag känner svårigheterna, ur många perspektiv. Någon flyr för att få fortsätta att vara sitt jag, vara i sina rötter och kommer till ett land där man skall tvingas att anpassa sig till det nya samhället. Det skapar, uppenbart, utanförskap och problem. Duraid Al-Khamisi ger uttryck för många sanningar som ger anledning till eftertanke. Sanningarna är sprungna ur hans upplevelser, hans erfarenheter och blir, för mig, en viktig grund för reflektion. Kanske också för andra.
Jag gråter ofta när jag läser texten, lider med människorna. Oss alla. Lider med frågorna och de, vi, som utsätts och utsätter varandra för dem. Jag känner frustration, men också hopp. Det är innerligt svårt att vara människa. Det är svårt att förstå varandra. Göra rätt. Stå vid varandras sida. Så är det och kommer alltid att förbli, eftersom vi aldrig till fullo kan förstå varandra, känna varandras känslor och upplevelser. Och eftersom vi är så olika, fast ändå så lika. Jag ställer mig frågan vad det innebär att integreras, egentligen. Hur mycket måste var och en ge upp av sitt arv, sitt tidigare liv, och hur mycket måste man anpassa sig till det nya? Var går gränsen? Det skulle onekligen kännas absurt om kravet är att man skall släppa allt sitt gamla, även om man i stor omfattning behöver lära sig om det nya landet - vare sig man gör det till sitt eller bara tänker sig vara här en kortare tid. Hur gör man?
Den här boken gör ont. Den känns. Den fyller mig, sida efter sida, med känslor som gör ont. Men den ger mig också hopp. Den innehåller mycket klokskap, kärlek och omsorg. Ja, den innehåller väldigt mycket kärlek. Och vrede. Och sorg.
"Inte ett enda hem i Irak är fritt från sorg."
Må lycka och välgång drabba alla er som tagit er över de svarta haven och de höga bergen, som lämnat en viktig plats i era liv för att möta en annan verklighet. Må världens lycka och kärlek drabba er.
Läs boken!
Anette Grinde
Länkar;
Adlibris. Bokförlaget Atlas. Bokus. Kyrkans Tidning.
Ett familjeporträtt
Durid Al-Khamisi
Atlas bokförlag
2015
Isbn 978 91 7389 494 4
www.bokforlagetatlas.se
När 8-årige Duraid sticker ner handen i det decemberkalla vattnet utanför Gotlands östkust möter han Sverige för första gången. Det är vackert, stolt och avvisande.
Tillsammans med sin familj har han överlevt den livsfarliga färden i en liten fiskebåt över ett stormande Östersjön. Men den största utmaningen ligger framför dem. Bakom sig i Bagdad har familjen lämnat en välbärgad tillvaro för ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern - en av Iraks skickligaste guldsmeder - får aldrig in en fot på arbetsmarknaden, modern lider svårt av sin ensamhet och hos den unge Duraid växer hatet.
Författaren Duraid Al-Khamisi föddes 1986 i Bagdad, Irak. Sedan 1994 bor han i Sverige. Han är frilansjournalist och har arbetet för bl a Svenska Dagbladet, Expressen och Sveriges Radio. Regnet luktar inte här är hans debut som författare.
---------
Jag blir förvirrad när jag läser. Inledningsvis, i varje fall, tills frågan får sin förklaring. Jag kan inte avgöra om detta är en fiktiv berättelse eller om det är en dokumentär beskrivning om Duraid själv. Han skriver i jag-form, har själv kommit hit från Irak och heter just så, men ändå. Förvirringen påverkar min läsning. Jag behöver veta om jag läser en fiktiv historia eller en verklig, även om den fiktiva bygger på författarens verkliga historia. Bekräftelsen kommer i kapitel IV, ja, han talar om sig själv. Texten hade också, för mig, vunnit på att författaren bestämt sig för om föräldrarna är mamma och pappa eller morsan och farsan. Blandningen av begreppen gör texten en aning slarvig, som en ogenomtänkt text. Det är synd, för texten känns annars inte ogenomtänkt. Den har ett fint språk, även om jag inte är helt förtjust i slangbegreppen som används ibland. Å andra sidan är texten viktig, så viktig att kritik av begreppsval ter sig onödigt och futtigt i sammanhanget.
Texten griper mig. Jag pressar tillbaka tårarna bakom ögonlocken. Jag känner svårigheterna, ur många perspektiv. Någon flyr för att få fortsätta att vara sitt jag, vara i sina rötter och kommer till ett land där man skall tvingas att anpassa sig till det nya samhället. Det skapar, uppenbart, utanförskap och problem. Duraid Al-Khamisi ger uttryck för många sanningar som ger anledning till eftertanke. Sanningarna är sprungna ur hans upplevelser, hans erfarenheter och blir, för mig, en viktig grund för reflektion. Kanske också för andra.
Jag gråter ofta när jag läser texten, lider med människorna. Oss alla. Lider med frågorna och de, vi, som utsätts och utsätter varandra för dem. Jag känner frustration, men också hopp. Det är innerligt svårt att vara människa. Det är svårt att förstå varandra. Göra rätt. Stå vid varandras sida. Så är det och kommer alltid att förbli, eftersom vi aldrig till fullo kan förstå varandra, känna varandras känslor och upplevelser. Och eftersom vi är så olika, fast ändå så lika. Jag ställer mig frågan vad det innebär att integreras, egentligen. Hur mycket måste var och en ge upp av sitt arv, sitt tidigare liv, och hur mycket måste man anpassa sig till det nya? Var går gränsen? Det skulle onekligen kännas absurt om kravet är att man skall släppa allt sitt gamla, även om man i stor omfattning behöver lära sig om det nya landet - vare sig man gör det till sitt eller bara tänker sig vara här en kortare tid. Hur gör man?
Den här boken gör ont. Den känns. Den fyller mig, sida efter sida, med känslor som gör ont. Men den ger mig också hopp. Den innehåller mycket klokskap, kärlek och omsorg. Ja, den innehåller väldigt mycket kärlek. Och vrede. Och sorg.
"Inte ett enda hem i Irak är fritt från sorg."
Må lycka och välgång drabba alla er som tagit er över de svarta haven och de höga bergen, som lämnat en viktig plats i era liv för att möta en annan verklighet. Må världens lycka och kärlek drabba er.
Läs boken!
Anette Grinde
Länkar;
Adlibris. Bokförlaget Atlas. Bokus. Kyrkans Tidning.
tisdag 8 september 2015
Vad säger du om djurens rätt att leva, Karl-Göran Edberg (SD)?
Karl-Göran Edberg, SD, ordar på NTs debattsida den 1 september 2015. Han undrar hur Norrtälje Tidning kan låta en olaglig aktionsgrupp uttala sig på debattsidan.
Jag vill uppmärksamma Karl-Göran Edberg på faktumet att vi, i Sverige, har föreningsfrihet. Människor äger rätten att samlas runt en viktig fråga tillsammans. Gruppen är sålunda inte olaglig på något vis. Den har möjligen gjort sig skyldig till ett lagbrott, genom sin civila olydnad, men inte heller detta kan vi ännu riktigt veta. Det är våra domstolar som avgör detta, inte du eller jag. Så har ännu inte skett och till dess detta är ett faktum är de inte dömda. Det kan, i den rättsliga processen och i domstolen, visa sig att de ägde rätten att göra detta. Det har hänt förr.
Aktivisterna har, i sin handling, berättat vilka som har deltagit, vad de har gjort och varför de har gjort detta. De har också berättat att de inte kommer att upprepa sitt besök hos detta företag, med mindre än att de blir inbjudna. Något skäl, utifrån denna grupps besök, att sätta upp kameror runt sin anläggning bör sålunda knappast finnas. En lax var nog för gruppen - för att få sitt budskap uppmärksammat och diskuterat.
Civilt motstånd, civil olydnad, är en mycket viktig företeelse för demokratin. När regler och förhållningssätt i samhället ter sig felaktiga och absurda är det viktigt att medborgarna protesterar. Ibland ser inte alla absurditeterna, de behöver då utmanas, ställas på sin spets, för att kunna ses i ett nytt ljus. Det kan t ex röra sig om djurskydd, vapen som dödar människor, miljöfrågor, gruvbrytning, vägar som går över skyddade områden, skydd för barn i olika former eller rättvisa för människor som behöver skydd. Det kommer alltid att finna någon eller några som ser protesterna som felaktiga, men faktum kvarstår. Oegentligheter och galenskap i lagstiftning och beslutfattande måste uppmärksammas. Någon måste göra det. Det tillhör mänsklighetens ansvar. När bara ord inte räcker, så måste man – någon - lyfta frågan en aning.
Gruppen Tomma burar har, med öppenhet och vänlighet, påtalat något av det absurda med vår djurhållning och vår tro att vi har rätt att bestämma att/om de skall leva eller dö. De har fritagit en lax, åtta hönor och två grisar. De har inte ifrågasatt det fria företagandet. De har knappast äventyrat Fogdö Lax eller något annat företags fortlevnad. De har däremot påtalat den viktiga frågan om djurhållning och mänsklighetens vilja att ta sig rätten att avgöra liv och död för djuren. Till nackdel för djuren, vår egen hälsa och naturens välmående. Djurhållning och djuruppfödning är en viktig fråga, liksom vår självpåtagna rätt att avgöra vem som skall leva eller dö. Det behöver betonas, diskuteras.
Det jag känner till om Tomma burars aktivister är att de är ansvarstagande människor. Någon/några av dem har länge arbetat för världens väl, inte bara för djurens väl, utan också för den viktiga freden. De har ickevåld och civil olydnad som ledstjärna. Ickevåld, som står för en bättre värld. Jag tror att de vill ha en värld som månar om djur, människor och natur i ett hänsynsfullt samspel. De står för världens väl, helt enkelt. Det gör jag också. Gör inte du det?
Ja, jag kan förstå företagarens frustration och ilska, när någon förstör eller inkräktar på ens tillgångar. Frustrationen bottnar ofta i den egna plånboken istället för världens väl. Man glömmer lätt att man också själv har ett övergripande ansvar. Den frågan är ofta alldeles för stor och man reagerar istället ofta utifrån det som ligger närmast ens hjärta. Det är, ur något perspektiv, fullt begripligt och kanske också förståeligt. Vi är ju inte mer än människor och vi kan inte mer än vi, var och en, förmår. Jag när dock en förhoppning att företagarna och allmänheten i övrigt också ser aktivisternas önskan om en bättre värld, en värld där vi alla tillsammans tar större hänsyn till omgivning och natur, och inte bara ser sin egen ekonomiska vinning. Ser, förstår och ansluter. Det är tid att se frågan, djurens väl ställd i relation till den egna vinningen, från ett annat perspektiv. Det är också den enskilde företagarens och vårt alla ansvar att se detta. För vårt allas, inklusive djurens, väl.
Karl-Göran Edberg, vad säger du om djurens rätt att leva i fred och i frihet? Och menar du att människor inte får protestera mot felaktig lagstiftning och tokiga förhållningssätt i samhället?
A..
Vill du kommentera detta inlägg så går det bra att göra det här!
Tidigare talat (av andra än mig) i frågan;
Tomma burars aktiviteter och förtydliganden av aktiviteter.
http://www.tommaburar.se/
Nyheter 24 - 10 augusti 2015 - om Tomma burars fiskaktion.
http://nyheter24.se/debatt/806338-djurrattsaktivister-darfor-befriade-vi-laxen-justina-i-natt
Den 10 augusti 2015 publicerade NT nyhetsartikeln om Tomma burars aktion.
http://norrteljetidning.se/nyheter/nyheter/1.3103162-aktivister-slog-till-mot-odling
Den 12 augusti 2015 publicerades en ledare i NT om aktionen.
http://norrteljetidning.se/ledare/1.3104601-det-maste-alltid-vara-fel-att-bryta-mot-lagen
Tomma burar förklarar sin aktion.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3114218-vara-aktioner-ar-demokratiska
Den 1 september 2015 publicerades en SD-debattartikel i NT om att aktionsgruppen var olaglig. Tidningen förklarar sin inställning.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3134435-hur-kan-nt-ta-in-en-olaglig-grupp-pa-debattsidan-
Jag vill uppmärksamma Karl-Göran Edberg på faktumet att vi, i Sverige, har föreningsfrihet. Människor äger rätten att samlas runt en viktig fråga tillsammans. Gruppen är sålunda inte olaglig på något vis. Den har möjligen gjort sig skyldig till ett lagbrott, genom sin civila olydnad, men inte heller detta kan vi ännu riktigt veta. Det är våra domstolar som avgör detta, inte du eller jag. Så har ännu inte skett och till dess detta är ett faktum är de inte dömda. Det kan, i den rättsliga processen och i domstolen, visa sig att de ägde rätten att göra detta. Det har hänt förr.
Aktivisterna har, i sin handling, berättat vilka som har deltagit, vad de har gjort och varför de har gjort detta. De har också berättat att de inte kommer att upprepa sitt besök hos detta företag, med mindre än att de blir inbjudna. Något skäl, utifrån denna grupps besök, att sätta upp kameror runt sin anläggning bör sålunda knappast finnas. En lax var nog för gruppen - för att få sitt budskap uppmärksammat och diskuterat.
Civilt motstånd, civil olydnad, är en mycket viktig företeelse för demokratin. När regler och förhållningssätt i samhället ter sig felaktiga och absurda är det viktigt att medborgarna protesterar. Ibland ser inte alla absurditeterna, de behöver då utmanas, ställas på sin spets, för att kunna ses i ett nytt ljus. Det kan t ex röra sig om djurskydd, vapen som dödar människor, miljöfrågor, gruvbrytning, vägar som går över skyddade områden, skydd för barn i olika former eller rättvisa för människor som behöver skydd. Det kommer alltid att finna någon eller några som ser protesterna som felaktiga, men faktum kvarstår. Oegentligheter och galenskap i lagstiftning och beslutfattande måste uppmärksammas. Någon måste göra det. Det tillhör mänsklighetens ansvar. När bara ord inte räcker, så måste man – någon - lyfta frågan en aning.
Gruppen Tomma burar har, med öppenhet och vänlighet, påtalat något av det absurda med vår djurhållning och vår tro att vi har rätt att bestämma att/om de skall leva eller dö. De har fritagit en lax, åtta hönor och två grisar. De har inte ifrågasatt det fria företagandet. De har knappast äventyrat Fogdö Lax eller något annat företags fortlevnad. De har däremot påtalat den viktiga frågan om djurhållning och mänsklighetens vilja att ta sig rätten att avgöra liv och död för djuren. Till nackdel för djuren, vår egen hälsa och naturens välmående. Djurhållning och djuruppfödning är en viktig fråga, liksom vår självpåtagna rätt att avgöra vem som skall leva eller dö. Det behöver betonas, diskuteras.
Det jag känner till om Tomma burars aktivister är att de är ansvarstagande människor. Någon/några av dem har länge arbetat för världens väl, inte bara för djurens väl, utan också för den viktiga freden. De har ickevåld och civil olydnad som ledstjärna. Ickevåld, som står för en bättre värld. Jag tror att de vill ha en värld som månar om djur, människor och natur i ett hänsynsfullt samspel. De står för världens väl, helt enkelt. Det gör jag också. Gör inte du det?
Ja, jag kan förstå företagarens frustration och ilska, när någon förstör eller inkräktar på ens tillgångar. Frustrationen bottnar ofta i den egna plånboken istället för världens väl. Man glömmer lätt att man också själv har ett övergripande ansvar. Den frågan är ofta alldeles för stor och man reagerar istället ofta utifrån det som ligger närmast ens hjärta. Det är, ur något perspektiv, fullt begripligt och kanske också förståeligt. Vi är ju inte mer än människor och vi kan inte mer än vi, var och en, förmår. Jag när dock en förhoppning att företagarna och allmänheten i övrigt också ser aktivisternas önskan om en bättre värld, en värld där vi alla tillsammans tar större hänsyn till omgivning och natur, och inte bara ser sin egen ekonomiska vinning. Ser, förstår och ansluter. Det är tid att se frågan, djurens väl ställd i relation till den egna vinningen, från ett annat perspektiv. Det är också den enskilde företagarens och vårt alla ansvar att se detta. För vårt allas, inklusive djurens, väl.
Karl-Göran Edberg, vad säger du om djurens rätt att leva i fred och i frihet? Och menar du att människor inte får protestera mot felaktig lagstiftning och tokiga förhållningssätt i samhället?
A..
Vill du kommentera detta inlägg så går det bra att göra det här!
Tidigare talat (av andra än mig) i frågan;
Tomma burars aktiviteter och förtydliganden av aktiviteter.
http://www.tommaburar.se/
Nyheter 24 - 10 augusti 2015 - om Tomma burars fiskaktion.
http://nyheter24.se/debatt/806338-djurrattsaktivister-darfor-befriade-vi-laxen-justina-i-natt
Den 10 augusti 2015 publicerade NT nyhetsartikeln om Tomma burars aktion.
http://norrteljetidning.se/nyheter/nyheter/1.3103162-aktivister-slog-till-mot-odling
Den 12 augusti 2015 publicerades en ledare i NT om aktionen.
http://norrteljetidning.se/ledare/1.3104601-det-maste-alltid-vara-fel-att-bryta-mot-lagen
Tomma burar förklarar sin aktion.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3114218-vara-aktioner-ar-demokratiska
Den 1 september 2015 publicerades en SD-debattartikel i NT om att aktionsgruppen var olaglig. Tidningen förklarar sin inställning.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3134435-hur-kan-nt-ta-in-en-olaglig-grupp-pa-debattsidan-
måndag 7 september 2015
Plan B - på jakt efter ickevåldare som vill bidra...
Det pågår en del krig och våld i världen. Många lever i rädsla för våldet. Det är tydligt att våld inte är en framkomlig väg för hållbar fred. Våld skapar bara mer våld. Varför är det så många som tror att det blir bättre när man bombar ihjäl människor? Detta, våldet, har visat sig inte fungera. Det är därför läge att gå över till plan B - som är ickevåldets väg.
Med glädje ser jag att det finns människor som inte tror att man kan lösa konflikter genom att slå på andra människor. De tror istället på omsorgens och välviljans makt. De tror att man kan lösa konflikter genom att tala med varandra eller på annat sätt påtala olaterna i världen - med milda, men tydliga, ord. Och en helt annan sorts handling är våld.
Kristna Freds tror på ickevåld. De utbildar, ordar och sänder fredsobservatörer till utsatta områden. Jag hör inte så mycket om dem, men jag vet att de finns och är aktiva både här hemma och i världen. De står för idoghet - de ger inte upp.
Tomma burar tror på bättre miljöer för djuren. De tror på civil olydnad, uppmärksammar samhällets tokigheter i förhållande till djuren och deras rätt - och är beredda att stå sitt kast. Uppmärksamheten gör nytta för samtalet. Var går gränsen för ickevåldet? Det tål och måste diskuteras. Jag har förstått att Tomma burar gärna samtalar om sina aktioner och sin inställning, att just samtalet och debatten är viktig. Att ta ansvar för sina handlingar är en del av poängen med civil olydnad - att ta sitt straff om man gör något i strid med lagen och att debattera frågan tydligt och öppet. Inte väja för samtalet och inte gömma sig.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen tror inte på samarbeten om vapen med Saudiarabien. Deras idoga opinionsarbete har givit goda resultat. Jag gläds med deras framgång.
Ekumeniska följeslagarprogrammet står för stillsamt betraktande och likaledes stillsamt rapporterande om förhållanden för palestinier i relationen mellan Israel/Palestina. Ibland finns de bara till hands - och gör skillnad. Följeslagarprogrammet omsluter flera föreningar, tillsammans. De bidrar tillsammans. Vid hemkomsten talar följeslagarna om sina upplevelser. De sprider ord t ex i kyrkor, frikyrkoförsamlingar, skolor, mm, där sinnet är öppet för att lyssna till ord om frågan. Lyssna och samtala.
Operation 1325 arbetar - ordar - för kvinnors medverkan i fredsprocesser. Det är tänkt att de - kvinnorna - skall finnas med på alla nivåer i fredsprocesserna. Med fredliga medel är det tänkt. Operation 1325 har också de flera föreningar i ryggen - föreningar som i sig också står för kvinnors rätt och för ickevåldets tankar. Är Operation 1325 en uttalad ickevåldsorganisation?
Emmaus Stockholm har solidaritet på sin agenda. De stöder t ex Västsahara i deras strävan att komma loss från Marocko. De har just nu en fin ickevåldsaktivitetskampanj som rullar genom de sociala medierna; #Springförfrihet uppmärksammar de svåra frågorna - och gör det lätt för många att delta. Jag är smått förvånad att inte fler ser, följer och deltar i just den kampanjen. Eller kan kampanjen ses som en ickevåldsaktivitet, när den inte innehåller något riskmoment?
Det finns massor av organisationer och människor (utöver de ovan nämnda) som strävar, t ex med orden och närvaron, med utmanande aktiviteter och med utbildning för att lösa konflikter med ickevåldets strategier. Jag tänker försöka träffa några av dem - människorna och föreningarna - och höra hur de tänker och argumenterar mot/med dem som tycker att Plan A är det som gäller.
Är det möjligt att lösa världens konflikter med bara ord - helt utan att döda, hota och skada varandra? Ja, våldets väg har ju visat sig vara helt fel väg. Då måste ju Plan B vara vägen att gå.
Ja, jag tänker klura på saken under hösten. Jag tänker tala, lyssna, filma, fotografera och begrunda saken - ja, vrida och vända på frågorna, tillsammans med ickevåldsförespråkare och ickevåldsaktivister. Min önskan är att höja kunskapsnivån, helt enkelt. Hos mig - gärna också hos andra.
Resultatet av samtalen skall bli en film. I filmen vill jag möta människor som tänker kring ickevåld. Jag vill se om det är möjligt att leva i ickevåldet, alltså aktivt följa det spåret och låta det synas i livet. Jag vill också veta vad som måste göras, hur det kan ske, hur många man måste vara, mm, för att en ickevåldsaktion skall ses som framgångsrik. Går det att prestera resultat - skapa fred - med ickevåld.
En viktig fråga är också om ickevåldarna lever ickevåldet, eller om det bara är prat?
Jag vill höra om engagemanget, lyssna till argumenten och också ta del av konsekvenserna. Hur tänker de glödande aktivisterna och hur gör de aktivt för att sprida sina tankar? Hur möter de ickevåldsengagerade människorna sin omgivning? Hur blir de bemötta? Och vad säger de som inte helhjärtat tror på ickevåldets väg, t ex de som hellre bygger en försvarsbudget och strävar för ett medlemskap i NATO om människorna som vägrar befatta sig med våldet?
Syftet är ett läroprojekt. Att lära om ickevåld. Och att se om det kan göras på ett bra sätt i en film, helt utan pengar i en budget men med människors intresse och önskan att dela kunskapen till andra.
Krävs det mod för att delta i detta projekt? Nej, bara en stark önskan att dela med sig av sin ickevåldskunskap, sitt engagemang och sin glöd. Om du tycker att ickevåld är viktigt, så är jag stort tacksam för ditt bidrag. Ja, inte pengar, utan samtal, glöd och ledning. Och gärna din medverkan på en liten filmsnutt.
Står du för ickevåld, finns i Sthlmsregionen i höst eller kommer till Sthlm vid några tillfällen i höst och vill bidra till att skapa mer uppmärksamhet till ickevåld? Hör då skyndsamt av dig till; anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net
Anette Grinde
Länkar - ickevålds- och fredsorganisationer;
Ship to Gaza
Emmaus Stockholm
Svenska Freds
Aktion mot deportation
IKFF (Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet)
Mänsklig säkerhet (nätmagasin)