Lilljäntan springer över vägen...

Vi är på väg västerut, passerar samhället och åker ut på landsbygden. Vägen är slingrig och kullig, trafiktakten är rätt hög.

Det ligger en buss en bit framför oss. Den kör in på en bussficka, ur kliver en liten jänta. Hon går bakom bussen, tittar sig för som om hon har gjort detta förr och springer sedan över vägen med pigga och raska steg. Vi tar ett djupt andetag. Hjärtats slag tar fart. Vi säger båda, unisont; det där såg riktigt farligt ut.

Tvärs över vägen, vid hållplatsen på andra sidan, står hennes cykel.

Nästa gång vi passerar platsen ser vi hennes cykel igen. Vi talar om saken. Om platsen, om hennes cykel och om hennes säkerhet. Det gör ont i magen. Det är sannolikt att hon gör detta varje skoldag, att hon parkerar cykeln vid busshållplatsen på morgonen, åker bussen till skolan och har en trivsam dag. Då behöver hon inte gå över vägen, kan man tro. Men, det behöver hon när hon skall hem på kvällen. Det innebär att hon varje skoldag tvingas göra en rusch över den trafiktäta vägen som saknar tillräckligt sikt. Ja, tittar hon bakåt ser hon ganska långt och bör kunna göra en bra bedömning om säkerheten, men tittar hon åt andra hållet så kan hon inte det. Strax bortom hållplatsen är det ett krön. Hon kan omöjligt se bortom detta. Här kan trafiken komma med hög hastighet. Finns hon då mitt på körbanan kommer fordonet inte ha en chans att hinna stanna.

Det var oerhört obehagligt att se placeringen av hållplatsen och vetskapen om att en liten flicka går av där och passerar denna väg, i stort sett dagligen. Det är uppenbart att hon gör det med livet som insats.

Den hållplatsen behöver flyttas. Den är onödigt farligt belägen.

Ingrid Landin, Ulrika Falk eller Berit Jansson - kan du/ni se till att det blir gjort?

A..