Five broken cameras - Emad Burnat

Five broken cameras.
Emad Burnat & Guy Davidi.
Dokumentär.
Speltid; 90 minuter.

Han filmar livet. Han filmar bosättarna, soldaterna och palestinierna som försöker få behålla sin mark och sin frihet. Den första kameran blir sönderslagen. Den andra likaså. Och nästa och nästa. Han skaffar en ny och fortsätter att filma livet. Han filmar kampen, sönerna, familjen, vännerna och livet. Detta är en film som gör mig arg, ledsen och förtvivlad. Arg, ledsen och förtvivlad för kriget och motsättningarna, för att barnen inte har något val. De föds in i strider, motsättningar och förminskanden.

Emad, filmaren, får fyra söner. De växer upp mitt i striden, med leken och med utsattheten. De växer upp med militärens våld, vinande granater fyllda med stickande gas och smällande skott. De växer upp med död, skador och mark som konfiskeras. Och arresterade släktingar och vänner. Samtalet om motsättningarna finns hela tiden helt närvarande. Precis som skotten, gasen och våldet. Det går inte att undvika, eftersom de finns mitt i det hela tiden. De gör motstånd, de lever livet i motstånd samtidigt som de försöker leva vanliga liv. De dansar, blåser ut tårtljusen och arbetar på fälten.

Den lilla pojken sitter i bilen och tittar när de vuxna männen argumenterar mot soldaterna, strider och bråkar för sin mark, blir arresterade. Vi ser hans närvaro och betraktelse utan att han visar rädsla eller andra känslor. Han bara betraktar. Vi hör honom hosta och någon skrika; stäng dörrarna och ta upp fönstren, när röken och gaserna når barnet i bilen. Vilken bild får dessa barn av världen? När han kommer hem får han berätta för sin mamma, som säger att han är en hjälte som varit med och tittat. Samma bild, samma känsla, får jag när bilden visar honom på ett tak där han betraktar striderna och smällarna nedanför. Han blick är som om han betraktar en vanlig vardagshändelse, en sådan som inte kräver ett skratt eller rädsla. Som om vi skulle betrakta någon som passerar ett vanligt övergångsställe. Men det gör han ju inte. Han betraktar våld, upprördheter, arresteringar, vapen, död och strider.

De vuxna använder också barnen i demonstrationstågen. De går som en ropande massa, mot de israeliska soldaterna. Hur kan barnen leva vanliga liv, utan att präglas av våldet och motståndet? Det säger sig själv att de fostras av och i detta. De lever i den värld de är födda i. Mitt i striden, mitt i våldet. Föräldrarna för ständigt kampen vidare, på det sätt de själva finns i den. De fostrar barnen i samma tanke, i samma kamp, med samma, kanske omöjliga, längtan efter frihet. Må de aldrig ge upp sin längtan.

Den här filmen gör ont. Riktigt ont. Den gör mig arg, ledsen och förtvivlad.

Se den.

A..

Svd. Folkets bio.  Miljömagasinet.