Avlyssnat.
En liten tjej, kanske 5 år, går med sina föräldrar och sin lillebror på t-baneperrongen.
- pappa?
- mm
- ja älskar dig
- ja älskar dig så mycke så ja nästan inte vill gå på dagis
- ja älskar mamma så mycke också
:)
söndag 29 mars 2015
torsdag 26 mars 2015
Tresekundersregeln; ettusenett, ettusentvå, ettusentre...
Jag lyssnade på radio häromsistens om/med polisen som talade om trafikregler. De talade om hur reglerna ser ut och hur viktig regelefterlevnaden är. Jag blir beklämd när de talar om bristerna. Varför är det så många som inte följer reglerna? Jag blir också lite förtjust i att de talar om reglerna, eftersom det då kan leda till att fler följer dem. Och att jag lär mig något nytt.
De talade om tresekundersregeln. Den som innebär att vi skall ligga minst tre sekunder efter framförvarande bil. Den som förhindrar många olyckor och besvärande personskador. Jag tittar ofta på bakomvarande bil och oroar mig för hur uppmärksam hen är, särskilt när hen ligger nära. Jag vill ju inte se att den kör in i mig.
Jag tänker ofta på regeln när jag kör. Jag tänker att den är svår att hålla, att man gärna (eller ogärna, men ändå) närmar sig framförvarande bil lite allteftersom. Den där ljuvliga farthållaren (i den nya, fast gamla bilen) gör verkligen underverk där. Det är lätt som en plätt att ställa in farten och också sacka den lite när man närmar sig den framförvarande lite för mycket. Fast även om det är lätt som en plätt, så har det visat sig vara svårt. Att det bara blir så, som av sig själv, ibland.
Om polisen fångar mig (eller dig) i sitt nät så blir det en anmärkning och 2000 kr i böter. Drygt, dumt och onödigt.
Tre sekunder skall väl ändå inte vara så svårt, eller hur? Skall vi försöka bättra oss? Det skall jag, i varje fall. Försöka - ännu lite mer. Vi får se hur det går.
A..
De talade om tresekundersregeln. Den som innebär att vi skall ligga minst tre sekunder efter framförvarande bil. Den som förhindrar många olyckor och besvärande personskador. Jag tittar ofta på bakomvarande bil och oroar mig för hur uppmärksam hen är, särskilt när hen ligger nära. Jag vill ju inte se att den kör in i mig.
Jag tänker ofta på regeln när jag kör. Jag tänker att den är svår att hålla, att man gärna (eller ogärna, men ändå) närmar sig framförvarande bil lite allteftersom. Den där ljuvliga farthållaren (i den nya, fast gamla bilen) gör verkligen underverk där. Det är lätt som en plätt att ställa in farten och också sacka den lite när man närmar sig den framförvarande lite för mycket. Fast även om det är lätt som en plätt, så har det visat sig vara svårt. Att det bara blir så, som av sig själv, ibland.
Om polisen fångar mig (eller dig) i sitt nät så blir det en anmärkning och 2000 kr i böter. Drygt, dumt och onödigt.
Tre sekunder skall väl ändå inte vara så svårt, eller hur? Skall vi försöka bättra oss? Det skall jag, i varje fall. Försöka - ännu lite mer. Vi får se hur det går.
A..
onsdag 25 mars 2015
Runda inte.....
Jag tycker extremt illa om när människor rundar någon för att få en lösning - alltså passerar den som har uppgiften på sitt bord och istället går till hens chef för att lösa problemet. Det är ett mycket dumt sätt att lösa problem på. Den som gör så behöver ta ett tankevarv till, fundera över sin roll och aldrig, aldrig, aldrig göra så igen.
Usch.
Särskilt stort usch blir det, när man gör det själv.
A..
Usch.
Särskilt stort usch blir det, när man gör det själv.
A..
Våfflor med hjortronsylt & grädde
25 mars.
Våffeldagen. Vårfrudagen. Maria bebådelsedag. Kungörelsen över Marias tillstånd, sisådär 9 månader före nedkomsten i juletid.
Visst är det fantastiskt hur klart kyrkliga dagar kan bli något hel annat i vår tid? Semmeldagen är något liknande. Alltså, har ett religiöst ursprung. De flesta av oss känner inte till ursprungen av orden eller varför dagarna finns, uppmärksammas eller firas. Det hindrar inte att vi njuter av både semlor och våfflor, när de specifika dagarna är här.
Våfflor kan vara fantastiskt gott, eller hur? Riktig hjortronsylt hör till, tycker jag. Det är ljuvligt, men alltför sällsynt hos mig. Det tillhör min längtan.
Sänd en tanke till Maria när du njuter av våfflan på Våffeldagen. Hon tänkte nog inte på våfflor - eftersom ordet som gällde för henne (i kyrkans termer) var vårfru - eller bebådelsedagen. Fundera över hennes bryderi och vad som komma skall.
A..
Våffeldagen. Vårfrudagen. Maria bebådelsedag. Kungörelsen över Marias tillstånd, sisådär 9 månader före nedkomsten i juletid.
Visst är det fantastiskt hur klart kyrkliga dagar kan bli något hel annat i vår tid? Semmeldagen är något liknande. Alltså, har ett religiöst ursprung. De flesta av oss känner inte till ursprungen av orden eller varför dagarna finns, uppmärksammas eller firas. Det hindrar inte att vi njuter av både semlor och våfflor, när de specifika dagarna är här.
Våfflor kan vara fantastiskt gott, eller hur? Riktig hjortronsylt hör till, tycker jag. Det är ljuvligt, men alltför sällsynt hos mig. Det tillhör min längtan.
Sänd en tanke till Maria när du njuter av våfflan på Våffeldagen. Hon tänkte nog inte på våfflor - eftersom ordet som gällde för henne (i kyrkans termer) var vårfru - eller bebådelsedagen. Fundera över hennes bryderi och vad som komma skall.
A..
Föreningens verksamhet idag - är föreningens historia imorgon
Ibland vill vi berätta en historia, som t ex om hur föreningens historia ser ut eller om vilka medlemmar som har gjort vad eller vilka insatser och engagemang vi har bidragit med och till. Vi vill berätta, t ex för att engagera eller för att lära oss att göra mer för fler i vår framtid.
För att kunna berätta om förfluten tid, med vetskap om att historierna är korrekta, behöver vi kunna granska arkiven. Vi behöver titta på bilderna, vi behöver granska protokollen, siffrorna och årsredovisningarna och vi behöver begrunda de återkommande breven och artiklarnas som har koppling till vår verksamhet. Vi behöver granska dokumenten som styrker det som har hänt. Utan detta kan historierna inte berättas. Frågan uppkommer då, var finns arkiven som berättar om vår historia? Hur får vi vår hand på dessa? Har någon tänkt kring hur arkiven spelar roll för vår historia och hur den kan berättas när någon vill forska om den?
Jag lyssnade nyligen till en man, John Örtengren, som talade sig varm om arkivfrågorna. Det är viktigt, eftersom frågan är försummad och viktig. Det som inte sparas, kan ingen forska kring sen. Föreningens verksamhet idag, är föreningens historia imorgon.
Om vi inte, strukturerat och samlat, spar de dokument kommer vår historia att bestå av tunna fragment istället för en tydlig helhet. Minnesbilderna kommer att vara sporadiska, inte sammanhållna och betydelsefulla.
John Örtengren har sammanställt ett dokument som tydliggör de viktiga tankarna i frågan om vad och hur vi skall spara. Det kan ses som en miniminivå. Det är också viktigt att vi gör detta i strukturerad form och inte göra oss beroende av en medlems plats i hemmet eller på kontoret. Dokumenten måste förvaras på en plats och i en ordning där kvalificerad forskning kan genomföras, när tid och intresse uppkommer för sådant. Dokumenten bör också utformas med denna tanke. De bör vara tydliga och genomtänkta, för att kunna läsas och förstås av den som är intresserad av att lära känna vår verksamhet, både idag och om 50 eller 100 år när ingen finns att fråga.
Låt oss tänka på att utforma alla våra dokument och skrivelser så att de blir förstådda av fler - och låt oss arkivera dem så att de kan läsas också av dem som kommer sen.
Arkivering är en viktig - och ofta något försummad - fråga.
Anette Grinde
Länkar - exempel på platser för arkiv av bild, text, m m;
För att kunna berätta om förfluten tid, med vetskap om att historierna är korrekta, behöver vi kunna granska arkiven. Vi behöver titta på bilderna, vi behöver granska protokollen, siffrorna och årsredovisningarna och vi behöver begrunda de återkommande breven och artiklarnas som har koppling till vår verksamhet. Vi behöver granska dokumenten som styrker det som har hänt. Utan detta kan historierna inte berättas. Frågan uppkommer då, var finns arkiven som berättar om vår historia? Hur får vi vår hand på dessa? Har någon tänkt kring hur arkiven spelar roll för vår historia och hur den kan berättas när någon vill forska om den?
Jag lyssnade nyligen till en man, John Örtengren, som talade sig varm om arkivfrågorna. Det är viktigt, eftersom frågan är försummad och viktig. Det som inte sparas, kan ingen forska kring sen. Föreningens verksamhet idag, är föreningens historia imorgon.
Om vi inte, strukturerat och samlat, spar de dokument kommer vår historia att bestå av tunna fragment istället för en tydlig helhet. Minnesbilderna kommer att vara sporadiska, inte sammanhållna och betydelsefulla.
John Örtengren har sammanställt ett dokument som tydliggör de viktiga tankarna i frågan om vad och hur vi skall spara. Det kan ses som en miniminivå. Det är också viktigt att vi gör detta i strukturerad form och inte göra oss beroende av en medlems plats i hemmet eller på kontoret. Dokumenten måste förvaras på en plats och i en ordning där kvalificerad forskning kan genomföras, när tid och intresse uppkommer för sådant. Dokumenten bör också utformas med denna tanke. De bör vara tydliga och genomtänkta, för att kunna läsas och förstås av den som är intresserad av att lära känna vår verksamhet, både idag och om 50 eller 100 år när ingen finns att fråga.
Låt oss tänka på att utforma alla våra dokument och skrivelser så att de blir förstådda av fler - och låt oss arkivera dem så att de kan läsas också av dem som kommer sen.
Arkivering är en viktig - och ofta något försummad - fråga.
Anette Grinde
Länkar - exempel på platser för arkiv av bild, text, m m;
måndag 23 mars 2015
Besatthet
Jag blir lite glad när jag hör om andra människors besatthet. Ja, inte sjukdomsbesatthet då, utan intressebesatthet. Ett visst mått av galenskap inspirerar, eller hur? När den drabbar en själv behöver man kanske vrida på tanken en aning - hålla koll på när den går överstyr. Vad nu överstyr är.
Man kan bli besatt av små enkla saker som t ex att samla långlöparkilometrar, cykelmil eller nya små fantastiska rutor och texter till sin släktforskning. Det förra känner jag inte att jag har varit besatt av, men ändå tyckt om. Kilometrar och mil alltså. Var gränsen för besatthet går är svårt att veta. Rätt som det är, är man ju bara där, nästan bortom gränsen för räddning. Nu har all besatthet samlats sig runt en helt annan fråga, även om jag fortfarande uppskattar både kilometrar och mil. Nu läggs mitt fokus på en bild till från arkivet, ett husförhör från 1800-talet, en flyttningslängd eller en församlingsbild. Eller kanske ett nytt fotografi som behöver identifieras. Bara en till. Och sen ytterligare en till.
Någon sa att besatthet är bra, att det blir något då. Ja, ur något perspektiv är besatthet bra. Och roligt. Och framåtsyftande. Men, ur något perspektiv kan det ibland också te sig helt absurt. Var gränsen går mellan bra och absurditet är ibland svårt att (själv) se. Och omgivningen låter ibland sakerna gå för långt. Eller är det kanske bara mitt eget ansvar att styra min egen besatthet?
A..
Man kan bli besatt av små enkla saker som t ex att samla långlöparkilometrar, cykelmil eller nya små fantastiska rutor och texter till sin släktforskning. Det förra känner jag inte att jag har varit besatt av, men ändå tyckt om. Kilometrar och mil alltså. Var gränsen för besatthet går är svårt att veta. Rätt som det är, är man ju bara där, nästan bortom gränsen för räddning. Nu har all besatthet samlats sig runt en helt annan fråga, även om jag fortfarande uppskattar både kilometrar och mil. Nu läggs mitt fokus på en bild till från arkivet, ett husförhör från 1800-talet, en flyttningslängd eller en församlingsbild. Eller kanske ett nytt fotografi som behöver identifieras. Bara en till. Och sen ytterligare en till.
Någon sa att besatthet är bra, att det blir något då. Ja, ur något perspektiv är besatthet bra. Och roligt. Och framåtsyftande. Men, ur något perspektiv kan det ibland också te sig helt absurt. Var gränsen går mellan bra och absurditet är ibland svårt att (själv) se. Och omgivningen låter ibland sakerna gå för långt. Eller är det kanske bara mitt eget ansvar att styra min egen besatthet?
A..
lördag 21 mars 2015
Kamraterna Luleå 1915
Dessa bilder kommer från Beda Olivia Stålnackes fotoalbum. Härnedan kallar jag henne för Vivan, eftersom det är så vi nu känner henne. Vill du läsa mer om min släktforskning om henne, så hittar du den här.
Kamraterna Luleå 1915.
Visst är det underbart med gamla fotografier? Ibland är svårt att identifiera och tidsbestämma, men här är det lätt med tid och plats - "Kamraterna Luleå 1915" - ur Vivans fotoalbum. Visst hade det varit roligt att veta vilka de är - och vad det blev av dem alla? Hur livet tedde sig där och då.
Hon själv finns inte med på bilden, vad jag kan se.
Är detta vänner i eller utanför hennes engagemang i Frälsningsarmén, tro?
Vivan syns i folkdräkt i mitten på denna bild (ovan). Det finns en del bilder i albumen, där Vivan bär folkdräkt istället för Frälsningsarméuniformen. När jag läser i Predikande kvinnor och gråtande män (om Frälsningsarméns historia, mm) så noterar jag att de ibland använder folkdräkterna som uniform. Jag vet ju inte om det är i Dalarna, men tänker att det är i Dalarna som man är mest (?) mån om folkdräktskulturen. Kanske är då bilderna på Vivan i folkdräkt från hennes tid i Dalarna. Det är bara en gissning, helt utan bevis, förstås. Barnet som finns med på bilden finns med på flera bilder, både sommar och vinter. Jag får klura vidare också på frågan om vems barnet är.
Vivan står som tvåa från vänster på denna bild. Av forskningen i kyrkoarkiven vet jag att hon var i Karlstad under perioden 1921-1923. Bilden ser ut att vara en sommarbild, vilket skulle kunna indikera att den är från 1922 eller 1923 (eftersom hon kom till Karlstad i december 1921 enligt kyrkoböckerna). Det kan dock vara så att hon rest i annan tid än kyrkoböckerna utvisar. Det gör tidsbestämningen osäkrare. Det är i varje fall troligt att det är hennes kamrater från hennes Frälsningsarméengagemang. Min teori om folkdräkten och Dalarna (se bilden ovan) spricker förstås en aning här, när en av kvinnorna på bilden har folkdräkt här också.
Vivan avslutade sitt Frälsningsarméengagemang 1923 - Karlstad - enligt information från Frälsningsarmén. Hon hade då graden kapten. Av organisationens anteckningar framgår att hon då varit i verksamheten i 10 år. Vi kan därmed bekräfta att hon aktivt gick med 1913, då hon flyttade från Luleå till Stockholm. Kanske var hon engagerad i någon form redan när hon bodde i Luleå, innan 1913, men aktiv - inskriven i tjänsterullarna - blev hon tydligen 1913.
Vivan sitter till höger på bilden. Jag undrar hur de har kommit torrskodda ut till stenen. Fast det är lite blött på stenen, så kanske var de inte torrskodda utan vadade ut. Vivan arbetade på ålderdomshemmet i Tryserum under perioden december 1923 till januari 1925. Det skulle kunna indikera att denna bild är fotograferad under sommaren 1924.
A..
 |
| Ur Vivans (Beda Olivia) Stålnackes fotoalbum |
Kamraterna Luleå 1915.
Visst är det underbart med gamla fotografier? Ibland är svårt att identifiera och tidsbestämma, men här är det lätt med tid och plats - "Kamraterna Luleå 1915" - ur Vivans fotoalbum. Visst hade det varit roligt att veta vilka de är - och vad det blev av dem alla? Hur livet tedde sig där och då.
Hon själv finns inte med på bilden, vad jag kan se.
Är detta vänner i eller utanför hennes engagemang i Frälsningsarmén, tro?
 |
| Ur Vivans fotoalbum. Var, när och vilka - ja, tidigt 1900-tal, men mer? Vivan i folkdräkt i mitten. |
Vivan syns i folkdräkt i mitten på denna bild (ovan). Det finns en del bilder i albumen, där Vivan bär folkdräkt istället för Frälsningsarméuniformen. När jag läser i Predikande kvinnor och gråtande män (om Frälsningsarméns historia, mm) så noterar jag att de ibland använder folkdräkterna som uniform. Jag vet ju inte om det är i Dalarna, men tänker att det är i Dalarna som man är mest (?) mån om folkdräktskulturen. Kanske är då bilderna på Vivan i folkdräkt från hennes tid i Dalarna. Det är bara en gissning, helt utan bevis, förstås. Barnet som finns med på bilden finns med på flera bilder, både sommar och vinter. Jag får klura vidare också på frågan om vems barnet är.
 |
| Vivan Ståhlnacke Karlstad - står det på baksidan av denna bild. Vivan står som tvåa från vänster. |
Vivan står som tvåa från vänster på denna bild. Av forskningen i kyrkoarkiven vet jag att hon var i Karlstad under perioden 1921-1923. Bilden ser ut att vara en sommarbild, vilket skulle kunna indikera att den är från 1922 eller 1923 (eftersom hon kom till Karlstad i december 1921 enligt kyrkoböckerna). Det kan dock vara så att hon rest i annan tid än kyrkoböckerna utvisar. Det gör tidsbestämningen osäkrare. Det är i varje fall troligt att det är hennes kamrater från hennes Frälsningsarméengagemang. Min teori om folkdräkten och Dalarna (se bilden ovan) spricker förstås en aning här, när en av kvinnorna på bilden har folkdräkt här också.
Vivan avslutade sitt Frälsningsarméengagemang 1923 - Karlstad - enligt information från Frälsningsarmén. Hon hade då graden kapten. Av organisationens anteckningar framgår att hon då varit i verksamheten i 10 år. Vi kan därmed bekräfta att hon aktivt gick med 1913, då hon flyttade från Luleå till Stockholm. Kanske var hon engagerad i någon form redan när hon bodde i Luleå, innan 1913, men aktiv - inskriven i tjänsterullarna - blev hon tydligen 1913.
 |
| Avs: Syster Vivan Ståhlnacke Tryserum - står det på baksidan av denna bild |
Vivan sitter till höger på bilden. Jag undrar hur de har kommit torrskodda ut till stenen. Fast det är lite blött på stenen, så kanske var de inte torrskodda utan vadade ut. Vivan arbetade på ålderdomshemmet i Tryserum under perioden december 1923 till januari 1925. Det skulle kunna indikera att denna bild är fotograferad under sommaren 1924.
A..
Mer om släktforskning generellt i denna blogg - hittar du här.
fredag 20 mars 2015
Oliva Haegermark f. Lundbom (1878-1948)
Olivia Lundbom, född 26/3 1878 i Snavlunda (Örebro län, Närke). Oliva Haegermark f. Lundbom (gift 1905-11-14) dog 1948-02-28 i Enköping. (Källa; Db)
Olivia Lundbom f.1878-03-26, föräldrarna var Per Adolf Lundbom, mjölnare vid Kårberg, och modern var Maria Lovisa Olsson. (Källa: Snavlunda C:7 bild 42 AD)
Per Adolf var född 1842-09-28 i Bodarne och Maria Lovisa var född 1847-06-18 i Örebro. Där fanns också sonen Frithiof f.1874-04-27, samt dottern Elsa f.1875-10-17. Per Adolf kom till Kårberg 1873 från Lerbäck och Maria Lovisa kom samma år från Ervalla. (Källa: Snavlunda AI:17 sid.11 AD).
I Lerbäck bodde Per Adolf hos sina föräldrar, på Skyllberg. Hans far hette Anders Gustaf Lundbom och var även han mjölnare. Han föddes 1823-07-15 i Gellersta, modern hette Brita Lisa Pehrsdoter f.1820-01-26 i Askersunds län. Där fanns ytterligare 3 söner, August f.1858-02-03 i Bodarne, Johan Alfred f.1864-03-03 i Snavlunda, Carl Gustaf f.1849-09-02 i Bodarne. (Källa: Lerbäck AI:17c sid.992 AD).
Maria Lovisa kom från Österrasta i Ervalla, hon var fosterbarn hos Mönsterskrivare Olof Westblad f.1819-05-27 i Linde och hans hustru Anna Petronella Tellen f.1832-06-29 i Mosjö.
A..
Olivia Lundbom f.1878-03-26, föräldrarna var Per Adolf Lundbom, mjölnare vid Kårberg, och modern var Maria Lovisa Olsson. (Källa: Snavlunda C:7 bild 42 AD)
Per Adolf var född 1842-09-28 i Bodarne och Maria Lovisa var född 1847-06-18 i Örebro. Där fanns också sonen Frithiof f.1874-04-27, samt dottern Elsa f.1875-10-17. Per Adolf kom till Kårberg 1873 från Lerbäck och Maria Lovisa kom samma år från Ervalla. (Källa: Snavlunda AI:17 sid.11 AD).
I Lerbäck bodde Per Adolf hos sina föräldrar, på Skyllberg. Hans far hette Anders Gustaf Lundbom och var även han mjölnare. Han föddes 1823-07-15 i Gellersta, modern hette Brita Lisa Pehrsdoter f.1820-01-26 i Askersunds län. Där fanns ytterligare 3 söner, August f.1858-02-03 i Bodarne, Johan Alfred f.1864-03-03 i Snavlunda, Carl Gustaf f.1849-09-02 i Bodarne. (Källa: Lerbäck AI:17c sid.992 AD).
Maria Lovisa kom från Österrasta i Ervalla, hon var fosterbarn hos Mönsterskrivare Olof Westblad f.1819-05-27 i Linde och hans hustru Anna Petronella Tellen f.1832-06-29 i Mosjö.
A..
torsdag 19 mars 2015
Till offer åt Molok - Åsa Larsson
Jag har just läst Åsa Larssons bok, Till offer åt Molok. Den handlar om mord och elände, men också om kärlek. Det roliga, för mig just nu var att den också handlade om Hjalmar Lundbohm, en Stålnacke och om Lundbohms utsvävningar. Ja, det är bara fiktion och hitte-på-historier förstås, men jag tänker att det ändå ligger något bakom Åsa Larssons ord (som säkert bygger på en hel del bakgrundsforskning) om Lundbohm.
Hjalmar Lundbohm var en stor och känd man. Han gifte sig aldrig och efterlämnade, mig veterligt, inga barn. Eller gjorde han det? Och i sådant fall, vem eller vilka? Och vad blev det av dem?
A..
Hjalmar Lundbohm var en stor och känd man. Han gifte sig aldrig och efterlämnade, mig veterligt, inga barn. Eller gjorde han det? Och i sådant fall, vem eller vilka? Och vad blev det av dem?
A..
söndag 15 mars 2015
Jag granskar hennes bilder....
Jag granskar hennes bilder i fotoalbumet. Bilderna är 100 år gamla. Svartvita. Det finns inga texter till bilderna, inga namn, inga årtal eller platser. Ibland finns en fotograf stämplad på fotografiet. Då kan man forska vidare kring när bilden är tagen - och var. Det är spännande att granska bilderna.
På en av bilderna står hon med sina vänner vid en strand. Hon ler. Hon är glad och lycklig. Hon har livet framför sig. Jag har tittat på bilden tidigare och inte kunnat identifiera någon, mer än henne, på bilden. Plötsligt ser jag att det i vattnet bakom henne ligger timmer. Flottningstimmer. Jag tänker att bilden måste vara från hennes besök eller boenden i Norrbotten, längs någon av flottningsvägarna. Då kanske jag kan datera bilden utifrån det? Tanken är spännande. Den gör mig glad. Tänk, att kunna se och veta, när och var bilden är tagen och kanske också vilka som finns med på bilden. Kan det göras när bilden är 100 år gammal?
Jag bläddrar vidare. Under en av fotografierna ligger en dödsannons. Mannen i annonsen dog i alltför unga år. Han lämnade fru, dotter och bröder efter sig när han dog. Begravningsgudstjänsten var förlagd till Frälsningsarméns lokaler i Stockholm. Jag tittar på bilden som annonsen låg under och undrar om den hamnat där av en tillfällighet eller om han finns med på bilden. Jag googlar på men får ingen bildträff. Jag noterar dock att han är en aktiv förebild hos Frälsningsarmen. Jag kontaktar Frälsningsarmén, som säger att de inte har bilder av honom från unga år. Jag forskar vidare. Plötsligt får jag en träff. Ja, mannen som betydde något för henne, som hon sparat dödsannonsen för, finns på bild på flera platser i hennes album. En ung frälsningssoldat vid pianot, en ung man med en blivande hustru och en ung man ensam på bild - alla i uniform. Det är spännande att hitta, träffa rätt, och plötsligt kunna identifiera någon på en bild som är ca 100 år gammal. Det är ett sätt att dokumentera vår historia. Min, din, hans och hennes. Det är fantastiskt spännande.
A..
På en av bilderna står hon med sina vänner vid en strand. Hon ler. Hon är glad och lycklig. Hon har livet framför sig. Jag har tittat på bilden tidigare och inte kunnat identifiera någon, mer än henne, på bilden. Plötsligt ser jag att det i vattnet bakom henne ligger timmer. Flottningstimmer. Jag tänker att bilden måste vara från hennes besök eller boenden i Norrbotten, längs någon av flottningsvägarna. Då kanske jag kan datera bilden utifrån det? Tanken är spännande. Den gör mig glad. Tänk, att kunna se och veta, när och var bilden är tagen och kanske också vilka som finns med på bilden. Kan det göras när bilden är 100 år gammal?
Jag bläddrar vidare. Under en av fotografierna ligger en dödsannons. Mannen i annonsen dog i alltför unga år. Han lämnade fru, dotter och bröder efter sig när han dog. Begravningsgudstjänsten var förlagd till Frälsningsarméns lokaler i Stockholm. Jag tittar på bilden som annonsen låg under och undrar om den hamnat där av en tillfällighet eller om han finns med på bilden. Jag googlar på men får ingen bildträff. Jag noterar dock att han är en aktiv förebild hos Frälsningsarmen. Jag kontaktar Frälsningsarmén, som säger att de inte har bilder av honom från unga år. Jag forskar vidare. Plötsligt får jag en träff. Ja, mannen som betydde något för henne, som hon sparat dödsannonsen för, finns på bild på flera platser i hennes album. En ung frälsningssoldat vid pianot, en ung man med en blivande hustru och en ung man ensam på bild - alla i uniform. Det är spännande att hitta, träffa rätt, och plötsligt kunna identifiera någon på en bild som är ca 100 år gammal. Det är ett sätt att dokumentera vår historia. Min, din, hans och hennes. Det är fantastiskt spännande.
A..
lördag 14 mars 2015
Vi bara lyder - en berättelse om Arbetsförmedlingen
en berättelse om Arbetsförmedlingen
Roland Paulsen
2015
Bokförlaget Atlas
Isbn 978-91-7389-490-6
Roland Paulsen skriver om Arbetsförmedlingen. Han skriver om deras ton, deras personal, deras framgångar och motgångar och om deras ledare. Han skriver om ett hårt liv och om anställdbarhet. Han skriver också om kravet på lojalitet.
Paulsen har haft samtal, och lyssnat till, personal och chefer hos Arbetsförmedlingen. Han har också haft samtal t ex med Sven Otto Littorin och med Angeles Bermudez Svankvist.
Det är uppenbart att Arbetsförmedlingen har avsevärda problem att brottas med. Där finns förskräckliga regler, som t ex Fas 3 och bidrag som förstör möjligheten för människor att få hållbara arbeten. Där finns chefer och ledning som inte hittar glädjens och den positiva utvecklingens ledningssätt, alltså ett sådan som höjer människor på vägen. Där finns personal som följer regler till punkt och pricka, trots att de borde slå bakut. Och där finns också en stor mängd sorg och frustration över att inte kunna utföra sina uppdrag på det sätt som man tänker sig, till gagn för de som behöver ett nytt arbete eller en ny utbildning.
Boken förstärker föreställningen om en myndighet som inte fungerar, som inte fungerat på lång tid. Den förstärker också bilden av människornas komplexitet, att det är svårt, på gränsen till omöjligt, att fatta politiska beslut som passar alla. Ibland passar de inte någon eftersom de i grunden är felaktiga. Som fas 3.
Vi bara lyder är en berättelse om Arbetsförmedlingen. Det är också en berättelse om människor inom dess sfär och deras reaktioner - både anställda och besökare. Den innehåller avsevärt mycket mer sorg än glädje, men är ändå viktig läsning.
Atlas bokförlag ger ut spännande böcker. De är ofta samhällskritiska och granskande. De fångar en annan ton och andra frågor än många andra förlag. De lägger vantarna på svåra frågor. All heder till bokförlaget Atlas som har dessa, ibland utmanande, frågor i sitt fokus.
A..
onsdag 11 mars 2015
Annie Walborg Mathilda (1897-1966)
Annie Walborg Mathilda föds den 16 februari 1897 av sina föräldrar Augusta Mathilda Botvidsson och Karl Johan Ekman. Karl Johan Ekman är född den 15 juli 1864 i Westerum. När Valborg föds är hans yrke hemmansägare. Karl Johans hustru, Augusta Mathilda Botvidsson är född 18 mars 1863. Valborg döps den 3 mars 1897. Som faddrar noteras hemmansägare Karl Johan Andersson och hans hustru Helena Charlotta. Denne Karl Johan Andersson bör sålunda vara Augustas bror.
I födelse/dopboken (1897) för Annie Walborg Matilda heter Walborgs mamma Augusta Botvidsson (hustru till Karl Johan Ekman). I folkräkningen 1890 bor Augusta Mathilda Andersson och Karl Johan Andersson tillsammans med sin mor (änka) Maria Lovisa Botvidsson (hemmansägare). Maria Lovisa är född 1833 i Västra Ed, Kalmar län. Där heter de sålunda Andersson - tidigare var namnet Botvidsson. Augustas bror heter Karl Johan (Andersson) och Augustas make heter Karl Johan (Ekman).
Augusta Ekman dog den 18 juli 1899. Hon begravdes den 23 juli 1899. Dödorsaken är struplungsot (som definieras vid googling som; en särskilt svår form av TBC (vanligen förr kallat lungsot) som satte sig i strupen - struptuberkulos. Den hade tydligen ett snabbt förlopp; möjligen var det så att den inte gav så starka symptom förrän det var för sent och därför uppfattades den ofta som en "plötslig" sjukdom - medan man däremot kunde lida av vanlig TBC i åratal).
Augusta vilar på Östra Eds kyrkogård. I hennes grav vilar också hennes dotter Valborg Nachtweij (född Ekman 1897-1966). Av datumet kan vi se att Valborg inte var så gammal när hennes mor dog, bara lite drygt två år. 1903 skrevs Valborg ut från Westerum, där hennes far och familjen bor. Hon flyttar då till Loftahammar (27 november 1903) - och flyttar in hos Karl Oskar Lorentzsson (född 18560531) och hans hustru Eva Charlotta Botvidsson (född 18580226). Eva Charlotta är Augustas syster.
Annie Walborg Mathilda föds alltså 1897. Dessförinnan fanns hennes bror, Karl Axel Martin, född 19 juli 1895. Efter henne föds Alva Elisabet, den 8 mars 1899. Alva Elisabet överlever inte sin ettårsdag, då hon dör den 2 mars 1900. Barnens mamma, Augusta, dör alltså i juli 1899, några månader efter hon fött Alva Elisabet. Både Augusta och lilla Alva Elisabet dör i struplungsot (dvs en svår form av TBC).
Karl Johan Ekman (Augustas make) flyttade från Westerum den 12 mars 1902. Var barnen Karl Axel Martin och Annie Walborg Mathilda då tog vägen eller vem som tog ansvar för dem är ännu lite oklart. Han (Karl Johan Ekman) kommer dock tillbaka till Westerum, och då närmast från Västervik, den 8 november 1905. I Östra Eds församlingsbok, för sidan för deras boendeplats (Westerum) kan jag se att Kerstin Wilhelmina Andersdotter (född 18590912 i Västra Ed) flyttar in den 2 november 1899, alltså relativt kort efter att Augusta har dött. Hon står noterad som hushållerska. På raden under finns sedan hennes oäkta son Ture Emanuel, född den 8 oktober 1900 (Östra Ed). Den lilla anteckningen i kanten säger; fader hemmanägare Karl Johan Ekman (...) erkänt barnet som sitt eget. (Källa; Östra Eds församlingsbok för Westerum, sid 265).
Kerstin Wilhelmina Andersdotter och hennes son Ture Emanuel lämnar gården (Westerum) 1902. In flyttar då (1902) istället Gustaf Adolf Karlsson (född 18611203) och Anna Eugenia Andersson (född 18721017), båda födda i Östra Ed. Av folkräkningen 1890 att döma ser Kerstin Wilhelmina Andersdotter ut att ha två tidigare (oäkta) söner, en Johan Konrad född 1882 i Östra Ed och en Richard Mauritz född 1887 i Östra Ed.
Så Valborg Nachtweij, född Ekman, hade två helsyskon, varav ett dog i späd ålder, och minst ett halvsyskon (Ture Emanuel, född 1900).
Mer info om Valborg Ekman - från kyrkoböcker och andra officiella forskningsplatser- kan förväntas inom kort.
Jag undrar (och försöker forska om) var lilla Alva Elisabet, alltså Valborgs syster, ligger begravd.
A..
I födelse/dopboken (1897) för Annie Walborg Matilda heter Walborgs mamma Augusta Botvidsson (hustru till Karl Johan Ekman). I folkräkningen 1890 bor Augusta Mathilda Andersson och Karl Johan Andersson tillsammans med sin mor (änka) Maria Lovisa Botvidsson (hemmansägare). Maria Lovisa är född 1833 i Västra Ed, Kalmar län. Där heter de sålunda Andersson - tidigare var namnet Botvidsson. Augustas bror heter Karl Johan (Andersson) och Augustas make heter Karl Johan (Ekman).
 |
| Augusta Ekman 1863-1899 |
Augusta vilar på Östra Eds kyrkogård. I hennes grav vilar också hennes dotter Valborg Nachtweij (född Ekman 1897-1966). Av datumet kan vi se att Valborg inte var så gammal när hennes mor dog, bara lite drygt två år. 1903 skrevs Valborg ut från Westerum, där hennes far och familjen bor. Hon flyttar då till Loftahammar (27 november 1903) - och flyttar in hos Karl Oskar Lorentzsson (född 18560531) och hans hustru Eva Charlotta Botvidsson (född 18580226). Eva Charlotta är Augustas syster.
Annie Walborg Mathilda föds alltså 1897. Dessförinnan fanns hennes bror, Karl Axel Martin, född 19 juli 1895. Efter henne föds Alva Elisabet, den 8 mars 1899. Alva Elisabet överlever inte sin ettårsdag, då hon dör den 2 mars 1900. Barnens mamma, Augusta, dör alltså i juli 1899, några månader efter hon fött Alva Elisabet. Både Augusta och lilla Alva Elisabet dör i struplungsot (dvs en svår form av TBC).
Karl Johan Ekman (Augustas make) flyttade från Westerum den 12 mars 1902. Var barnen Karl Axel Martin och Annie Walborg Mathilda då tog vägen eller vem som tog ansvar för dem är ännu lite oklart. Han (Karl Johan Ekman) kommer dock tillbaka till Westerum, och då närmast från Västervik, den 8 november 1905. I Östra Eds församlingsbok, för sidan för deras boendeplats (Westerum) kan jag se att Kerstin Wilhelmina Andersdotter (född 18590912 i Västra Ed) flyttar in den 2 november 1899, alltså relativt kort efter att Augusta har dött. Hon står noterad som hushållerska. På raden under finns sedan hennes oäkta son Ture Emanuel, född den 8 oktober 1900 (Östra Ed). Den lilla anteckningen i kanten säger; fader hemmanägare Karl Johan Ekman (...) erkänt barnet som sitt eget. (Källa; Östra Eds församlingsbok för Westerum, sid 265).
Kerstin Wilhelmina Andersdotter och hennes son Ture Emanuel lämnar gården (Westerum) 1902. In flyttar då (1902) istället Gustaf Adolf Karlsson (född 18611203) och Anna Eugenia Andersson (född 18721017), båda födda i Östra Ed. Av folkräkningen 1890 att döma ser Kerstin Wilhelmina Andersdotter ut att ha två tidigare (oäkta) söner, en Johan Konrad född 1882 i Östra Ed och en Richard Mauritz född 1887 i Östra Ed.
Så Valborg Nachtweij, född Ekman, hade två helsyskon, varav ett dog i späd ålder, och minst ett halvsyskon (Ture Emanuel, född 1900).
 |
| Valborg Nachtweij, född Ekman. Vem är det hon har på sparken, tro? |
Mer info om Valborg Ekman - från kyrkoböcker och andra officiella forskningsplatser- kan förväntas inom kort.
Jag undrar (och försöker forska om) var lilla Alva Elisabet, alltså Valborgs syster, ligger begravd.
A..
 |
| Östra Eds kyrkogård |
- Augusta Matilda Andersdotter 1863-1899 & Karl Johan Ekman (1864-.... (Valborgs föräldrar)
- Maria Lovisa Andersdotter 1833-1895 & Anders P Botvidsson 1831-1886 (Augustas föräldrar)
- Botvid Tyrsson 1800-1860 (Braberg, Wästerums by) & Stina Jaensdotter 1794-1884 (Anders P Botvidssons föräldrar)
- Om Braberg, Wästerum (Bygdeband Östra Ed, Västerum, Braberg)
- "1867 köpte A.P.Botvidsson i Braberg Västerum 1:9, och gården var kvar i den familjen till 1895 när dottern Augusta gifte sig med Karl Johan Ekman. Det skedde ägarbyten ett par gånger tills den köptes av A.P.Botvidsson 1867. Gården var då delad till två fastigheter Västerum 1:17 och 1:18." - info hos Bygdeband
fredag 6 mars 2015
Teaterpiratsrepetition - igen och igen...
Repetition hos Nya Teaterpiraterna måndag den 2 mars 2015 - en kort film här (länk till Dropbox) eller här (länk till Teaterpiraternas fb-sida)
Fler repetitionsbilder hos Nya Teaterpiraterna hittar du här. Missa inte föreställningarna i maj!
Foto & © Copyright Anette Grinde. Alla texter & bilder på denna sida ägs av Anette Grinde. De får inte kopieras och/eller användas utan särskilt tillstånd från ägaren. Vill du använda dem för något, så kontakta anette.grinde (@) foretagshuset.net eller ring 0708 905 731.
 |
| Tomas & Kalle |
 |
| Tomas & Emelie |
 |
| Tomas & Kalle |
 |
| Rebecka, Tomas & Emelie |
 |
| Tomas fick överta monologen, när en av aktörerna flyttar till annan ort. Med ny text att minnas och med en aktiv mimik därtill. Detta klarar Tomas galant. |
 |
| Det gör ont att lyssna - och det gör ont att vara aktör. Den innehåller viss misshandel av sig själv. |
 |
| Hur kommer publiken att reagera? |
 |
| Det gör ont att slå sig själv, säger Tomas. Hans medaktörer ber honom att inte slå så hårt. |
 |
| Jag förstår inte, säger mannen. Han förstår inte varför de skrattar och utsätter honom för idel otrevligheter. Varför sker detta? Nej, det är rätt svårt att förstå. |
 |
| Utsatthet. Med fantastiska aktörer. |
 |
| Mia - gruppens regissör - instruerar och resonerar. |
 |
| Aktörerna förbereder sig inför nästa episod. Någon står alltid på scenen - resten deltar med stöd och närvaro. |
Fler repetitionsbilder hos Nya Teaterpiraterna hittar du här. Missa inte föreställningarna i maj!
Foto & © Copyright Anette Grinde. Alla texter & bilder på denna sida ägs av Anette Grinde. De får inte kopieras och/eller användas utan särskilt tillstånd från ägaren. Vill du använda dem för något, så kontakta anette.grinde (@) foretagshuset.net eller ring 0708 905 731.
Upp till dans - av Sara Lindström
Upp till dans
Sara Lindström
Kortfilm (9 minuter)
2014
Filmen visas på Tempo dokumentärfestival (5 mars 2015) i Sthlm - tillsammans med flera andra korta filmer. Festivalen pågår veckan ut. Det finns sålunda fortfarande möjlighet att se många olika och spännande dokumentärfilmer.
I Upp till dans möter dansaren, koreografen och filmaren Sara Lindström sex personer som bor på äldreboendet Parkvägen i Österbybruk och gör en film om livet. Livet för dessa människor, här och nu. Dansen blir en ingång till berättelser ur personernas egna liv. Filmen blir en berättelse om de små och stora sakerna i livet, som t ex om dans, musik och glass. Om livet på ett äldreboende. Om livet.
Filmen är vacker. Den är lugn, fin och värdig dem den betraktar. Jag blir oerhört konfunderad när publiken skrattar. Första gången blir jag förvånad. Vad skrattar de åt? Nästa gång kommer jag på mig att fundera på varför de skrattar. Och varför jag inte alls skrattar när de skrattar. Är skrattet en brist på respekt eller en frånvaro om insikt om livet? Är det vår åldersskillnad - och deras, alltså mellan oss i publiken, mig och resten, ställt i relation till personerna som porträtteras på duken? Åldersskillnaden mellan många i publiken och de som möter oss på duken kan vara upp till 50 år. Vilka är det som skrattar åt de äldres tankar och rörelser? Och varför?
Jag tänker att jag vill se filmen igen. Tänka mer på musiken och rörelserna, liksom också på människorna och livet. Hur det är, just där det är.
A..
Sara Lindström
Kortfilm (9 minuter)
2014
Filmen visas på Tempo dokumentärfestival (5 mars 2015) i Sthlm - tillsammans med flera andra korta filmer. Festivalen pågår veckan ut. Det finns sålunda fortfarande möjlighet att se många olika och spännande dokumentärfilmer.
I Upp till dans möter dansaren, koreografen och filmaren Sara Lindström sex personer som bor på äldreboendet Parkvägen i Österbybruk och gör en film om livet. Livet för dessa människor, här och nu. Dansen blir en ingång till berättelser ur personernas egna liv. Filmen blir en berättelse om de små och stora sakerna i livet, som t ex om dans, musik och glass. Om livet på ett äldreboende. Om livet.
Filmen är vacker. Den är lugn, fin och värdig dem den betraktar. Jag blir oerhört konfunderad när publiken skrattar. Första gången blir jag förvånad. Vad skrattar de åt? Nästa gång kommer jag på mig att fundera på varför de skrattar. Och varför jag inte alls skrattar när de skrattar. Är skrattet en brist på respekt eller en frånvaro om insikt om livet? Är det vår åldersskillnad - och deras, alltså mellan oss i publiken, mig och resten, ställt i relation till personerna som porträtteras på duken? Åldersskillnaden mellan många i publiken och de som möter oss på duken kan vara upp till 50 år. Vilka är det som skrattar åt de äldres tankar och rörelser? Och varför?
Jag tänker att jag vill se filmen igen. Tänka mer på musiken och rörelserna, liksom också på människorna och livet. Hur det är, just där det är.
A..
Hr Landshövding
Hr Landshövding (Anders Björck)
2008
Svart/vit
Regi Måns Månsson
Jag ser många män i kostym. Känslan finns kvar även om några kvinnor ibland också syns i bild. De syns som bifigurer. Där finns få datorer, om ens någon. Där finns inga mobila telefoner. Det används fax, inte e-post. Och skrivborden är rena, utan besvärande pappershögar. Alla har pappersalmanackor som synkroniseras i gemensamma möten. Björck begrundar sin almanacka noga och uppmärksammar datum med gester som ger anledning till leende mot karaktären. Ja, inte i rummet, men som åskådare till filmen.
Landshövdingsrollen är en representationsroll. Den innehåller många möten. Invigningar, ceremonier, middagar och mottagningar. De, landshövdingen och t ex kungafamiljen, delar på rollerna. Ibland är det kungen, ibland är det prinsen och ibland är det landshövdingen som står för representationen. De planterar ett träd eller sår en åker. De gör som de blir tillsagda även om de saknar den faktiska kompetensen att plantera träd eller så en åker. Ibland delar de ut, eller tar emot, en medalj av något slag.
Jag ser bilden av att landshövdingen, här Anders Björck, behöver vara en lugn, noggrann och planerande människa. En sådan som har god kapacitet för middagar, ceremonier och titlar. En sådana som kan prata om väder och vind och undvika att trampa någon på tårna. Det behöver vara en vän av ordning, enkel vänlighet och med en planerande almanacka.
Filmen består av långa klipp. Ibland är de flera minuter långa. De har exakta formbilder, där mitt i, raka linjer och exaktheten känns tydligt. Det skarpa svart/vita gör det särskilt vackert. Bilderna är vackra i sin krasshet. Är det den svaga rörelsen i de stillastående långa klippen som ändå göra att det inte känns stumt?
Filmen är långsam. Den gör det också tydligt att landshövdingsrollen är en representativ roll. Och att alla saker och företeelser kan beskrivas på många olika sätt. Även om det här är rollen som är i fokus hamnar också bäraren av rollen i fokus. Båda gör sammanhanget, präglar filmen, även om den inte beskriver Björck som person.
En vacker film - om en roll vi borde klara oss utan.
A..
2008
Svart/vit
Regi Måns Månsson
Jag ser många män i kostym. Känslan finns kvar även om några kvinnor ibland också syns i bild. De syns som bifigurer. Där finns få datorer, om ens någon. Där finns inga mobila telefoner. Det används fax, inte e-post. Och skrivborden är rena, utan besvärande pappershögar. Alla har pappersalmanackor som synkroniseras i gemensamma möten. Björck begrundar sin almanacka noga och uppmärksammar datum med gester som ger anledning till leende mot karaktären. Ja, inte i rummet, men som åskådare till filmen.
Landshövdingsrollen är en representationsroll. Den innehåller många möten. Invigningar, ceremonier, middagar och mottagningar. De, landshövdingen och t ex kungafamiljen, delar på rollerna. Ibland är det kungen, ibland är det prinsen och ibland är det landshövdingen som står för representationen. De planterar ett träd eller sår en åker. De gör som de blir tillsagda även om de saknar den faktiska kompetensen att plantera träd eller så en åker. Ibland delar de ut, eller tar emot, en medalj av något slag.
Jag ser bilden av att landshövdingen, här Anders Björck, behöver vara en lugn, noggrann och planerande människa. En sådan som har god kapacitet för middagar, ceremonier och titlar. En sådana som kan prata om väder och vind och undvika att trampa någon på tårna. Det behöver vara en vän av ordning, enkel vänlighet och med en planerande almanacka.
Filmen består av långa klipp. Ibland är de flera minuter långa. De har exakta formbilder, där mitt i, raka linjer och exaktheten känns tydligt. Det skarpa svart/vita gör det särskilt vackert. Bilderna är vackra i sin krasshet. Är det den svaga rörelsen i de stillastående långa klippen som ändå göra att det inte känns stumt?
Filmen är långsam. Den gör det också tydligt att landshövdingsrollen är en representativ roll. Och att alla saker och företeelser kan beskrivas på många olika sätt. Även om det här är rollen som är i fokus hamnar också bäraren av rollen i fokus. Båda gör sammanhanget, präglar filmen, även om den inte beskriver Björck som person.
En vacker film - om en roll vi borde klara oss utan.
A..
måndag 2 mars 2015
Woller Nachtweij 1895 - 1971
Fotograf (Mauritz) Edlund fanns på Bellmansgatan 20 på Södermalm i Stockholm omkring åren 1910 - 1918 (årtalen uppskattade) enligt vad jag kan tyda av uppgifter om honom på KulturNav.
Woller föds den 16 april 1895 - i Loftahammar - och skrivs in i rullarna som Karl Paul Wåller (oäkta) med mor Johanna Sofia Johansson och fader okänd. Sofia bor hos sin bror Karl i området Aleglo nr 2, närmare bestämt i Olstorp. Wållers mamma Sofia är inflyttad till Olstorp i början av oktober 1890. Hon kom då från Stockholm.
I folkräkningen år 1900 bor Sofia och Wåller ännu hos Sofias bror Karl i Aleglo/Olstorp. Sofias yrke är här noterat som städerska. I 1890 års folkräkning var hennes yrkesroll piga. I 1910 års folkräkning bor hon & Wåller i Norra Tjust - Sandstugan - och hennes yrke är sömmerska. När hon flyttar till Hallmare är hennes yrke restauratrice. I folkräkningen 1900 och 1910 står inget om hans efternamn.
Sofia och Wåller flyttar från Olstorp till Hallmare 1904, tillsammans med Karls familj. Denna flyttbild berättar - som jag läser den - att namnet Nachtwaj (eller liknande) är tillskrivet. Exakt när detta är tillskrivet är oklart, men sannolikt under tiden i Hallmare (eftersom sidan rör inflytten till Hallmare-boendet).
Den 9 januari 1913 flyttar Wåller från Hallmare No 1 (där han bor med Sofia Johansson) till Vaxholm, Stockholm - och den 23 december 1915 kommer Woller tillbaka (från Vaxholm) till Sofia i Hallmare. (Här byts hans namn från Wåller till Woller). Båda flyttar från Hallmare till Aleglo No 1 - Sandebo 1917. Annie Valborg Matilda Ekman flyttar in 1923. Woller och Valborg flyttar till Västervik den 29 januari 1925.
På Sandebobilden framgår att Woller den 15/4 1911 skrivs in i rullarna hos Västerviks Sjömanshus (inskrivningsnr 4007).
År 1919 (1/1) mönstrar han på (inskrivningsnr 4007) ångaren Steg, som ägs av Stegeholms Trävaror Ab i Västervik. Hans yrke noteras som rorgängare.
År 1925 flyttar Woller och Valborg till Västervik. Jag hittar Karl Paul Woller Nachtweij som inflyttad den 30 januari 1925 (i inflyttningslängden Västervik 1925). Han finns i församlingsboken, sid 2306 och antecknas på adressen N. 64-67. Det finns här en anteckning om nr 4007 (som tidigare noterats tillhöra Västerviks Sjömanshus). I inflyttningslängden hittar jag inte Valborg, men jag hittar henne på församlingssidan (2306) tillsammans med Valborg. Där noterar jag, tillsammans med dem, hembiträdet Gunvor Karin Sofia Svahn (född 1915). Den 5 december 1927 flyttar Woller och Valborg tillbaka till Loftahammar. Av Västerviks utflyttningslängd framgår att de (bara Woller är namngiven där) då flyttar till Solgård, Källvik.
År 1927 flyttar sålunda Woller och Valborg till Loftahammars församling, Aleglo 3 - Villa Solgård. Bara Woller finns i inflyttningslängden. På sidan 41 i församlingsboken finns de noterade tillsammans, i Villa Solgård, i Källvik/Aleglo no 3. Här bor de när deras första son - Erik - föds 1928.
På samma fastighet finns också Karl Oskar Lorentzon och hans hustru Eva Matilda Botvidsson. Valborg har tidigare bott här. Hon är då inskriven som fosterdotter i hushållet. Den 19 november 1918 flyttade hon till Sthlm och kom tillbaka till samma plats/fastighet den 12 juli 1919. 1923 flyttar hon in till Woller (Sandebo, se ovan om Wollers boende 1923).
 |
| Woller fyller här 75 år |
Mer om Woller kommer i sinom tid.
A..
söndag 1 mars 2015
Fettisdag, semmeldagen, semlans dag eller fastlagstisdagen
Fettisdagen, även kallad semmeldagen, semlans dag eller fastlagstisdagen är en väl uppmärksammad dag - men kanske inte ur ett kristet perspektiv, även om den har en kristen grund.
Fettisdagen firas tisdagen efter fastlagssöndagen som är den dag som inleder fastlagen. Fastlagen är en kristen högtid som benämns de 3 dagarna som föregår fastan som pågår 40 dagar fram till påsk. Fettisdagen blir då i sin tur efter fastlagssöndagen och blåmåndagen den sista dagen innan fastan som inleds på askonsdagen.
Fettisdag, semmeldagen, semlans dag eller fastlagstisdagen - syftar på god mat som brukade ätas på fettisdagen, alltså strax innan fastan inleds. Detta infaller 47 dagar innan påsk.
I år inföll den tisdagen den 17 februari 2015. Nästa gång blir det tisdagen den 8 februari 2016. Påsken infaller tidigare nästa år, sålunda.
A..
Fettisdagen firas tisdagen efter fastlagssöndagen som är den dag som inleder fastlagen. Fastlagen är en kristen högtid som benämns de 3 dagarna som föregår fastan som pågår 40 dagar fram till påsk. Fettisdagen blir då i sin tur efter fastlagssöndagen och blåmåndagen den sista dagen innan fastan som inleds på askonsdagen.
Fettisdag, semmeldagen, semlans dag eller fastlagstisdagen - syftar på god mat som brukade ätas på fettisdagen, alltså strax innan fastan inleds. Detta infaller 47 dagar innan påsk.
I år inföll den tisdagen den 17 februari 2015. Nästa gång blir det tisdagen den 8 februari 2016. Påsken infaller tidigare nästa år, sålunda.
A..