Sidor ...

onsdag 4 februari 2015

Kalash-folkets kvinnor

Dokumentärfilm
2011
Kalash-folkets kvinnor

I de pakistanska bergen finns en folkgrupp, kalasher, som inte blivit omvända till muslimer, utan dyrkar sina gudar. Kvinnorna är mycket starka och också fria. En grekisk hjälporganisation driver projekt som stöttar kvinnor till studier, men dess representant kidnappades av talibanerna, vilket gav svårigheter för teamet. Nu vet man inte hur det kommer att gå för kvinnorna i Hindu Kush.

De lever i nordvästra Pakistan. Deras religion är deras egen. De är ca 4 000 personer. De har ännu lyckats behålla sin kultur och religion, trots att de är omgivna av miljontals muslimer.

Tidigare var flickorna utsatta för arrangemangsäktenskap. Numera får de välja själva. Hemgiften finns kvar. Det är möjligt att byta man om man tycker att den första inte duger. Av historien framgår inte om också männen har de valen. Berättelserna är från kvinnornas perspektiv. Hemgiften betalas till den första mannen. Vill kvinnan byta man får den andre mannen betala dubbel hemgift. Och så vidare. Det blir dyrare och dyrare att gifta om sig. Kärleken kan bli dyr, sålunda.

Kalasherna finns bara i deras takter, i nordvästra Pakistan. De lever i sina dalgångar, samlade själva. Kalasherna har många festivaler. På dessa berättas deras historia, de muntliga berättelserna förs vidare tillsammans med dans och musik. Samma gäller på en begravning, där är dans och musik, förutom berättelserna om den döde och dennes liv.

Kalashernas religion, kultur och språk vandrar från en generation till nästa genom muntliga traditioner. Det har inte ett skrivet språk, inga egna böcker. Ett grekiskt volontärteam har försökt att hjälpa dem med att bygga en skola, nedteckna språket och göra barn och vuxna läskunniga i det egna språket. För att lära sig, föra traditionerna vidare, utbilda sig, mm, behöver barnen få gå i skola, utbilda sig - och traditioner och språk måste skrivas ner. För att kunna gå i skola behöver de en sådan. De grekiska volontärerna hjälpte dem att bygga en skola, hjälpte dem att dokumentera språket, med mera. De hjälpte dem långt. Låt oss hoppas att de lärde dem tillräckligt mycket för att kunna föra i land projektet själva. Volontärerna blev avbrutna när deras mest engagerade förebild och drivkraft, Athanassis, rövades bort av afghanistanska talibaner. Han frigavs så småningom, men det är tveksamt om han kan återvända till kalashernas land.

De gamla kulturerna är viktiga. Det är, så länge de innehåller respekt för alla mänskliga rättigheter, unika och fantastiska. De är viktiga att dokumentera, i text, i bild och på film. Dräkterna, frågorna, danserna, språket, gudarna, företeelserna, färgerna, glädjen, mänskligheten, lyckan, sorgen - och allt annat som hör livet till.

Ja, de är viktiga att dokumentera. I text, i bild och på film. Så att också dansen och tonerna hörs. I evinnerlig tid.

Kanske var filmen från början tänkt att bara dokumentera folket, kulturen och de arbete det grekiska teamet gjorde där - med och för kalasherna. Sannolikt blev den annorlunda p g a att Athanassis kidnappades. Filmen innehåller en oproportionerligt stor del som handlar om kidnappningen och samtal runt den. Det grekiska teamet, inklusive filmteamet, kunde inte komma tillbaka och de fick därför anlita ett pakistanskt filmteam. Det förändrade naturligtvis både det löpande arbetet och slutresultatet, både vad gäller det faktiska projektet att dokumentera språket och kulturen, mm, och vad gäller filmen.

Det var en fin film. Jag är glad att jag lyckades får mina ögon på den.

Rekommenderas.

A..


(Filmen finns på Svt-Play - under rubriken dokumentärer - till den 4 februari 2015, kl 23.59.)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar