Sidor ...

fredag 16 januari 2015

Var det verkligen ingen som såg honom?

Han gick långsamt. Han sköt sin rollator framför sig. Utan den var det svårt att gå. Plötsligt började signalen ljuda. Han hastade så gott han kunde, men han hann inte över de båda spåren innan bommarna gick ner. Bommarna gick ner precis framför honom. Han ställde sig nära, så nära han kunde.

Det var två spår. Ett i vardera riktning. Det kom ett tåg på motsatt sida när jag kom ut från en dörr i närheten. Skönt, tänkte jag när jag såg tåget, nu behöver jag inte vänta. Bommarna gick inte upp och då såg jag mannen. Nej, tänkte jag, han står på fel sida och bommarna går inte upp. Då kommer det snart att passera ett tåg nästan precis där han står. Hur gör jag? Jag hann inte göra något. Jag hann inte tänka ut något mer än att försöka fånga hans blick och hålla honom stark och stilla. Hade han rört sig hade han kunnat vingla ut mot spåret och då hade han inte klarat sig. Hans belägenhet var fasansfull. Tåget passerade i hög hastighet och mycket nära. Det fladdrade i hans jacka. Bommarna gick upp och han gick sakta framåt. Jag frågade hur han mådde och vart han var på väg.

- Jag hann inte över i tid, sa han lågt.
- Jag blev så rädd, sa han sen.

Ja, det var verkligen begripligt. Han ville inte ha någon hjälp, han klarade sig, sa han. Han skulle till Systembolaget för att köpa något till hans hustru som fyllde år. Vi gick åt varsitt håll.

Jag var ännu fylld av fasa när jag gick vidare. Jag vände mig om och såg honom sakta gå åt andra hållet. Hans rädsla måste ha varit väldigt stark där han stod. Ensam, på fel sida och med vetskapen om att ett tåg strax skulle rusa fram. Olyckan låg riktigt nära.

Jag undrade sen varför ingen hade hjälpt honom i hans belägenhet. Det måste ha funnits tid för detta när bommarna gick ner. Var det ingen som såg honom? Var det verkligen ingen som såg honom? För inte var det väl så att ingen brydde sig om att agera?

A..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar