Tsunamin 10 år senare.
Morgon i paradiset.
DN 13 december 2014.
Jag läser de första korta orden om Anna Hagéus och Charlotta André i dagens DN. Det finns 17 ytterligare berättelser att läsa, men mitt hjärta dras ihop sig och fasans tårar rinner nerför mina kinder. Jag kan inte nu. Jag ska läsa vidare, men bara av de två första korta berättelserna blir känslan för stark. Hur är det då för de som var med? Hur kan de stå ut med den ständiga påminnelsen. Hur kan de orka?
Fasansfulla tsunami. Fasansfulla naturverkningar - gör inte så mot oss stackars oberedda och oförstående människor mer. Varna oss så vi förstår vart naturen är på väg. Låt oss se och förstå, så att vi hinner rädda de som räddas ska.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar