Jag måste gå nu...

Jag måste gå nu, tänker jag, när jag hör henne vredgande säga att det var det dummaste jag har hört. Hon säger det med sin skarpa röst. Den som är så skarp så att den är oemotsägbar. Jag tänker att hon har fel, men blir så ställd så jag blir alldeles tyst. Rädd och tyst.

Jag skyndar därifrån. Stänger dörren efter mig och går, eftersom det inte var meningen att jag eller någon annan än den hon talte med skulle höra, fast hon sade det i ett öppet rum. Jag tänker att det var jag som sagt fel, gjort fel. Jag sörjer hela dagen och hela kvällen, för det som kan vara just mitt fel. Kan vara, men kanske ändå inte är - för jag hade inte gjort något fel.

Kanske var det ändå något annat, någon annans ord, som var det dummaste hon hört? Frågan är om det gör mig lättare till mods. Gör det livet drägligare att höra de strängaste rösterna säga att det var det dummaste jag har hört, när något talat och försökt göra något tillförande och mer rättvist för föreningen?

Jag gick för att jag inte stod ut med att höra den oförsonliga tonen. Jag blev ändå inte av med den. Den satte sig i mitt huvud, tär och tar.

A..