Som om jag inte fanns

Överenskommelsen var att jag skulle få göra som jag ville. Och att alla skulle strunta i mig, inte se mig, låtsas som att jag inte var där. Jag fick gå där jag ville, utan särskild hänsyn till vad de andra hade för sig. Det är svårt för mig att göra det. Det känns som otillåten mark, även om jag har deras tillåtelse. De låter mig vandra på deras revir. Jag står på deras scen, även om jag inte lyckas förmå mig själv att ställa mig mitt på - så står jag ändå på deras scen. Jag känner mig ödmjuk och väldigt glad för att de låter mig stå där, även om de låtsas som om de inte ser mig.

Det är rätt förundrande att vandra omkring i en grupp, utan att de talar med mig eller ens bryr sig att jag är där. Ja, jag ser ibland en skymt i deras ögon, som visar att de ser mig, men dem tvingar sig ändå att inte bry sig om mig. Det är en del av instruktionen, så det glädjer mig även om det är lite märkligt.

Jag lyssnar till orden, anstränger mig för att inte kommentera eller visa mina reaktioner. Ibland bubblar fnisset igenom och ibland behöver jag fundera kring hur man kan tänka så. Jag betraktar, som helt utifrån. Gömmer mig bakom min mask, även om jag står mitt i. Det känns som om jag tjuvlyssnar, även om de vet att jag är där. Jag betraktar människorna, lyssnar på deras ord, känner in deras minspel och kroppsspråk.

Det ger mig sköna vibrationer att vara här. Det gör mig gott att vara här. Stort tack, för att ni lät mig vandra i ert revir. 

Ja, det gör mig gott att vara här.

A..


(Reflektion av mitt fredagskvällsnöje den 21 november 2014, när jag besökte en repeterande teatergrupp på Södermalm Sthlm)