Jag tittar på Indienbilderna från vår resa 2013 eftersom jag skall hålla några föreläsningar inom kort.
Jag minns. Och gläds.
Vi kom till Chennai/Madras. Jag kände mig inte bekväm. Jag förstod inte varför jag ville vara i Indien. Det var bullrigt, smutsigt, konstigt och jag kände mig otrygg. Vi letade runt efter bostad, pengar, cyklar och kartor. Vi misslyckades och fick försöka igen. Vi fick tokiga besked och kom inte framåt. Det kändes ovant och dumt. Efter någon dag löste det sig. Vi tog flyget rakt österut, till Andaman Islands. Helt oplanerat, som det mesta vi gör. Vi hamnade på de små öarna därute i havet och njöt av platsen, öarna och landets annorlunda brus i några dagar. Vi, eller kanske mest jag, behövde onekligen invänjningsperioden. Indien var plötsligt så väldigt annorlunda, jämfört med hemma.
Så småningom tog vi oss tillbaka till Chennai. Även det var en historia för sig. Vi hade inte bokat returen och på Andaman Islands fanns det mycket skraltigt internet. Det löste sig ändå till slut. På väg i taxi från flygplatsen och in till Chennai säger Leif plötsligt - där var en fin cykelaffär. Oj, tänkte jag, det var en viktig information och inget att ifrågasätta. Jag tog raskt fram papper och penna och noterade var vi var. Vi tänkte nog att vi aldrig skulle hitta tillbaka, men visst gjorde vi det! Det var inte heller så ruskigt långt som vi trodde, det tog nog inte mer än en timme eller två (promenad) så var vi där. Ja, under promenaden dit fick vi höra att det var på tok för långt att gå, men det var ju mest rickshaförarna som sade så. Det var väldigt möjligt att gå.
Så småningom hittade vi fram till den fina cykelaffären. Vi köpte varsin finfin cykel. De skulle montera på pakethållare och lite sånt medan vi gick till bankomaten för att hämta pengar. 5 indiska minuter skulle monteringen ta. Nej, det gjorde den inte. De hade inte börjat när vi kom tillbaka. Kanske trodde de att vi inte skulle komma tillbaka alls. Nåväl. De 5 minutrarna blev en timme, men det är så det är. Så småningom fick vi dem och vi tog oss tillbaka i den indiska trafiken tillbaka till vårt hotell/vandrarhem (där det bodde en hel del småkryp & kackerlackor & sånt).
Vilket under det var. Vi hade aldrig hittat så bra cyklar om vi inte åkt till Andamerna först. Vi hade aldrig hittat så bra cyklar om inte Leif varit uppmärksam och tydligt sagt till. Eller om jag inte hade noterat adressen/området där vi var just då. Det var bra cyklar, jämfört med dem vi hade sett tidigare och jämfört med dem vi hade året innan.
De var riktigt bra.
Ja, Leifs gick sönder dag två, men det var mest otur vill vi ändå tro. Leif är ju en fena på att fixa saker, så växelhaveriet ordnades med lite filurande och någon stripes. Och höll under alla de 220 mil vi sedan trampade rakt norrut.
Han är en fena på att fixa, den där reskamraten jag har.
A..
Jag minns. Och gläds.
Vi kom till Chennai/Madras. Jag kände mig inte bekväm. Jag förstod inte varför jag ville vara i Indien. Det var bullrigt, smutsigt, konstigt och jag kände mig otrygg. Vi letade runt efter bostad, pengar, cyklar och kartor. Vi misslyckades och fick försöka igen. Vi fick tokiga besked och kom inte framåt. Det kändes ovant och dumt. Efter någon dag löste det sig. Vi tog flyget rakt österut, till Andaman Islands. Helt oplanerat, som det mesta vi gör. Vi hamnade på de små öarna därute i havet och njöt av platsen, öarna och landets annorlunda brus i några dagar. Vi, eller kanske mest jag, behövde onekligen invänjningsperioden. Indien var plötsligt så väldigt annorlunda, jämfört med hemma.
Så småningom tog vi oss tillbaka till Chennai. Även det var en historia för sig. Vi hade inte bokat returen och på Andaman Islands fanns det mycket skraltigt internet. Det löste sig ändå till slut. På väg i taxi från flygplatsen och in till Chennai säger Leif plötsligt - där var en fin cykelaffär. Oj, tänkte jag, det var en viktig information och inget att ifrågasätta. Jag tog raskt fram papper och penna och noterade var vi var. Vi tänkte nog att vi aldrig skulle hitta tillbaka, men visst gjorde vi det! Det var inte heller så ruskigt långt som vi trodde, det tog nog inte mer än en timme eller två (promenad) så var vi där. Ja, under promenaden dit fick vi höra att det var på tok för långt att gå, men det var ju mest rickshaförarna som sade så. Det var väldigt möjligt att gå.
Så småningom hittade vi fram till den fina cykelaffären. Vi köpte varsin finfin cykel. De skulle montera på pakethållare och lite sånt medan vi gick till bankomaten för att hämta pengar. 5 indiska minuter skulle monteringen ta. Nej, det gjorde den inte. De hade inte börjat när vi kom tillbaka. Kanske trodde de att vi inte skulle komma tillbaka alls. Nåväl. De 5 minutrarna blev en timme, men det är så det är. Så småningom fick vi dem och vi tog oss tillbaka i den indiska trafiken tillbaka till vårt hotell/vandrarhem (där det bodde en hel del småkryp & kackerlackor & sånt).
Vilket under det var. Vi hade aldrig hittat så bra cyklar om vi inte åkt till Andamerna först. Vi hade aldrig hittat så bra cyklar om inte Leif varit uppmärksam och tydligt sagt till. Eller om jag inte hade noterat adressen/området där vi var just då. Det var bra cyklar, jämfört med dem vi hade sett tidigare och jämfört med dem vi hade året innan.
De var riktigt bra.
Ja, Leifs gick sönder dag två, men det var mest otur vill vi ändå tro. Leif är ju en fena på att fixa saker, så växelhaveriet ordnades med lite filurande och någon stripes. Och höll under alla de 220 mil vi sedan trampade rakt norrut.
Han är en fena på att fixa, den där reskamraten jag har.
A..
 |
| Vi betraktar trafik och människor i en korsning i Chennai. Det är förundrande att det inte händer fler olyckor. |
*** *** *** *** ***
Jag stöttar också Plan i deras arbete för att stoppa barnäktenskap. Det kan du också göra! Skriv under för henne http://www.plansverige.org/forhenne #förhenne
Plan finns på Tjejmilen 2014. Du som springer Tjejmilen 2014 - visa att du uppskattar deras arbete för att stoppa barnäktenskap!
Plan Sverige. Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Bloggportalen.se. Knuff om #forhenne - Bloggare om barnäktenskap. Knuff om tjejmilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar