Hon sitter utanför den stora Ica-butiken. En frände sitter utanför Systembolaget. Byter jag stad är det samma syn där. De sitter i korsning efter korsning, längs husväggar eller utanför butiker. De sitter på knä med ödmjukt nedfälld blick. De ber om en slant. De sitter tysta. Ibland har de en bild av sin familj. Ibland har de bara en mugg, ibland tom och ibland med en liten slant i. De ber om vårt stöd, om vår medkänsla och om en liten slant.
Jag är född i Sverige, av svenska föräldrar. Jag har haft tur i lotteriet. Jag har tak över huvudet, mat på bordet och åtminstone någon form av trygghet i mitt liv. Om jag blir sjuk kommer vårt trygghetssystem att i något mått ta hand om mig. Ja, det är inte säkert att jag får någon sjukersättning eftersom det är svårt med den saken för småföretagare, men hamnar jag på sjukhus så blir jag åtminstone omvårdad. Sannolikheten är relativt liten att jag skall stå helt och hållet på bar backe eller lämnas helt åt mitt öde. Samma sak gäller alla jag känner här i Sverige. Det gäller helt enkelt för dem flesta som har sin hemvist här.
Det är inte säkert att detta gäller för alla de kvinnor och män som numera sitter på knä i våra mindre och större städer och ber om hjälp. Alltså att det är en relativt liten sannolikhet för att de lämnas utanför det sociala systemet. Jag har förstått att det sociala skyddet inte finns på samma sätt i andra länder, att man där tvingas betala för sin sjukvård direkt i kassan och om man inte kan, så blir det ingen vård. Det är ju rätt krasst när ungar, syskon, föräldrar eller en själv blir sjuk och pengarna fattas. Särskilt när det rör sig om något mer än bara ett förkylningssymptom.
De ber om vårt stöd, om vår medkänsla och om en liten slant. De flesta av oss bemödar sig inte ens med en blick. Vårt obehag eller vår okunskap om hur man ser på våra likar som söker vår blick och vårt stöd är rätt märklig. De flesta passerar dessa människor som om de vore ett patrask, någon vi verkligen inte vill ha. Ja, så kan det ju vara, att vi inte vill ha tiggarna här, men nu är de här. De, vanliga människor som fötts i ett annat land, som inte haft den tur i livslotteriet som du och jag har haft, utan som (av skäl vi inte känner till i varje enskilt fall) får ta till tiggeriet som brödföda. För någon form av brödföda måste ju var och en ordna, eller hur?
Om du inte vill bidra till din medmänniskas väl genom en slant, skulle du inte kunna dela med dig av ett vänligt anletsdrag när du vänder ditt ansikte mot dem? För visst vänder du ditt ansikte mot dem och ger dem något av din styrka? Ett leende mot en medmänniska ger energi till denne. Det kostar dig inget alls, men ger den som får rätt mycket. Eller kanske kan du köpa en frukt när du går in i affären, för att ge till den som sitter utanför? En frukt eller kanske en förpackning färdigblandad juice med en mugg att dricka ur? Om du inte tror att du kan göra gott för den personen, för att den är snärjd av en liga och bara är här för att lura oss, så kanske du ändå, någon eller några gånger per vecka kan bidra med en frukt till någon eller några av dem? Om du gör detta så höjer du värdet stort för den som får din gåva. Den vanliga människan. Hon eller han som sitter där, på knä och ber om vårt stöd.
Jag har tidigare kategoriskt tänkt att att jag inte skall ge, för jag vill ge och göra i organiserad form. För att jag vill se en förändring och en förbättring. Jag har gjort som många andra, nästan låtsats som att de inte finns. Men så är det inte. De finns. De är människor. Unga, gamla, friska, sjuka men sannolikt rätt fattiga - fantastiska människor som försöker göra det absolut bästa med sitt liv. Vi kan ha åsikter om att detta - tiggeriet - inte är det bästa, men för dem är det det bästa alternativet just nu. Det är det alternativ de har eller det bästa som de ser. Låt oss inte göra livet svårare för dem, än vad det redan är. Låt oss bidra, i stort och i smått, med det vi, var och en, faktiskt kan. Någon kanske kan ordna ett jobb, så gör då det. Kan du inte det så duger ett leende, en frukt eller kanske lite juice. Och en liten slant på det. Ja, även det lilla gör skillnad. En rätt stor skillnad.
Jag har bytt inställning. Jag ser dem nu. Tittar på dem, med ett vänligt leende. Jag ger dem också gärna en frukt eller en slant om jag har någon på mig. Ja, jag köper en extra frukt när jag går in i butiken. Den omsorgen kan jag gärna kosta på mig. Ja, visst behöver de mer. Men om jag gör något litet och du gör det också, så är vi ändå en ganska god bit på väg. Det handlar ju egentligen bara om att dela med sig av ett uns av medkänsla och vänlighet. Inte att jag skall ge massor till alla och allt jag har.
Kan vi enas om att vi skall möta alla våra medmänniskor med vänlighet och värdighet?
A..
Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Bloggportalen.se. Knuff om tiggeri - Bloggare om Norrtelje Tidning. Centerpartiet. Folkpartiet. Moderaterna. Kristdemokraterna. Socialdemokraterna. Folkpartiet Ntje. Svenska kyrkan. Kyrkans Tidning. Centerpartiet om tiggeri. Expressen. DN. Jönköpings-Posten. Politometern om tiggare. Göran Lambertz UNT.
Jag är född i Sverige, av svenska föräldrar. Jag har haft tur i lotteriet. Jag har tak över huvudet, mat på bordet och åtminstone någon form av trygghet i mitt liv. Om jag blir sjuk kommer vårt trygghetssystem att i något mått ta hand om mig. Ja, det är inte säkert att jag får någon sjukersättning eftersom det är svårt med den saken för småföretagare, men hamnar jag på sjukhus så blir jag åtminstone omvårdad. Sannolikheten är relativt liten att jag skall stå helt och hållet på bar backe eller lämnas helt åt mitt öde. Samma sak gäller alla jag känner här i Sverige. Det gäller helt enkelt för dem flesta som har sin hemvist här.
Det är inte säkert att detta gäller för alla de kvinnor och män som numera sitter på knä i våra mindre och större städer och ber om hjälp. Alltså att det är en relativt liten sannolikhet för att de lämnas utanför det sociala systemet. Jag har förstått att det sociala skyddet inte finns på samma sätt i andra länder, att man där tvingas betala för sin sjukvård direkt i kassan och om man inte kan, så blir det ingen vård. Det är ju rätt krasst när ungar, syskon, föräldrar eller en själv blir sjuk och pengarna fattas. Särskilt när det rör sig om något mer än bara ett förkylningssymptom.
De ber om vårt stöd, om vår medkänsla och om en liten slant. De flesta av oss bemödar sig inte ens med en blick. Vårt obehag eller vår okunskap om hur man ser på våra likar som söker vår blick och vårt stöd är rätt märklig. De flesta passerar dessa människor som om de vore ett patrask, någon vi verkligen inte vill ha. Ja, så kan det ju vara, att vi inte vill ha tiggarna här, men nu är de här. De, vanliga människor som fötts i ett annat land, som inte haft den tur i livslotteriet som du och jag har haft, utan som (av skäl vi inte känner till i varje enskilt fall) får ta till tiggeriet som brödföda. För någon form av brödföda måste ju var och en ordna, eller hur?
Om du inte vill bidra till din medmänniskas väl genom en slant, skulle du inte kunna dela med dig av ett vänligt anletsdrag när du vänder ditt ansikte mot dem? För visst vänder du ditt ansikte mot dem och ger dem något av din styrka? Ett leende mot en medmänniska ger energi till denne. Det kostar dig inget alls, men ger den som får rätt mycket. Eller kanske kan du köpa en frukt när du går in i affären, för att ge till den som sitter utanför? En frukt eller kanske en förpackning färdigblandad juice med en mugg att dricka ur? Om du inte tror att du kan göra gott för den personen, för att den är snärjd av en liga och bara är här för att lura oss, så kanske du ändå, någon eller några gånger per vecka kan bidra med en frukt till någon eller några av dem? Om du gör detta så höjer du värdet stort för den som får din gåva. Den vanliga människan. Hon eller han som sitter där, på knä och ber om vårt stöd.
Jag har tidigare kategoriskt tänkt att att jag inte skall ge, för jag vill ge och göra i organiserad form. För att jag vill se en förändring och en förbättring. Jag har gjort som många andra, nästan låtsats som att de inte finns. Men så är det inte. De finns. De är människor. Unga, gamla, friska, sjuka men sannolikt rätt fattiga - fantastiska människor som försöker göra det absolut bästa med sitt liv. Vi kan ha åsikter om att detta - tiggeriet - inte är det bästa, men för dem är det det bästa alternativet just nu. Det är det alternativ de har eller det bästa som de ser. Låt oss inte göra livet svårare för dem, än vad det redan är. Låt oss bidra, i stort och i smått, med det vi, var och en, faktiskt kan. Någon kanske kan ordna ett jobb, så gör då det. Kan du inte det så duger ett leende, en frukt eller kanske lite juice. Och en liten slant på det. Ja, även det lilla gör skillnad. En rätt stor skillnad.
Jag har bytt inställning. Jag ser dem nu. Tittar på dem, med ett vänligt leende. Jag ger dem också gärna en frukt eller en slant om jag har någon på mig. Ja, jag köper en extra frukt när jag går in i butiken. Den omsorgen kan jag gärna kosta på mig. Ja, visst behöver de mer. Men om jag gör något litet och du gör det också, så är vi ändå en ganska god bit på väg. Det handlar ju egentligen bara om att dela med sig av ett uns av medkänsla och vänlighet. Inte att jag skall ge massor till alla och allt jag har.
Kan vi enas om att vi skall möta alla våra medmänniskor med vänlighet och värdighet?
A..
Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Bloggportalen.se. Knuff om tiggeri - Bloggare om Norrtelje Tidning. Centerpartiet. Folkpartiet. Moderaterna. Kristdemokraterna. Socialdemokraterna. Folkpartiet Ntje. Svenska kyrkan. Kyrkans Tidning. Centerpartiet om tiggeri. Expressen. DN. Jönköpings-Posten. Politometern om tiggare. Göran Lambertz UNT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar