Jag hann inte få upp kameran i tid.

Jag hann inte få upp kameran i tid. Leif ropade, men jag reagerade för långsamt. Vi var mitt i bruset. Vi hade varit det i nästan två månader och jag var säkert en aning avtrubbad. Det var väl egentligen inget märkvärdigt just där, men ändå. Det var den enda gången vi såg en sådan. Vare sig förr eller senare dök den upp, vare sig kameran var beredd eller inte. Så lite märkvärdigt var det väl kanske.

Lastbilen var lastad ordentligt. Höga torn, tätt, tätt, packade med varsam hand. Som stora höga med pannkakor, men ändå inte riktigt.

Skit, tänkte jag, när jag insåg att kameran inte var framme. Nog är det väl ändå ren skit att man inte får med finheterna på bild. Hur skall man då kunna beskriva dem? Ja, jag tänker på den där missen ibland. Det är ju som livet är, kan man tycka. Man missar guldkornen, även om de egentligen är ren skit.

Den missade bilden var ren skit, lastad fint på en lastbil i fina rader. Det var torkad koskit i stora, platta och runda kakor. Det hör inte till vardagsbilden här hemma, men det gjorde det där. Torkad koskit är uppenbart finfint som bränsle. Saker är annat på andra platser i världen. På en plats är det bara en näsrynkning, på en är det gödsel till ängarna och på en annan är det viktigt bränsle för matlagning eller värme.

Njutande getter.
3 mars 2013 - på ljuvlig cykelfärd i vackra Indien.

Bilden på de fina getterna som hänger med på sin husbondes cykeltur i varsin tygpåse på styret, fick jag i varje fall. Av den bilden blir jag glad.

A..