Jag hann inte få upp kameran i tid.

Jag hann inte få upp kameran i tid. Leif ropade, men jag reagerade för långsamt. Vi var mitt i bruset. Vi hade varit det i nästan två månader och jag var säkert en aning avtrubbad. Det var väl egentligen inget märkvärdigt just där, men ändå. Det var den enda gången vi såg en sådan. Vare sig förr eller senare dök den upp, vare sig kameran var beredd eller inte. Så lite märkvärdigt var det väl kanske.

Lastbilen var lastad ordentligt. Höga torn, tätt, tätt, packade med varsam hand. Som stora höga med pannkakor, men ändå inte riktigt.

Skit, tänkte jag, när jag insåg att kameran inte var framme. Nog är det väl ändå ren skit att man inte får med finheterna på bild. Hur skall man då kunna beskriva dem? Ja, jag tänker på den där missen ibland. Det är ju som livet är, kan man tycka. Man missar guldkornen, även om de egentligen är ren skit.

Den missade bilden var ren skit, lastad fint på en lastbil i fina rader. Det var torkad koskit i stora, platta och runda kakor. Det hör inte till vardagsbilden här hemma, men det gjorde det där. Torkad koskit är uppenbart finfint som bränsle. Saker är annat på andra platser i världen. På en plats är det bara en näsrynkning, på en är det gödsel till ängarna och på en annan är det viktigt bränsle för matlagning eller värme.

Njutande getter.
3 mars 2013 - på ljuvlig cykelfärd i vackra Indien.

Bilden på de fina getterna som hänger med på sin husbondes cykeltur i varsin tygpåse på styret, fick jag i varje fall. Av den bilden blir jag glad.

A..

Förhöjd känslighet.

Jag läste en bok häromåret, om förhöjd känslighet eller sensitivt begåvade människor. Jag skrev om den på bloggen. Det är ett av de inlägg som haft många, som i väldigt många fler än få, träffar på min blogg. Den träffas i återkommande sökningar. Frågeställningen intresserar.

Boken om denna begåvning talar om en del i många människors personlighet. En normal del, men en del som ofta upplevs som påfrestande. Den kan vara påfrestande både för den som bär den och den som möter den. Det är helt uppenbart att många intresserar sig för frågan, med tanke på träffbilden och med tanke på att boken sålt riktigt bra. Det finns fler böcker på detta tema som tål att läsas. Böckerna tål att läsas av både de som bär personligheten, de som funderar och irriterar sig på den och de som möter den genom en vän eller anhörig.

Jag noterar flera i min vänkrets som har denna personlighet. Den visar sig och den bärs på olika sätt. Vi är alla olika, förhåller oss olika och lyckas mästra våra egna personligheter olika. Ibland krockar de med andra, var och ens jag skadar både sig själv och andra. Frågan är hur vi, var och en ser detta. Hur vi ser andras våndor och vad vi gör åt dem. Orkar vi någonsin se en annan människas livsplåga och stå till tjänst för hen?

Hur gör vi när en bekant, vän eller släkting – en medmänniska - har det svårt? Tystnar vi och vänder ryggen till, eller finns vi kvar till hands på något sätt?

Hur gör du? Låter du hen fixa sin katastrof alldeles själv?

A..

Läsvärd litteratur i detta sammanhang;

Drunkna inte i dina känslor - lär dig simma istället.

Mod att vara sårbar.

Vad slår högst för hälsan, tro?

Solen sken i den vackra staden. Människorna flanerade, njöt av värmen. På en gul & vacker bänk satt en man, på tvärsen med huvudet i mannens knä låg en kvinna. De njöt av nuet, värmen och närvaron av varandra. Båda meckade med sina telefoner, förstås. Det är ju så de flesta gör, nuförtiden.  Bortsett från telefonmecket, så är det ändå en trivsam syn att se människor tycka om varandra. Vad tycker de om mest, måntro?

En bit därifrån gick en man och en kvinna in på ett café. De höll avstånd från varandra. De var rätt bastanta, hade lite svårt att gå. De hade en barnvagn med sig. Jag undrade för mig själv om det var deras barnbarn de hade i vagnen. Barnbarn brukar kunna skapa lycka. Nej, såg jag sedan. Det var inte deras barnbarn som satt i vagnen, det var två hundar.  Ja, även hundar skapar lycka hos ägare, vet jag ju. Men varför transporterades hundarna i vagn? Det gör mig rätt beklämd när jag ser att djuren, som av naturen är skapta för att gå och springa, nosa och leka, transporteras i en barnvagn.  Det är inte så de flesta gör, gudskelov. Vad tänker de om hälsa, undrar jag? Är motion bra eller är att bara åka med bättre? Vad slår högst för hälsan, tro?

A..

Synd och frosseri.

Wasa. Kanel. Sprött knäckebröd med härlig smak av kanel.

Det är synd. Synd som i olat. Eller synd, som i oförmåga att hålla borta. Om nu synd är tvunget att hållas borta. För vem och vad avgör vad som är synd och tvunget? Den innehåller socker.  Det är synd. Jag vill inte äta socker, men längtan efter den fantastiska smaken fångar mig. Smaken av kanel, tillsammans med det spröda brödet, smakar så ljuvligt. Jag tar en, brer Ädelost från Kavli på. Vår fina Ädelost, läser jag på tuben, och tänker att jag ingår i vår. Som att den också är min och inte bara Kavlis. Jag njuter, så att syndens mara lägger sig på lur. Som att njutning är samma sak som synd. Jag längtar efter nästa, så snart den första tagit slut. Blundar, manar bort, tar en till. Njuter. Frossar i den ljuvliga synden.

Synd, olat, frosseri, njutning och längtan ligger nära varandra, hör ihop.  Det är som om de är ett, som ett måste tillsammans. Nästan som sprött knäckebröd med härlig smak av kanel, med ett lagom lager ädelost på.  Som ett, som ett måste tillsammans.

A..

Labacken. Roslagsbros hembygdförening - St Eriks Gilles - hembygdsgård.

Labacken. Roslagsbros hembygdförening St Eriks Gilles hembygdsgård bjuder in till flera aktiviteter i sommar. Fint och välvårdat är det. Titta in till gården, där någonstans i labyrinten Roslagsbro, om ni har vägarna förbi.

Den är fin. Den gör mig stolt, fast jag inte alls är delaktig. De som gör här, har min fulla beundran.

Labacken i sommarsol , den 7 juli 2014.

Labackens sommarprogram 2014.

Mer om Labacken i denna blogg.

A...

Kajak till salu.

Lycka är att färdas.

Vi var i trakten kring Vansbro under den gångna helgen. Somliga (inte jag) skulle slutföra sin bragd, alltså genomföra det sista styrkeprovet i Klassikern. Simning i en kall älv. Termometern visade 13,5 grader under fredagen. Till start på lördagen hade den klättrat till svindlande 14,5 grader. 9000 människor var anmälda till detta fantastiska äventyr. Jag blir så himla glad av att se att klassiker-loppen växer och att såååå många gör detta; utmanar sig själva och skapar mervärden för sig själva och andra. Man riktigt ser hur endorfinerna bubblar hos människorna här. Jag bugar för er som gör, som startar, som utmanar er själva och som peppar andra att göra det också. Jag bugar djupt för er.

Vi bodde på Nås camping. Campingen drevs av flera föreningar tillsammans. Hembygd och idrott samsades om uppgiften. Där rådde frid, glädje och där fanns fantastisk natur. Älven rann sakta förbi, myggorna dansade över nejden, grönskan frodades, ungarna dansade över det välklippta gräset och spelade boll med föräldrar som tappert kämpade med ständigt förändrade regelsystem i leken.

Många av de vuxna gick omkring med sina glädjeendorfiner och fina medaljer hängandes runt halsen. Några hade sin uppgift kvar och var fortfarande nervösa. Nästan alla hade eller skulle själva eller skulle peppa någon som hade eller skulle - genomföra ett personligt stordåd. Det är underbart energigivande att beblanda sig med dessa människor. Bragdmänniskor. Ja, det är ett särskilt slags människor det. Med dessa skall man vara.

Vid Nås kyrka hittade vi en fantastisk skulptur, med smide av L Rapp. Jag tänker att konst är rätt fantastisk ibland. Rent gudomligt vacker fann jag denna skulptur, som kunde tolkas i olika riktning. Någon kanske tolkar den lilla skålen som en dopfunt och någon som en önskebrunn. Oavsett, så var skulpturen fin som bara attan.

Lycka är att färdas. Att färdas och att utmanas. Att höja sin ribba. Att se mer av världen, både i stort och smått. Och allt det vackra i vårt vackra Sverige.

A..


Vansbrosimningen. Nås Camping. En svensk klassiker. Min egen klassiker 1994. Intressant. Bloggkartan Norrtälje.  Bloggportalen.se.  Knuff om Vansbrosimningen - Bloggare om Klassikern  -  Blogger.com. 

Aktivitetsförslag ...

Jag fick en lista av mina fantastiska döttrar. Listan innehåller några aktiviteter för mig att göra. Jag får erkänna att jag gillar alla förslag.

Till detta skall läggas att jag vill besöka alla Sveriges nationalparker. Och resa jorden runt. Med egen kraft, alltså per fot eller per cykel. Och springa ultralopp. Mer och längre.

Vad skall jag börja med? Svaret torde vara att jag skall börja nu och att det inte spelar någon roll med vad jag börjar. Bara att det spelar roll att jag börjar. Gör.

Nu. Det är nu eller aldrig som gäller.

A..

Tystnad råder...

Ledamöterna i styrelsen sover,
sakta, sakta låter de tiden gå
dagarna går, knappt någon tar ett handtag
ingen ordar, ingen tillför, ingen gör, ingen ifrågasätter
ingen tar ansvar
ingen finns att fråga
medlemmar undrar, frågar
möts av tystnad.

Det visar sig att ställa frågor är att skapa konflikt. Att fråga efter ekonomiunderlag är att skapa en konflikt, att misstänkliggöra och ifrågasätta. Att fråga om principer och tankar, är att skapa konflikt. För mig, som vill läsa, fråga och lära, är detta en fullständig gåta. Och en väldigt stor sorg.

Demokrati, kära styrelsefolk. Demokrati kräver öppenhet, möjlighet att läsa, lära och fråga. En styrelseledamot som inte vill (eller kan) berätta för medlemmarna vad de gör eller som inte står ut med frågor från medlemmar, hör inte hemma i en styrelse.

Alternativt hör inte jag hemma i den föreningen, eftersom jag ser demokrati och öppenhet som viktigt.

A..


Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje.  Bloggportalen.se.  Knuff om Källatorps samfällighet - Bloggare om Källatorp  -  Blogger.com.