Sidor ...

måndag 16 juni 2014

Jättelångt 2014.

0900. Snart start. Hur skall detta gå? Jag är väldigt nervös,
på gränsen till skräckslagen. Jenny fotar och är lugn.
Tur att någon tror att det skall gå bra. 
Jättelångt är en motionslopp, där ca 68 - 70 km löps längs Roslagsleden, från Grisslehamn till Norrtälje. Galenskap, alltså. Underlaget är inte nådigt för en asfaltlöpare som jag. Stigar, spänger, stenbalansaktsområden, grusvägar och lite asfalt (som tröst). I fjol var jag fotograf och drällde runt per cykel. Jag tyckte att det såg slitsamt ut, men löparna såg ändå glada ut. Deras glädje gjorde att det ändå såg genomförbart ut, trots underlag och längd. Jag har tänkt i flera år att jag borde springa detta. Det går ju på hemmaplan. Nu var det dags. Mina fina glin hade bestämt åt mig, så nu var det bara att göra. Jag var fruktansvärt nervös, på gränsen till skräckslagen. Hur skulle detta gå? Skulle jag verkligen klara detta?

Jättelångt går längs Roslagsleden. Det är Roslagsledens markeringar vi skall följa, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort när tröttheten eller samtalen gör oss okoncentrerade. Vi måste ju hålla koll på rötter och stenar som hela tiden ligger i vår väg. Då är det trassligt att samtidigt försöka hålla koll på ledmarkeringarna som sitter en god bit upp från marken, alltså inte där ögonen har sitt sikte. Njae, man kan nog bli bättre på ledläsning, tänker jag sen. Jag hade ju ändå fördelen att hyfsat känna till var leden går. Hade jag inte haft den kunskapen hade det varit jobbigare, förstås. Ändå sprang jag fel, när jag följde skocken i början av loppet. Jag överlät tydligen riktningen på andra, vilket ju inte är så smart. Jag var å andra sidan inte ensam om att göra det. Dumheter straffas med extra steg.

Starten gick 0900, eller strax därefter. Hela skocken av tävlingsinspirerade människor, som nu hade minst 68 km framför sig, drog i väg. Som boende i Roslagen kan jag dela in sträckan i olika delar och ber mina coacher att peppa mig i Grisslehamn, Älmsta, Edblads/Gåsvik, Rådabadet, Söderbykarl/Erikskulle, Roslagbro och i mål. Det var verkligen behövligt med dessa inspirationsmöten. Sträckan tog onekligen på krafterna, där sinnet hela tiden fick vara vaket på underlaget & ledmarkeringarna. Roslagsleden har inte ett vanligt löparunderlag för mig som är asfaltlöpare. Här var det verkligen stock och sten, rötter och smala stigar att hålla koll på. Det är svårt att lyfta på fötterna när man är redigt trött. Gör man det inte riskerar man skador. Jag klarade mig med ett nödrop.

Felspringningsgarantin i loppet innebär en principiell garanti för att "alla" springer fel. Ävenså jag. En god gärning i felspringningssammanhanget lyckades jag ändå prestera under tävlingen genom en busvissling till två snackande grabbar som pinnade på rakt fram mig på en fin grusväg, trots att det var hög tid för en 90-graderssväng tvärs ut i bushen.

Innan vätska 2, nära Sandviken några km innan Älmsta, var jag redigt trött. Ja, det var alldeles för tidigt att vara trött redan då. Det var ju rätt långt kvar. Vätska 2, hemma hos Annika (Roslagen & Co), var en redigt finfin depå. Här fanns mycket att äta och dricka. Välbehövligt. Jag får dock erkänna att jag behöver vara duktigare på att äta och dricka, för att klara denna typ av lopp på ett bättre sätt. Jag behöver träna fler & längre löparrundor, med mer löpning bortom asfalt och grusvägar och jag behöver träna på att äta och dricka under löprundorna. Utan ett bra energiintag är det ogörligt att orka. Att springa ultra är också rätt mycket att snacka med sig själv, d v s att fortsätta trots ont, orkesbrist och allvarsamma svackor. Glädjen från medlöparna är viktig och det är viktigt att själv kunna dela med sig av glädjen, när någon annan brister.

Vätska 3 var hos Edblads i Gåsvik. Det är lite udda att springa genom deras finfina butik, men applåderna värmde. Utanför blåste det så att vätskan och chipsen flög all världens väg. Vidare genom Roslagens virrvarr av vägar nåddes snart grusvägen mot Råda. Mitt i naturreservatet satt en ensam trummis och spelade friskt. Den ljuvliga guckuskon, som blommar i reservatet, fick sig nog en glimrande stund. De är nog inte vana vid sådant sällskap. Jag missade den stora lakritslådan som stod framför. Det var dumt, en lakritsdos hade nog gjort mig gott. Till nästa depå i Söderbykarl, vid Erikskulles vackra hembygdsgård, var det, för min kropp, rätt långt. Depåerna är behövliga, dels för vätska och tugg och dels för möten med energiska hejarmänniskor. Publiken gör sitt till. Och naturen. Roslagen är rätt vackert, ändå.

Från Söderbykarl gick färden vidare via Brölunda till Roslagsbro/Drottningdal. Vid skolan var en växelplats för stafetten som pågick samtidigt som det långa sololoppet, men med senare start. Loppet och löparglädje växer. Det är härligt att se.

Sista delen hem mot mål var rätt tung, men idogt stretande och medlöparnas energikommentarer gav lön för mödan. Efter många och långa timmars färd i egen stretande kropp nådde jag till slut målet. Glad får man vara, när man har en kropp och en knopp som tillåter att man springer/lufsar 68-70 km på ett bräde och att man har två fantastiska ungar som (tvingar) & coachar en att genomföra detta med kropp, knopp, lust och glädje i behåll.

"Aldrig mer" tänkte jag i mål. Dagen efter hade det gått över. Mer, tänker jag plötsligt igen. Tack & bock, till arrangörer, funktionärer, publik, medlöpare och egen ungskock för en trivsam (om än "en aning" plågsam) dag.

Sambon klarade Vätternrundans 300 km med bravur. Även där med kropp, knopp, lust och glädje i behåll.

Nu står det 19 maraton & 2 ultralopp på min löparcv. Inte så illa, eller hur?

A..





MarathonMia bloggar. Mats Dänsel har fotat under loppet. Somliga hade jättekul. Andra njöt ändå.

MTB. Jättelångt per MTB. Inför Jättelångt. Lustlöparen 2010. Resultatlista Jättelångt 2014. Genomförda lopp med dignitet. Ultradistans. 42 km.se om Jättelångt. Klassikern 1994.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar