Befängt.

Befängt. Som i löjligt, tokigt eller orimligt. Att springa Jättelångt på lördag känns just nu befängt, som i tokigt eller orimligt. Inte löjligt, men befängt. Jag har aldrig sprungit 68 km förut, men väl 62 km. 62 km gick ju ändå bra. Jag fick t o m ställa mig högst upp på pallen, flankerad av fantastiska långlöperskor, även om det var ett tag sedan nu. Jag sprang ett långpass, 42 km, med tidtagning för två veckor sedan. Det gick ok. Jag var hel och hyfsat glad efteråt. Jag har sprungit lite lätt, kort, några gånger sedan dess. Jag känner mig inte helt bekväm med 68 km, men vad gör man nu när man måste? För måste måste man när man fått starten i julklapp och sagt ja, eller hur?

Fast egentligen är jag bara vek och fruktansvärt nervös. Eller hur? Har jag klarat 62 km, nyligen sprungit 42 km och är hyfsat tränad så sitter det bara i huvudet. Det vet jag ju. Tror jag.

A..