Morgonen är skön. Det är lite svalt, men ingen nederbörd. Jag når hotell Anglais tidigt, så att jag kan äta en god frukost i vänliga människors lag. Sen lyssnar jag till ett kort föredrag om och av en man, som är nöjd över det han har presterat i sitt liv. Han är nöjd, men inte klar. Han har en del kvar att utforska och göra.
Dagen går vidare och jag möter Helene kl 0900. Hon inleder med att berätta att hon hade bokat ett nytt möte kl 1130. Det skulle vi ju klara, tänkte vi båda.
Vi skall tala om den förening hon är aktiv i, den som arbetar med alfabetisering av fattiga människor eller snarare att fylla människor med en annan sorts kunskap än den de haft tidigare. Jag häpnar och gläds när jag hör henne tala. Hon talar gärna. Hon berättar om metoden, om föreningen, om kunskapen, om enkelheten och om svårigheterna. Hon förklarar och fyller i. Hon berättar om kurslokaler, som ibland kan vara att man har kursen under ett skruttigt träd eller i en kyrka. Hon berättar om glädjen i gruppen när de förstår, när polletten ramlar ner. Hon berättar om följdverkningarna, som t ex att någon lärde sig städningens konst eller att barnen slapp många diarréer för att det ingick begriplig kunskap, inte bara enstaka ord, i lektionerna. Jag hör en liten ironi i tonen ibland, lite skratt här och där över tokigheter eller lyckostunder. Jag hör genomgående hennes inspiration och glädje. Hon älskar sitt Afrika och allt hon där kan göra. Hon brinner. Jag brinner med henne. Gläds.
När vi talat en stund, jag fyllt sida efter sida med kladdiga anteckningar om hennes modiga och viktiga glädjeämnen, försjunker jag en aning i tankar. Jag försöker smälta något hon sagt och formulera en ny fråga. Jag betraktar samtidigt den unga killen i baren, som servar en gäst. Glaset kyls med krossad is. Han mäter drycken noga, skakar sin shaker och häller så småningom upp drinken som toppas med ett vackert bär (eller kanske en oliv). Vi betraktar scenen stillsamt, lite förundrade, så där på morgonkvisten. Jag vänder mig till Helene och undrar, får man verkligen servera alkohol så här tidigt? Hon blir förskräckt.
- Men hjälp, säger hon, vad är klockan?
- 1138.
- Men, oj, jag måste gå. Hej.
Borta var hon, nästan på en sekund. Kvar var jag med glädjen av samtalet. Kvar var jag också med reflektionen över tid. Var tog tiden vägen? Och varför kopplade vi drinken så starkt till tiden? Hade hon gjort det, om hon suttit i Afrika?
A..
Sthlm 1 april 2014
Dagen går vidare och jag möter Helene kl 0900. Hon inleder med att berätta att hon hade bokat ett nytt möte kl 1130. Det skulle vi ju klara, tänkte vi båda.
Vi skall tala om den förening hon är aktiv i, den som arbetar med alfabetisering av fattiga människor eller snarare att fylla människor med en annan sorts kunskap än den de haft tidigare. Jag häpnar och gläds när jag hör henne tala. Hon talar gärna. Hon berättar om metoden, om föreningen, om kunskapen, om enkelheten och om svårigheterna. Hon förklarar och fyller i. Hon berättar om kurslokaler, som ibland kan vara att man har kursen under ett skruttigt träd eller i en kyrka. Hon berättar om glädjen i gruppen när de förstår, när polletten ramlar ner. Hon berättar om följdverkningarna, som t ex att någon lärde sig städningens konst eller att barnen slapp många diarréer för att det ingick begriplig kunskap, inte bara enstaka ord, i lektionerna. Jag hör en liten ironi i tonen ibland, lite skratt här och där över tokigheter eller lyckostunder. Jag hör genomgående hennes inspiration och glädje. Hon älskar sitt Afrika och allt hon där kan göra. Hon brinner. Jag brinner med henne. Gläds.
När vi talat en stund, jag fyllt sida efter sida med kladdiga anteckningar om hennes modiga och viktiga glädjeämnen, försjunker jag en aning i tankar. Jag försöker smälta något hon sagt och formulera en ny fråga. Jag betraktar samtidigt den unga killen i baren, som servar en gäst. Glaset kyls med krossad is. Han mäter drycken noga, skakar sin shaker och häller så småningom upp drinken som toppas med ett vackert bär (eller kanske en oliv). Vi betraktar scenen stillsamt, lite förundrade, så där på morgonkvisten. Jag vänder mig till Helene och undrar, får man verkligen servera alkohol så här tidigt? Hon blir förskräckt.
- Men hjälp, säger hon, vad är klockan?
- 1138.
- Men, oj, jag måste gå. Hej.
Borta var hon, nästan på en sekund. Kvar var jag med glädjen av samtalet. Kvar var jag också med reflektionen över tid. Var tog tiden vägen? Och varför kopplade vi drinken så starkt till tiden? Hade hon gjort det, om hon suttit i Afrika?
A..
Sthlm 1 april 2014
ALEF - läs om deras fantastiska projekt och göromål. Lär mer om
Tack för igår! Jag hann, prick 12.00 krockade jag med mitt möte vid Hornstull. Bra skrivet, ser fram emot ett reportage att publicera. Hélène
SvaraRadera