Man tar dem i nacken....

Hon skulle flytta bikuporna från ena sidan av gården till den andra. Bonden som hade ängen strax intill skulle plantera majs där och hon ville inte att hennes bin skulle bo så nära majsåkern. Mannen i huset satte sig i traktorn och backade in nära kuporna. Frun i huset och jag lyfte på kuporna på den lilla hyllan bakpå traktorn, för att flytten skulle kunna göras. Det gick lätt som en plätt och snart var uppgiften gjord. Kuporna var flyttade ca 100 meter. Friden sänkte sig åter över gården.

Sen berättade hon om en tidigare likadan flytt. Den hade också gått fint. När flytten var klar och solen värmde dagen började bina vakna och strax var de ute ur kupan för att utföra dagens uppgifter. Ut med er och jobba, sa drottningen, kom snart tillbaka. Så, de stack ut och jobbade. Så långt allt väl. När det sen var dags att återvända hem hade deras gps-system inte hängt med, utan de flög tillbaka till platsen där de bodde tidigare. Där fanns dock inte några kupor kvar, så förvirring uppstod. De satt sig ner på en blomsterkorg som stod där de tidigare bodde. De klurade och funderade hur de nu skulle hitta hem, när de inte riktigt hade noterat var de bodde när de stack ut för dagens värv.

Som tur var kom husmor till deras räddning. Hon samlade dem en och en. Försiktigt, med omsorg i hjärtat och med kärlek i handen. - Hur, frågar jag? Hur fick du hem dem? 

- Jo, säger hon, jag tog dem försiktigt i nacken. Försiktigt, för att inte skada huvudet och inte heller vingarna. Ja, sa hon, man tar dem försiktigt i nacken och tar med dem tillbaka till sitt nya hem. Jag tror att jag kanske förlorade två, säger hon sen, men resten kom hem som de skulle igen.

A..