Istanbul Marathon (17/11 2013)

Vi missar hotellfrukosten för start i tidig timme. Vi försöker köpa en hjälplig frukost till hotellrummet, men lyckas sådär. Nattsömnen uteblev i princip helt. Påsarna under ögonen ser enorma ut när jag tittar mig i spegeln. Jag är rätt blek och magen är i uppror. Man undrar verkligen hur detta skall gå, så där några timmar före start.

Leif försöker googla väder. Det lyckas sådär i apparnas värld. Yr och SMHI verkar ha fallit i glömska hos honom. Nåväl, det blir som det blir när starten väl går. Det ser inte ut som om det skall bli regn, i varje fall.

Vi promenerar iväg till bussupphämtningsplatsen en stund före kl 0700. Där står det bussar på en lång rad och vi blir transporterade till starten utan konstigheter. Transporten fungerade väl, men sen tog konstigheterna vid. Vid starten fanns alldeles för få toaletter. Klädinlämning (i fina väskor) skulle göras i de uppställda bussarna bredvid starten, men det var en omåttlig trängsel att ta sig dit och därifrån. Några hann inte dit i tid och då fick bära sin väska under loppet.

Starten (kl 0900) saknade seedningsfållor och alla startade samtidigt (också tillsammans med 15-km-löparna). Det gav en mycket stor trängsel ut över den stora bron. Inget vatten eller sportdryck serverades vid starten.

Efter banan fanns det gott om vätskedepåer. Där serverades vatten, äpplen, bananer och svampar att svalka sig med. Att bara dricka vatten en hel mara känns inte ok, särskilt som inte lyckades så fantastiskt bra med vår mat- och frukostladdning. Vattnet serverades i små flaskor (vilket är bra). Sportdryck serverades i på tok för stora flaskor och det fanns inte tillgängligt för alla. Jag lyckades få tag på en under den senare delen av loppet och höll ett krampaktigt tag om den stora flaskan under resten av loppet.

Loppet får godkänt för transport till starten och underkänt på logistiken kring starten, toaletter, startfållorna och vätskedepåerna. Jag får underkänt för ork och fart, men godkänt för löparresonemang med mig själv så att jag ändå kom in under 4 timmar. Målområdet var helt ok, klädåterlämningen likaså. Den erövrade medaljen får en särskild plats i min prissamling (läs, den åker ner i den röda lådan där alla andra medaljer ligger huller om buller). Istanbul får underkänt för att de alltför länge hade en avstängd stad (stora delar av staden var avstängda ända fram till ca kl 1500). Vi väntade i en timme på en buss som aldrig kom, fast vi led egentligen inte så mycket i vår väntan så det kanske är dumt att ge staden minus eftersom att vi inte frågade. Till slut promenerade vi sakta hemåt, men fann en annan buss ett stycke därifrån. Vi kan snarare förundras över hur de kunde stänga av så stora delar av staden under så lång tid, för att ett maraton med kompletterande 10- och 15-km lopp gick av stapeln. Maran var inte mer än 3-4000 löpare stor. Sammantaget omslöt nog arrangemanget ca 10-11000 löpare.

Start och mål låg på olika ställen. Banan var inte så kuperad, trots att staden är väldigt kuperad. Vädret var helt ok. Lite sol, lite moln och inget regnande. En del blåst förstås, men det fick väl ändå gå an. Jag var för varmt klädd. Bättre lycka nästa gång.

Nåväl. Vi klarade oss väl. Leif fick en mycket bra tid (3,44) och jag kom in (med hedern i behåll) strax under 4 timmar (3,58).

Så. 17 maror (42 km) och 1 ultra (62 km) står nu på min löpar-cv. Inte fy skam alls, eller hur?

A..
Istanbul, Turkiet
17 november 2013.