Handbok i jämställdhet
Praktiska råd vi internationella insatser
Isbn 978 91 7253 396 7
2008
Räddningsverket
Det är som om man inte förstår det alldeles självklara, tänker jag när jag läser de inledande texterna. Det är ju ändå för märkligt. Om det finns män, kvinnor och barn i ett samhälle, så måste man se och utveckla samhället efter just det. Där måste finnas trygghet och goda livsvillkor för alla. Och alla måste kunna vara delaktiga.
Om det är brinnande krig så har män, kvinnor och barn helt olika förutsättningar att klara sin vardag. Om de skall passera en flod, där det finns - eller inte finns - en bro, så har män, kvinnor och barn många gånger helt olika möjligheter att färdas på eller över den och därmed att nyttja den på ett bra sätt. Säkerheten behöver därmed begrundas utifrån de olika personernas eller gruppernas perspektiv, för att det skall bli bra. Om de skall samla ved, ordna mat, begrunda sin skolgång, hämta vatten, passa sig för minor i naturen eller skydda sig från motståndets soldater i krig - så har de alla olika förutsättningar. Hänsyn måste tas till alla, när man utformar de bästa förutsättningarna för deras väl.
Räddningsverket - nu MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) - har som mål att genusperspektivet skall genomsyra den internationella verksamheten, vare sig de finns i en konfliktsituation eller i ett katastrofområde. Kvinnor måste, t ex, själva vara med och formulera de problem och behov som finns, för att utforma de bästa lösningarna för dem och för barnen i deras närhet. Görs det, mån tro?
Det är oerhört viktigt att vara medveten om att kvinnors och mäns villkor ser olika ut och att en konflikt eller katastrof därmed kan få helt olika konsekvenser för dem. Att lyssna på alla grupper, är därmed helt nödvändigt.
Frågan är hur man gör.
Två tredjedelar av de som dog i tsunamin var kvinnor. För att de inte kan simma, för att de bär kläder olämpliga för simning och för att de tar hand om barnen. Många av männen befann sig ute på havet, och var därmed mer skyddade.
Kvinnor letar ved och hämtar vatten till familjens hushåll. De får vandra långt hemifrån. Ibland följer barnen med. Ibland är markerna fyllda av minor. Och ibland ser minorna ut som små och spännande leksaker.
Får kvinnor tala med eller umgås med män eller krävs det att de har sin make eller förälder med sig? På vilka platser träffas kvinnorna? På vilka platser träffas männen? Kan de mötas på samma plats? Är mötet farligt för någon av dem? På vilket sätt?
MSB har en uppförandekod som gäller för all personal som deltar i verkets insatser. Utgångspunkten är tanken om alla människors lika värde oavsett kön, etniskt ursprung, sexuell läggning, politisk åskådning eller funktionshinder. Glädjande är att de har nolltolerans vad gäller överträdelser av uppförandekoden. Den som bryter mot koden blir hemskickad och får inte åka ut i fält igen. Låt oss hoppas att det är så också i praktiken och inte bara vad som är noterat i svart på vitt.
Finns denna skrift i en nyare upplaga, tro?
A..
Praktiska råd vi internationella insatser
Isbn 978 91 7253 396 7
2008
Räddningsverket
Det är som om man inte förstår det alldeles självklara, tänker jag när jag läser de inledande texterna. Det är ju ändå för märkligt. Om det finns män, kvinnor och barn i ett samhälle, så måste man se och utveckla samhället efter just det. Där måste finnas trygghet och goda livsvillkor för alla. Och alla måste kunna vara delaktiga.
Om det är brinnande krig så har män, kvinnor och barn helt olika förutsättningar att klara sin vardag. Om de skall passera en flod, där det finns - eller inte finns - en bro, så har män, kvinnor och barn många gånger helt olika möjligheter att färdas på eller över den och därmed att nyttja den på ett bra sätt. Säkerheten behöver därmed begrundas utifrån de olika personernas eller gruppernas perspektiv, för att det skall bli bra. Om de skall samla ved, ordna mat, begrunda sin skolgång, hämta vatten, passa sig för minor i naturen eller skydda sig från motståndets soldater i krig - så har de alla olika förutsättningar. Hänsyn måste tas till alla, när man utformar de bästa förutsättningarna för deras väl.
Räddningsverket - nu MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) - har som mål att genusperspektivet skall genomsyra den internationella verksamheten, vare sig de finns i en konfliktsituation eller i ett katastrofområde. Kvinnor måste, t ex, själva vara med och formulera de problem och behov som finns, för att utforma de bästa lösningarna för dem och för barnen i deras närhet. Görs det, mån tro?
Det är oerhört viktigt att vara medveten om att kvinnors och mäns villkor ser olika ut och att en konflikt eller katastrof därmed kan få helt olika konsekvenser för dem. Att lyssna på alla grupper, är därmed helt nödvändigt.
Frågan är hur man gör.
Två tredjedelar av de som dog i tsunamin var kvinnor. För att de inte kan simma, för att de bär kläder olämpliga för simning och för att de tar hand om barnen. Många av männen befann sig ute på havet, och var därmed mer skyddade.
Kvinnor letar ved och hämtar vatten till familjens hushåll. De får vandra långt hemifrån. Ibland följer barnen med. Ibland är markerna fyllda av minor. Och ibland ser minorna ut som små och spännande leksaker.
Får kvinnor tala med eller umgås med män eller krävs det att de har sin make eller förälder med sig? På vilka platser träffas kvinnorna? På vilka platser träffas männen? Kan de mötas på samma plats? Är mötet farligt för någon av dem? På vilket sätt?
MSB har en uppförandekod som gäller för all personal som deltar i verkets insatser. Utgångspunkten är tanken om alla människors lika värde oavsett kön, etniskt ursprung, sexuell läggning, politisk åskådning eller funktionshinder. Glädjande är att de har nolltolerans vad gäller överträdelser av uppförandekoden. Den som bryter mot koden blir hemskickad och får inte åka ut i fält igen. Låt oss hoppas att det är så också i praktiken och inte bara vad som är noterat i svart på vitt.
Finns denna skrift i en nyare upplaga, tro?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar