Frihet bakom galler

Frihet bakom galler.
Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi
Zita - Folkets bio, Birger Jarlsgatan, Sthlm.

Frihet bakom galler tar oss med in i ett afghanskt kvinnofängelse. Ett fängelse där fångarna varken ångrar sig eller skäms för de ”brott” som de är inlåsta för. Med livet som insats har de flytt hemifrån, från våld och hot, för kärlekens och sin värdighets skull. Är det rentav så att fängelset innebär frihet och livet på utsidan är ett fängelse?

Fångarna är alla anklagade för ”moraliska” brott och nästan alla har flytt hemifrån. Vanligaste orsaken är deras män. Många av kvinnorna har barn, och det är lika mycket ett kvinnofängelse som ett barnfängelse. Filmen skildrar vardagen innanför murarna; relationerna, bristen på mat, smutsen, sången, dansen, barnens fångenskap, grälen. Samtidigt berättar den om kvinnornas situation utanför fängelset.

Mord kan ge tre års fängelse. När en kvinna lämnar sin man och sitt hem utan mannens tillstånd rikserar hon 15 års fängelse.

Hon kan inte själv välja vem hon skall gifta sig med. Hon bestämmer inte själv om något i sitt liv, om hon inte har familjens eller mannens godkännande. Om hon får gå utanför sitt hem får hon ändå inte göra det utan sin heltäckande burka. Genom den kan hon bara se en liten, liten del av världen. Det lilla gallret framför ögonen ger ett smalt, smalt synfält. Hennes liv är hårt styrt genom hårda kultur/religiösa regler och genom männens ord och handling. Hennes egna ord väger oerhört lätt.

Nej, kvinnorna här lever inte i en rättvis värld. I en orättvis värld kan kvinnor fängslas för det vi finner självklart - att själva få välja våra enklaste och närmaste livsförutsättningar. De kan fängslas och sättas i förvar under lång tid. När de sedan släpps ut riskerar de allvarliga repressalier från make, familj och släkt. Risken för dödligt våld är stort.

I "Frihet bakom galler" möter vi kvinnor i fängelset. Vi möter kvinnor som blivit kära och följt sitt hjärtas röst, sådana som inte längre stått ut med mannens otrohet eller våld. Eller som inte längre hanterat den instängda och kravfyllda värld de levt i.

Här, i fängelset, lever de i en sorts frihet. De drabbas inte av männens våld. De kan styra sin egen dag. De kan ta ansvar för sig och de barn som finns med dem i fängelset, för där finns också barnen. De kan också vara utan sin burka. Livet i fängelset är absurt nog, för många av dessa kvinnor, enklare än livet utanför.

Idag. 2013. Idag lever kvinnor och män i tvångsäktenskap. De lever under oerhört orättvisa förutsättningar, pådyvlade genom kultur och religion som tar mycket lång tid att förändra. Det skadar landet. Det skadar barnen. Det skadar männen och kvinnorna. Det ter sig alldeles obegripligt att det pågår. Att det inte har försvunnit för 100-tals år sedan. Att det finns än idag.

Denna film, som är en dokumentär utan romantisering, är väl värld att se. Den skakar om mig. Öppnar mina ögon lite mer. Den får mig att undra vad jag kan göra för världens väl. Inte så att jag inte tror att den är möjlig att förändra, för det är den ju. Utan vad mitt nästa steg skall bli, för att förändra. Åtminstone något lite grann. För som den är nu är ju inte riktigt ok, eller hur?

Ett litet steg framåt är bättre än inget alls.

A..