Solen skiner och det är ett rent underbart väder. Plusgrader och ljuvligt skönt. Jag har avsatt tid för löpning och kommer också ut. Jag har tänkt att jag skall springa ca 15 km. Att något gått fel inser jag när jag tittar på min löpar-gps som står på knappt 10 km. Jag tittar mig omkring och inser att jag inte är där jag tänker att jag skall vara om jag skall springa 15 km. Jag har alltså försvunnit i min egen tankevärld under löpningen och sprungit förbi avtagsvägen med flera km. Fantastiskt, tänker jag, att jag kunde göra det. Och så lätt det går. Jamen, finfint, då får det bli 20 km istället. Det skadar ju inte, tänker jag, utan att veta hur fel jag har.
Jag har några hundra meter kvar till vändpunkten när min fot (eller hälsena) säger, nej du - pyttsan. Hit men inte längre. Nej, men stopp, så får du inte göra säger jag. Joho, säger den helt iskallt utan hänsyn till att jag är en mil hemifrån. Nja, tänker jag. Den luras nog bara. Jag går några meter, som för att lura den lite. Och sen tar jag några springsteg igen, i det fantastiska vädret som inbjöd till en sådan fantastiskt fin löpartur. Men, nej. Inte, inte. Det var verkligen så. Hit, en mil bort, men inte längre.
Så. Det är ingen mening att gråta, så jag tänker att jag skall låna en telefon av någon för att be Leif hämta mig nu när jag faktiskt är justerad. Jag går vidare och känner hur det gör ont även när jag går. Nja, det känns ju inte så bra förstås. Strax senare hittar jag en man som står i eldningstagen. Han har nyss köpt ett fritidshus i faggorna efter att ha letat länge och väl. Han var för övrigt från Täby. Ja, jag får låna telefonen om jag vill - men, så blev det inte eftersom han raskt erbjöd sig att skjutsa hem mig istället. En mil bort. Jaha, så fick det bli. Och lika bra var ju det, eftersom Leif inte skulle ha svarat. Han var nämligen ute och sprang på sitt håll.
En väldigt trevlig man, släcker sin eld i sin trädgård och ger en ledsen kvinna med en trilskande fot - eller snarare en trilskande hälsena - skjuts hem. Bara så där.
Det finns hopp för världen, när man kan fiska upp skjuts bara så där långt ute på vischan.
När jag nu läser på nätet far hoppet om min start den 1 juni åt fanders. 4-6 veckors rehabilitering står det att det tar. Någonstans står det också 8, men det är nog bara båg. Om det är vad jag tror att det är. Låt oss nu hoppas att jag har fel.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar