Klockan är tre. Det är julafton 2012.

Klockan är tre. Det är julafton 2012. Ute är det några få grader kallt. Solen dalar sakta och lämnar strax vår kant. Trafiken är måttlig. Jag tänker att de är på väg till sina familjer för en fridfull jul. Kanske är det så. Eller inte.

Själv gav jag upp. Sorgen tog överhanden och jag mäktade inte vara med. Någon god teatermänniska har jag aldrig varit och att ljuga finner jag vara extremt jobbigt. Även om jag kanske till slut ljuger också när jag tiger.

Nu finner jag mig förundrad betrakta ett överfullt centrum. Det sjuder av liv. Här finns bara ett fåtal med "svenskt" utseende men mängder av andra. Det ger mig ett annan bild av Sverige. En sådan där alla inte firar jul. En sådan där alla inte tittar på Kalle Anka klockan tre. En sådan där människor betraktar denna måndag som en "vanlig" lördag, som en dag före en röd dag.

Denna plats var den enda som hade en öppen biograf denna dag. Just nu, när tårarna ändå har torkat en aning, är jag ändå glad att jag åkte just hit. Hit till myllret. Hit där barnen skrattar och springer. Hit där jag inte förstår ett ord av vad som sägs. Hit, till ett hörn av vårt land, där det känns som om jag finns i ett helt annat land.

För övrigt kan man le åt det faktum att det är popcorn som gäller på bio, oavsett vilket hörn av världen du befinner dig i.

A..