I dagens NT läser jag om familjen som begravde en nära anhörig i Väddö kyrka under fredagen. Jordbegravningen skedde ute, i det vårvintriga vädret. Sedan kan vi läsa att kyrkan inte har som rutin att jordtäcka graven omgående. I detta fall var det tänkt att ske nästföljande arbetsdag, vilken inträffar på måndagen. Skälet är att jorden måste värmas och att detta inte kan ske direkt efter begravningsakten. Skälet är också att kyrkogården är en arbetsplats och precis som på alla andra arbetsplatser finns rutiner, tid och tillgänglig eller inte tillgänglig personal. Under helgen var graven täckt av en matta, anpassad för ändamålet. Detta är kyrkans rutiner, och har varit så länge. De är inte direkt kopplade till enskilda människors känslor kring sorg och vad de anser värdigt, men är utformade på ett så värdigt sätt som kyrkan just där förmår.
Sonen är upprörd och skriker ut sin vrede i den lokala pressen. I princip hela förstasidan och hela andrasidan i tidningen, ropar i vrede mot kyrkan och deras arbetsrutiner.
Så mycket vrede.
För den egna sorgens skull.
A..
Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan - begravningar. Politometern om kyrkan eller om begravningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar