Tisdag 3 januari 2012. Bhatkal – Kundapura. (Karnataka.)

Tisdag 3 januari 2012. Bhatkal – Kundapura. (Karnataka.)

Detta är den sista dagen med de röda byxorna. Ikväll skall de slängas. Punkt.

Vid 0530 startar böneutroparen utanför vårt fönster. Samtidigt kör hundarna igång. De ylar frenetiskt i takt med bönerna. Överröstar. De tystnar så snart böneutroparen tystnar. Det är säkert ett kamp vid varje böneutropstillfälle. Det lät roligt, minsann.

Idag byter vi distrikt. Vi är i delstaten Karnataka, i distriktet Uttara Kannada. Vi byter idag till distriktet Udupi.

Uttara Kannada har 1 354 000 invånare, varav 687 000 är män och 667 000 är kvinnor. I Udupi är invånarantalet 1 109 500, varav 521 500 är män och 588 000 är kvinnor. I Indien i stort är antalet män fler än antalet kvinnor. Det kan sålunda ses som ovanligt att det är fler kvinnor än män i olika delstater eller i olika distrikt.

0640. Kesari Bath, är en sötsak. "Sweet", bestå+ende av socker och något säd/mjöl. Den är gul och söt. Vi får den tillsammans med kaffe till frukost. Inget annat är klart denna tidiga timme. Det blev sålunda en enkel förstafrukost idag.

0705. Iväg, efter den lätta frukosten. Med betoning på lätt och enkel. Riktning Kundapura, ca 5 mil syd.

Strax senare stiger solen upp över bergen. Den är alldeles knallröd. Det är ljuvligt skön temperatur i morgonen. Den skarpa trafiken är redan igång på morgonen. Vi njuter dock, det är skönt.

Vi hittar en telefon efter vägen och försöker lokalisera ägaren. Det visar sig vara väldigt svårt, eftersom den som svarar i telefonen bara talar på något indiskt tungomål och inte på engelska. Vi ger upp efter en lång stund och försöker lämna in den i en butik strax intill. Inte heller det var särskilt lätt, eftersom ingen talar engelska.

Vi möter en stor lastbil, lastad med en jättestor cistern. Den tar en stor del av vägen i anspråk. Den har en lång stör, som en kratta, med sig för att kunna köra under grenar och ledningar allteftersom. Den har antagligen väl tilltagen tid för sin resa.

I dessa kvarter ser vi många muslimer. Vi ser många kvinnor med heltäckande kolsvart. Man ser bara ögonen. Vi ser barn med huvudet täckt, men inte heltäckand. Kvinnorna svarar sällan när vi säger god morgon och vi ser inga reaktioner i deras smala ögonöppning.

0830. 13 km. Shiroor. Frukost igen. Bori – varm! - med grönsaker och kaffe. Morgonljuset sprider glädje i vårt sinne.

0900. Ivägen igen på den högt trafikerade huvudvägen. Vi får otroligt mycket leende och hälsningar med oss på vår färd. Det är oerhört glädjande.

1030. 25 km. Ambagilu. Vi stannar till efter vägen vid en stor härlig marknad. Grönsaker, frukt, gryn, kryddor, kakor, mm. Det är vackert och ljuvligt som vanligt.Våra försök att finna platsen på kartan ger raskt minst 10 personer runt omkring oss. Nyfikenheten kring kartan är stor. Vid marknaden finns också fisk, kläder, godsaker och annat. Färgglada kvinnor och flickor gör mig glad. Igen och igen.

1200. 38 km. Turtel beach. En ljuvlig strand nära den stora vägen. Nu längtar vi starkt efter en mindre trafikerad väg. Vattnet är ljvuligt varmt och sanden i vattenbrynet skön. Vägen går precis kant i kant med havet. Fattigdomen syns strax intill, där tältlägret ligger på andra sidan vägen.

1250. 41 km. Lite mat igen. Det blir bröd och lite grönsakssås. Ett nytt sorts bröd serveras, denna gång är det lite tjockare men det är tomt inuti. Luft. Vi trodde oss ha funnit en sidoväg för lugnare tralter, men när vi frågade för bekräftelse fick vi ett tydligt nej. Där går ingen färja eller bro, trots att det ser ut så på kartan. Vi vill inte cykla 14 km för att se om kartan eller lokalbefolkningen har rätt. Vi fortsätter alltså på den stora vägen.

1345. Vi står på en stor bro och fotograferar en båt som är nedlastad med sand. Den är nedlastad till relingen. Det läcker in vatten och grabbarna i båten öser vatten med frenesi. En står baktill och drar båten framåt med en lång stör. Det är grund i floden. Den stora bron gungar väldigt när bussar och lastbilar brassar förbi. Det känns inte så väldigt förtroendeingivande.

1415. 49 km. Vi passerar en fiskodling. Vi ser stora bassänger med roterade "hjulångarpaddlar", som syresätter vattnet. Det visar sig vara en fiskodning, där de odlar räkor. Det tar 90 dagar att få räkorna klara och ätbara. Pyssel, omsorg, fiskmat och en hel del jobb. Det är roligt att se. När vi står och tittar på detta kommer en lastbil, som körs om av en buss. Tight. Precis då kommer en stor buss i mötande fil. Det var verkligen inte många millimetrar till godo. Det såg oroväckande otäckt ut. Burr, så nära.

1440. Vi närmar oss Kundapura. Bussar och lastbilar är många efter vägen. De pressar oss ofta utanför vägen. Det känns inte helt säkert att cykla efter denna väg. Just nu finner vi inga alternativ. Vi hoppas på nya vägar inom kort. Med avsevärt mindre trafik.

1445. 54 km. Kundapura.

1522. 57 km. Incheckade på Hotel Diplomat (det lät fint, eller hur?). Varmvatten, minsann! Tvätt. Dusch. Promenad på stan. Ananas och öl på hotellrummet, som återhämtningskost.

Vi mår gott – riktigt gott.

Sofie smsar från Hampi. Hon säger att vi måste åka dit. Hennes korta ord får oss att känna att Hampi var rätt beslut och en fantastisk plats. Det gör mig glad. Jag hoppas verkligen att hon får riktigt fina dagar där, innan hon återvänder till Mumbay. Vi får helt enkelt åka till Indien igen, ty på denna resa hinner vi inte ta oss till Hampi. Någon, på vår förra resa, sade samma sak. Hampi är en plats att se. Taj Mahal likaså.

Vegetariska nudlar, lite smaklöst, föräras oss till middag. Vi skyfflar gladeligen i oss detta med en flaska vatten till. Ja, se tillräckligt med mat och vätska klarar vi galant av att få i oss. Jag hoppas att Sofie gör detsamma i Hampi. Hon var annars inte riktigt förtjust i den indiska maten. Det är vi.

A..