Sömnen blev dålig, trots skarp trötthet. Familjen i rummet bredvid höll sitt samtal igång länge, länge. Ett litet märke på trappan bestående av små fötter, med ett hakkors, indikerar att Jain som religion råder i huset (Jain har hakkorset som symbol).
Det är verkligen synd att man inte kan se på kartan om platsern är små eller tillräckligt stora för att ha hotell och några butiker. Läget blir ganska hårt om man når en plats där man inte kan bo och äta någorlunda drägligt. Det är hela tiden viktigt att vi frågor om det finns boende i nästa by. Många är glada för att svara, men man kan inte riktigt lita på svaren då språkförbistringen ibland skapar lustigheter.
Frukost. Oniyon Uttappa & Tomato Utappa (omeletteliknande med tomat respektive lök, tillsammans med en smaksättande sås. Omeletten var annars kompakt och torr. Såsen gjorde susen. En flaska vatten och en kaffe.
Vi packar ihop och iväg framåt 11. Vi handlar banander och vatten och trampar mot färjan några km bort. Cykeln går sönder efter några km. Vi promenerar över berget ner mot färjeläget. Vi får information om att det finns en reparatör vid färjeläget, men den siste vi frågar hänvisar åter till Murud. Till sist får vi ändå hjälp. Nya kulor i lagren, inklusive arbete, 50 rupier. Strålande!
I byn nere vid färjeläget möter vi många heltäckta muslimska kvinnor, svarta från topp till tå, i denna skarpa värme.
Vi hinner precis med 1230-färjan (fast klockan nog är 1245) över till Dighi. Överfarten är på lugnt vatten, men med en dånande motor. Pålyfta mopeder, motorcyklar och cyklar tillsammans med oss övriga passagerare. Detta är bara en passagerarbåt, men mopeder och cyklar lyckas fås ombord med mankraft. Imponerande. Båten inger inget särskilt förtroende, men tar oss över spat – och lär göra det med människorna igen och igen.
Därefter möts vi av riktigt skarpa uppförsbackar, över kullarna. Detta är inte lätt för veka ben.
I Borlai Panchaitar möts vi av en man som bjuder in oss till sin familj. Mangomarmelad och vatten bjöd huset på när vi idogt (& dumt) tackat nej till te, kaffe, mm. Vi får sluta att tacka nej, och istället tacka ja när familjer är vänliga och vill tala och bjuda.
En av sönerna i huset får min mailadress för att kunna sända foton senare. 1 km bort ligger en strand, som de kallar "Little Goa" – staden heter Diveagar. Vi åker dit och letar bo. Efter nästan två timmars letande och en kopp te hos några som erbjöd ett för dyrkt boende gav vi upp. På väg upp
till Borlai P hittar vi dock ett rum för 600 rupier. Det fick duga (fint skick!), då alla andra var mycket dyrare.
Sträckan idag var mycket kort, kanske bara 2 mil. Vi bestämmer oss för att dra ner på våra ambitioner och istället möta människor, byar och natur i mer stilla takt – även om vi måste ta oss till en by/stad med boende innan mörkret kommer för dagen. Det är egentligen vårt enda måste. Att inte hasta får bli vår nya utmaning.
I dessa trakter har alla män byxor till skillnad från i syd där de bär "kjol".
Vi finner en restaurang, som har har två rätter – en veg och en non veg – Grönsaker, ris och chapati (bröd) á 70 rupier per styck. Det får duga.
I Borlai P mötte vi en engelsman som promenerat från Chennai. Han verkade vara vi god vigör.
Anette Grinde
Tack och lov att vi hör av er. Det känns som det är lite knepigare uppe i norr än nere i t.ex.Tamil Nadu.Bra att ni inser att ni ska ta färden i slow motion. Inga rekord behöver slås.Nu hålls alla tummar så cyklarna klarar sig.Gunnel
SvaraRadera