2011
Gullers förlag
Text Åsa Ottosson, Mats Ottosson
Foto Roine Magnusson
Akvareller Mats Ottosson
Gullersforlag.se
Det är det där med språket och känslan. Det är också det där med bilden och språket, tillsammans. Det som nästan dansar. Som en kärlekförklaring till det man älskar.
Jag älskar bilder och vackra texter, som smeksamt vandrar framåt. Det finner jag i denna bok. Jag njuter sakta, allteftersom.
Är det inte ensamt i Stockholm, utan kor? Jag känner människor som älskar kor, men som inte har kor hos sig i sin vardag. Livet är för kort, tänker jag igen, för att vi skall leva utan det eller dem vi älskar. Varför måste vi göra så? Berättelsen i boken om det som varit ger tankar som utmynnar i en längtan. Många svenskar tycker att kor är trivsamma, snälla och tålmodiga. Det håller jag med om.
I boken finns mängder av underbara bilder. Korna förefaller vara njutningsdjur. De vandrar stillsamt i fantastiska miljöer. Utan stress eller vrede. Roine Magnussons bilder är vackra. De är fantastiskt vilsamt vackra. T o m komockorna är vackra i det gröna gräset, med de fina djuren i bakgrunden.
Det vilda i kon - berättar om nötkreaturens ursprung och hur vi blev ihop. Det gäller att hitta de djur som passar i sammanhanget. Korna passar, liksom hästarna, att använda som husdjur. Fossilfynd från Indien visar att uroxen - alla kossors moder - utvecklades för 1,5 - 2 miljoner år sedan. För mig, som Indienresenär och ser korna vandra överallt i landskapet, ter det sig glädjande att den funnits så länge hos de fantastiska indierna. Som tamdjur har de dock inte funnits så länge. Tamdjuren förändrade livet för människorna. I Indien och i världen. Det förenklar i mängd. Även om Indierna inte använder korna som vi.
Man måste hinna äta smultron sägs det. Man kan tänka att man måste hinna göra det som tillför njutning. Som att vandra med stillsamma steg och njuta av dagen, mitt i den vackra naturen. Mitt i den vackra naturen, där smultronen finns. Jag läste, i Ölandsbladet häromdagen, att en bonde låtit sina kor stå inne hela året runt. Förskräckans, kan man bara säga om det. I Kor - en kärlekshistoria läser jag istället om betessläppet i tidig vårtid och hur korna rusar i fantastiska glädjefnatt ut i naturen. Människorna står lyckliga vid sidan om och betraktar glädjen i steg och skutt. Att hinna äta smultron, är att njuta av dagen. Att stanna upp och finna det goda strax intill.
I kossans vänkrets finns människor som förundrat betraktar och berättar historier om sina fina vänner. Jag känner en koälskare och tänker på henne när jag läser om de som älskar korna. Jag önskar så att hon, min fina vän, fick bo på en gård, att hon fick göra det hon älskar. I stället arbetar hon på Länsstyrelsen i den stora staden.
Kapitlet Välkommen till kornas landskap berättar om det som är lite runtomkring, t ex om varför andra arter trivs tillsammans med korna. De betande korna håller landskapet öppet, det inbjuder nya växter att frodas och komma till tals. Kattfot, gullviva, backsippa och nattviol är några som får andra förutsättningar med än vad de skulle vara utan de betande korna i de stora markerna. Palpbaggar, trumgräshoppa, svartfläckig blåvinge och månhornsbaggar är några arter som trivs väl där korna är. En komocka kan göra underverk för smålivet i hagarna.
Den som har en ko klarar sig alltid, för den har kärlek, värme och underlag för näring strax intill. Det går som en röd tråd genom boken. Kärlek och värme är viktigt för oss alla, och den som har en ko har det verkligt nära.
Boken avslutas med kapitlet om Från Audhumbla till Ödhumla - allt du inte visste att du inte visste om kor. Kapitlet får mig att le, igen och igen. Underbara ord, berättelser och bilder fyller min dag. Bilder som i fotografier & akvareller, och bilder som i bilder i mitt inre som växer fram allteftersom jag läser. Audhumbla och Ödhumla är urkor. De har skapat mer för världens folk.
För mig, som inte har en ko eller ens tänkt tanken att jag skall ha en ko, ter det sig plötsligt som det är något man bör ha. Det är något som kan bilda mig, skapa trygghet, närvaro och ro.
I denna bok finner jag underbara bilder & fantastiska ord. Den ger mig glädje nog för flera dar.
Anette Grinde
Mats & Åsa Ottosson är natur- och reseskribenter. Du finner dem t ex på ottossonochottosson.se. Roine Magnusson, med de vackra bilderna, är tidigare Pandaboksbelönad - finn honom på roineimages.com. Läs gärna också på Wikipedia om årets Pandabok (WWF)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar