43 km och 1800 höjdmeter.

13 augusti 2011. AXA Fjällmaraton. 43 km och 1800 höjdmeter. Det är inte precis ett vanligt marathon. Ja, sträckan är ungefär - nästan precis - som ett vanligt marathon, men därefter skiljer det en aning. De "vanliga" brukar gå på "löpbar" väg, någorlunda jämn asfalt, ibland möjligen på grusvägar eller cykelvägar. Det gjorde inte detta lopp. Inte alls.

Starten gick i Edsåsen, strax väster om Undersåker (ca 2 mil från Åre). Vi åker upp till "fjälls" några dagar innan dagen för loppet. Vi behöver boa in oss, helt enkelt.

Edsåsen. En liten by nära fjällets kant. På en nyslagen äng är startfållorna uppställda. Vi bussas dit, från målområdet i Vålådalen, på morgonkvisten. Flera bussar fylls med nervösa, spattiga och glada löpare.

Kl 0900 går starten. Startfältet, om fler än 350 löpare, drar iväg. Vi kommer inte så långt innan vi skall vika av från den lilla skogsvägen in på en liten skogsstig. Nu börjar allvaret, och sedan håller det i sig, även om man får ta det med en lagom klackspark. Vi är här för att ha skoj, inte för att det är "blodigt allvar". Här i början är det trångt eftersom fältet ännu inte har hunnit dra ut sig, men det är redan lerigt. Det är artigt, lite pratigt, några skratt och en hel del ironi. Och värre skall det bli.

Det har regnat kraftigt några dagar innan loppets startdag och det märks tydligt i markerna. Det är rejält blött och det blir mycket fort kraftigt uppsprunget i lederna. Lera, genomblöta myrmarker, smala stigar, sten och rötter - är inslag av det vi har att tampas med under våra steg denna dag – och därtill kommer de utlovade 1800 höjdmetrarna. Varje steg kräver uppmärksamhet. Du kan inte ägna särskilt många sekunder åt att njuta av de fantastiska vyerna - det är fotisättning och underlag som kräver uppmärksamhet. Varje steg, varje sekund.

Vädret under tävlingsdagen var fantastiskt. Det gjorde "resan" riktigt god. Man kan bara drömma om hur den skulle ha varit i regn. Underlaget var redan nu av lera och blöta, hur skulle det då ha varit om vädret varit sådant också. Nåväl, nu var det inte så - det var i stället sol och ljuvligt vackert. Det var helt enkelt riktigt fint.

Vårt första mål var Vällistes topp. Ca 7 km i sträcka och ca 600 höjdmeter. Stig, rötter och lera byttes vid trädgränsen mot en något torrare klättring på fjällstigen. Där fanns i stället en god mängd sten i skiftande storlek att förhålla sig till. På Vällistes topp (1025 m ö h) var utsikten hänförande. Vi stämplade, drog i oss lite vätska i ett enda långt pustande andetag och vände neråt igen. Nästa stämplingsdepå fanns i Ottsjö, vid ca 15 km, där också energiladdning fanns att tillgå. Mer blöta, lera och obeskrivbara stigar tog oss vidare genom dagen.

Därefter gick färden vidare mot Hållfjället, förbi Hållfjälltes turiststation, för att sedan runda Ottsjöns västra vik. Vid ca 27 km var det dags för en ny stämpling. Nordbotten (500 m ö h) bjöd på energi. Där fanns pasta, saltgurka, buljong och andra nödvändigheter. En näve godis känns ibland ganska nödvändigt. Godis, pasta, buljong, kanelbullar och saltgurka passar ändå ganska fint ihop. Vi sjönk ner i det gröna gräset och njöt av den fantastiska buljongen och pastan i några minuter innan våra plågade kroppar tog sikte på den sista, och tyngsta, sträckan.

Uppför, var det nu som gällde. Det hade gällt även tidigare, men nu var det verkligen uppför. Uppför, utan någon som helst pardon. Den första kilometer skulle drygt 200 höjdmeter tillryggaläggas. Det var som en vägg, rakt upp, med höga steg. Nästa depå för stämpling och energi låg på Ottfjällets vindskydd, 35 km från start, och ca 8 km från mål. Det var bara att streta vidare. På fjället blåste det lite kyliga vindar, men siktet var mer inställt på "hem" än på att bry sig om att bylta på sig en aning. Den extra tröjan och vindjackan fick ligga kvar i ryggan, medan vi stretade vidare i fjällets krassa miljö.

Strax efter depån och vindskyddet, vid 1 160 m ö h, vände blicken och stegen åter neråt. Nu var det nedförsspring på såphala, smala spångar över myrmarken, sliriga stenar och i rinnande lera som gällde ända tills vi nådde grusvägen som förde oss de sista ca 2-3 km in mot mål. En lång och rak utförslöpa, på en finfin grusväg, kan skapa bubblande lyckokänslor när man vet att det bara är sista spurten kvar. Dagens färd gick från Edsåsen - via Välliste - Hållfjället - Ottsjö - Nordbotten - Ottfjällets vindskydd - och landande så småningom vid Vålådalens finfina fjällanläggning. Det inkluderade 43 km, 1800 höjdmeter och en hel del lera.

Hela denna dag bjöd på helt annorlunda stigar än de som vi - som relativt ordinära asfaltlöpare - är vana vid. Detta var en fantastisk dag. Uppför, nedför, över myrar och spångar, över stock och sten, i lera och i leder som omvandlats till rinnande bäckfåror, brant och sugande. Ja, detta var en annorlunda dag. En fantastisk och annorlunda dag.

Att därtill få göra detta - i ett lag med sin bästa vän - är verkligen en fantastisk förmån. Det gör mig riktigt glad.

Ja. 43 km och 1800 höjdmeter känns i benen, vill jag lova. Det känns i motsvarande nivå som plus på lyckokontot. Varmt och njutbart, tillförande och vackert. Som något att minnas, för att igen påminna oss om allt det man verkligen kan. Ja, vi kan - och mer skall vi kunna.

AXA var huvudsponsor för detta arrangemang. De har uppenbart siktet inställt på några av livets viktiga äventyr. Att idrotta skapar mer. I fjäll, i stad, på landsbygd, över stock, simmande, cyklande, springande och äventyrande. De har uppenbart fokus på något riktigt bra. Att röra sig, att utmana sig och att äventyra i vårt vackra land - är verkligen något riktigt bra.

Så.
Vad kommer härnäst?
Blir det mer? Eller mindre? Eller annat? Eller vant?

Lycka är - nya, gamla, fina och utmanande stigar. Gärna sådana med barr och mossa på....

Anette Grinde

. . . .

Läs även andra bloggares ord om t ex marathon och Vålådalen

Övriga relevanta länkar;

Axa Fjällmaraton 2011 (tävlingen!) - Svenska Turistföreningen (som var på plats!) - NaturNära Äventyr (som tävlade!) - Axa Sportsclub (som sponsrade & hade lag!) - Runners World om loppet (intervju!).





Artikeln är publicerad i Marathonlöparen i september 2011.