Sidor ...

onsdag 8 september 2010

Spring, skumpa och bakelser i Buda & Pest...

Ja, så fick det blir. Med ett halvmarathon, skumpa och bakelser i Budapest firades födelsedagen. Långt borta från hemma, med ordentliga steg runt staden och tillsammans med människor man tycker om. Min gode vän och mina fantastiska barn slog följe och förgyllde mina dagar med sin närvaro, sin omsorg och sitt engagemang.

Flyget dit gick på fredagsmorgonen. Inte för tidigt, utan bara ganska lagom. Så är bra. Den ena kom från Linköping och den andra kom från Barcelona och vi andra från ganska strax intill. Bekvämt, lämpligt och utan särskilda svårigheter. Morgonkaffe hemma, extrakaffe på Arlanda och sedan iväg. Nästan i tid. En kort flygtur och en taxisväng och sedan framme. Nästan på ett kick.

Baross Hotell. Acceptabelt. Ganska centralt. Helt ok. Och vi fick vara nöjda nu när det först bokade hotellet gick i konkurs. Så tokigt det kan bli, men det blev bra ändå.

Fredagen tillbringades med att muta in våra områden, spankulera runt i stan och slutligen finna en god middagsplats. I lugn och ro, med god mat och dryck - och med sällskap av goda medvandrare i livet.

På lördagen var det dags för nummerlappshämtning. Vi gick vilse i stadsparken, hur nu det var möjligt, när vi var så väl utrustade med stadskartor och guidebok. Till slut fann vi dock vår väg rätt. Nummerlappar, startpåsar, tröjinhandling, tidtagningschipskontroll och annat smått ordnades vid det uppdukade tävlingsområdet - samtidigt som min arrangörsådra gjorde sig gällande. Ja, det är svårt att bräcka våra arrangörer därhemma. De är riktigt duktiga, och det påminns vi (eller i varje fall jag) varje gång vi besöker ett utlandslopp. Det är helt enkelt skillnad på klass i arrangemang och små finesser som var tälten skall vara placerade, att toaletterna är rena och har papper och "tvätt"-möjligheter, att startfållorna har bra seedning, mm. Bättre kan det helt enkelt bli ibland, även om vi kan såklart tåla att det är lite annorlunda än bäst. Vi är ju inte där för att vara petimetriga. Vi är bara där för att njuta av tiden och livet, och att betrakta stan en liten stund.

Vi vandrar vidare hemåt och träffar de "små" igen, men med insikten att de verkligen inte är så små. De är helt enkelt ganska stora, duktiga och väldigt fantastiska.

Ja, vi vandrar vidare genom staden, äter, dricker och har det allmänt gott. Det är skönt i luften, om än inte så varmt som det kunnat vara inser vi efter ett samtal med en löpare som säger att det tidigare varit ca 34 grader vid detta lopp. Nu var det långt därifrån. Det var snarare svalt och bekvämt.

På söndagsmorgonen hänger vi på frukostlåset. Med loppstart kl 1000 vill jag äta frukost sisådär en 4 timmar före, men frukosten börjar inte förrän kl 0700. Jag äter sparsamt och finner mig hungrig någon timme före loppet. Nåväl. Energidryck fick vara det som fick mätta eller skapa energi innan loppet. Under loppet fick någon bananbit, druvsocker och energidryck hålla takten i kroppen, så att läget inte drunknade i minus och orkeslöshet.

Takten kunde hållas, känslan likaså. Det enda som var plågsamt ont var en skarp benhinna, som skrek högt att den inte längre var riktigt med på spelets regler. Den skrek högt några km före mål, men höll sig sedan något i schack. Efter målgång ändrade den sin ton. Den markerade helt enket att nu fick det räcka. Om detta fanns inte mer att orda. Sista ordet var helt enkelt sagt i frågan.

En placering på 73 - av 1503 damer (4,8%) - var inte fy skam. Ja, visst kan man bättre, men det var ändå inte fy skam. Jag får nog nästan vara nöjd.

Vid hemkomst till hotellet bjöds det på skumpa och bakelser, till firande av dagen. Vem som bistått med skumpan är ännu okänt, men bakelserna stod de "små" för. De hade letat och fixat på stan, för att hinna åter när vi badat klart i det högst annorlunda badet, däruppe vid tävlingsområdet efter vår målgång.

En god middag väntade sedan. En god middag, med presenter från barn och vänner, med god mat och god dryck och med stillsam ro tillsammans. Sådant är högst värdefullt.

Fredag till tisdag. Budapest/Ungern. Med vän och barn. Med skumpa och halvmarathon.

Med frid i sinnet tänker jag, att snart vill jag resa igen.

Med vän och med barn. Med spring och med fröjd.

A ...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar