Gotska Sandön - vårt besök midsommar 2010

Gotska Sandön är en makalös plats. Här finns sand, tallar och en fantastisk natur. Här har människor levt, stretat och förtjänat sitt värv. Här har de överlevt, eller inte. Här har de byggt, saknat, älskat, förlorat och vunnit. De har skapat och rivit ner. Här har det vandrat renar, rävar och får.

Här har det byggts järnväg i sanden, forslats timmer genom skogen och byggts båtar på varvet. Järnvägen finns inte kvar. Inte heller avverkningstanken eller varvet. Kvar finns orden om det som varit, små spår här och där och en underbart, fantastiskt vilsam miljö. Men man kan förstå att här varit slitsamt att bo och leva. Här är långt bortom det mesta, bortsett från närvaron här och nu, i en gudabenådat vacker natur.

På den gamla gårdens öppna plats finns spår kvar från svunnen tid. Här finns orden och känslan. Här fanns den stora gården och Söderlundskans bostad, en fantastisk äng och det är i dag en njutbar plats. Då, när den var bebodd, var den säkerligen mer stretsam än den ter sig för oss som här och nu vandrar i sakta mak.

Vi bor på lägerplatsen. Alla som är på besök bor tillsammans men ändå var för sig. Boendet är samlat på en och samma plats. Här finns stugor. Spartanskt utrustade. Man bor två och två, tre och tre eller kanske fyra och fyra. Ett enkelt kök, nästan helt utan utrustning och med kallvatten i kranen. Här finns också vandrarhem, numera med få-bädds-rum. Här finns även uppställda tält att hyra och här finns plats för egna tält. Ett kokhus, utebord och grillar och en matsal för dåligt väderbruk. Alla gäster bor samlade vid lägerplatsen, det är inte tillåtet att bo någon annanstand. Tillsyningsfolk och sommarvärdarna bor i fyrbyn strax intill. Allt boende är samlat - för ordning, för naturskydd och för gemenskap.

Frukost i morgonsol. En ljuvlig värme, utan särskilt märkbar vind, sprider sig i det skyddande lägret. Det skapar förutsättningar för en lugn och fridfull start på dagen. Människorna är lågmälda. De njuter av värmen, lugnet och den frid som vi skapar tillsammans.

Ja, det finns boende för många smaker och det finns människor av många olika sorter. Någon lapar sol, någon vandrar långt, någon leter växter, eller skalbaggar och några spanar efter fåglar. Någon tar skissblocket och letar efter färg och form, någon tar med sin kamera och väljer skuggor, vyer och särskilda platser att föreviga till stöd för minne och framtida återreflekterande njutning eller krassa dokumentation.

Vatten. Ja, ön är kringgärdad av vatten. Vi är sisådär 4 mil norr om Fårö och kanske 8 mil ost om Nynäshamn. Här finns ingen hamn, så vi är hänvisade till att ta hänsyn till vädrets makter. Dricksvatten finns på ön. Kallt och gott.

Morgonduschen är isande kall. Något varmvatten finns inte i duschen eller i de små stugorna. Det finns bara i det stora kokhuset, där solfångaren skapar värmen till disken. I stugorna får vattnet kokas för diskens äventyr. Duschkön blir ganska kort, när vattnet är isande kallt. Något lite varmare kan det kanske te sig i havet, även om det även där är smått isande kallt.

Mat och dryck. På ön finns inget att handla. Allt det vi önskar äta eller dricka (förutom vatten) får vi ta med. Det gäller att få med allt. Det som missas får vi helt enkelt vara utan. När vi anländer till ön behöver vi inte bära packningen själva. Den körs med traktor från landningsplatsen till lägerplatsen.

Vandringsled. Länsstyrelsen och Gotska Sandöns hembygdsförening har givit ut en liten skrift där några leder finns beskrivna. De lämnar dock stora ytor av ön obesökta, varför det ter sig lämpligt att utrusta sig med en karta för egna äventyr. Det finns oerhört mycket mer att se än det den lilla vandingsguiden beskriver. För dig som har vandring i sinnet kan rekommenderas en vandringstur runt ön. Ca 3 mil i sand och rullande små stenar tar sin tid att ta sig fram igenom. Avsätt en hel dag för detta äventyr. Glöm inte mat och dryck i lagom mängd. En vandring av denna sort kräver god tillförande energi.

Gotska Sandöns hembygdsförening. En av Sveriges största hembygdsföreningar. För bara 150 kr i års/medlemsavgift kan du stötta föreningen och få del av information genom ett litet återkommande informationsblad. Föreningen ombesörjer en aktiv vård om hus och natur på ön. De vårdar och bevarar. Kanske har du kompetens som höjer föreningen, och därmed Gotska Sandön, till nya nivåer. Kontakta föreningen och erbjud dina tjänster om du har vilja att vara aktiv för Gotska Sandöns väl.

Fyren i norr. Där guidas turisterna. De får en historielektion och de får se hur det ser ut där uppifrån. Den syns knappt från stranden. Man får leta och titta igen och igen för att få syn på den. Men från havet syns dess ljus. Fyren byggdes
1859 och automatiserades 1970. Fyren drivs med el via en kabel från Gotland.

Sanden driver och rör på sig. Ännu i början av 1900-talet vandrade randdynen väster om fyren 2 meter/år. Dynen riskerade att äta upp fyren och Fyrbyn. Ett omfattande planteringsarbete skedde därför (i början av 1900-talet) av sandväxande gräs/vegetation och tallar för att binda sanden och rädda fyren och byn från en säker undergång.

Strandningar och skeppsbrott. På museumet i fyrbyn finner vi en karta med mängder av förlisningar. Sanden rör sig och gör området svårtytt och det blir svårmanövrerat för båtarna. Många fartyg, stora och små, har strandat och slagits sönder. Många besättningsmän har räddats, men många liv har oxå skördats med anledning av dessa strandningar.

Kapellet. Ett ljuvligt litet kapell finns på ängen strax bortom lägerplatsen. Litet, ljuvligt och välbyggt. Där ordas om naturen, om Guds ord och om närvaron i nuet. Prästerna går i jour olika veckor och håller korta andakter på kvällskvisten. De ringer gärna till andakt i klockan som hänger utanför.

Kapellänget. Här växer blomster, ormbunkar och lövträd. Här flyger småfåglarna till den lilla vattenytan strax bortom kapellet.

Petter Gottberg. Om honom ordas det ruskiga historier. Röveri och eländigheter i massor ordas i de historier som bär hans namn. Han verkar ha varit av en sådan sort som skodde sig på andra och inte tog hänsyn till livets rättvisor och orättvisor. Han verkar ha varit en sådan som tog det han önskade, vare sig det tedde sig rätt eller fel ur någon annans perspektiv.

Sand, sand och åter sand. När man vandrar genom landskapet ser man ett böljande hav. Om man blickar in i skogen ser det ut som om tallarna växer i klippskrevor eller nära berghällarna. Men här finns inga klippskrevor eller berghällar. Här finns bara sand.

Tallarna finns i mängd. Här finns en miljö som de klarar. De är tålmodiga och de strävar neråt i sanden. De håller sig fast med rötterna djupt nergrävna och ger inte upp. De stretar och strävar. Några granar gör ett tappert försök, men de ger alldeles snart upp. Här finns inte förutsättningar för att de skall orka vidare. De stannar och de dör. Tallar, ljung och lingonris. Mossa och lavar.

Det finns några små stugor på södra sidan. Här finns en sötvattenbrunn. Den är grund och ligger nära stranden. Vi förundras över vattenskiftningarna och att dricksvattnet kan finnas så nära det salta eller det bräckta. Det är kallt och ljuvligt gott när vi pumpar upp vattnet från brunnen när vi passerar på vår vandringsdag.

Fyren i havet. Ner på sydvästhörnan har fyren ramlat omkull. Den har trillat ner i havet. Vädrets makter har ätit upp stranden som den stod på. Det tär och äter obönhörligt. Det är bara betongfundamentet som finns kvar nere på stranden. Resten är borta. Bortforslat eller uppätet av sanden.

Madame Söderlund. En fattig kvinna som fick rikemanskläder genom en insamling från Gotland. Att leva och verka på Gotska Sandön i rikemanskläder gav henne smeknamnet Madame Söderlund. Hon levde ett slitsamt liv och bodde i många år ensam på ön. Ett av barnen lämnade ön i vredesmod och hon återsåg honom aldrig. Berättelser säger dock att han sedan levde sitt liv på andra sidan jorden och att han därmed inte förlorade sitt liv i vågorna på sin väg från Gotska Sandön.

Stränderna. Ca tre mil kan vi vandra om vi söker oss runt stränderna. Vi möts av solen och vinden och vi får streta en aning med underlaget. Där är lös sand, där är sand som dränkts av vattnet och fått ett uns av fasthet en stund och där finns små runda rullande stenar. Där finns drivved i mängd på sina ställen och där finns skräp från båtar, kuster och omgivande miljöer. Vi finner en datorskärm eller två, ganska många omaka skor, dryckesflaskor av olika typ och annat värdelöst skräp som vi gärna kan klara oss utan i denna fantastiska nationalpark, mitt i vårt närliggande innanhav.

Tärnudden. När vi vandrar runt ön passerar vi Tärnudden. Ovanför våra huvuden flyger tärnorna. De störtdyker ner mot oss och vi får nästan ducka. De skriker ut sin oro och vi hastar en aning för att komma förbi. De lugnar sig när vi passerat och de åter känner trygghet för sina ungars väl.

Sälarna. När solen skiner och havet är lugnt ligger sälarna på stenarna vid Säludden och lapar sol. De leker i vattnet, det syns strax ovan vattenytan lite då och då och några ligger stilla och värmer sig i solen. Det njuter av värmen. Vi kan betrakta dem på håll i kikare eller genom en kameralins. Vi är nyfikna över deras rörelser, hur många de är och hur de ser ut – men vi låter dem vara i fred på sin fredade plats. Någon räknar dem till tio. Kanske räknade de med någon sten i samma färg och nästan samma form.

Torparstugan. Min vän söker efter den stora stenen. Det var målet för dagen. Nåväl, det var nog inte så allvarligt med den saken, för han fick vänta hela långa dagen innan vi nådde till den sidan av ön. Vi vandrade helt enkelt medsols istället för motsols. Gotska Sandön består av sand. Sand, sand och åter sand. Men strax utanför den västra kusten, ganska långt norrut, skymtar en sten strax över vattenytan. Den kallas för Torparstugan och dess namn kan vara sprunget ur form och storlek. Man ser bara en liten del av ytan och resten gömmer sig i havet. Inne på ön finns oxå en sten. Elefanten ligger strax bortom Kapellänget och liknar verkligen en elefant i formen. Man ser den lite krokiga ryggen, ett öra och någon har kompletterat med några lösa små stenar för att tydliggöra snabeln. För övrigt kan man inte finna många stenbumlingar på denna ö.

Vi möter Åsa Lisa Linnman och hennes make Leif när vi vandrar ner till den gamla gården. De talar i generösa tecken och vi bjuder gärna tillbaka. De pratar om Stora Karlsö, om cykling, om omöjliga skogscykelfärder, om grottklättring och om förunderliga människor och resor genom tiden och i världen. Det visar sig att Åsa Lisa är en förundrande duktig konstnär – en sådan som tecknar detaljer med fantastisk precision. De har med sig cyklarna på Gotska Sandön. De skall sedan färdas vidare till Gotland, via Fårö, och detta är bara ett stopp på vägen. Eller kanske inte bara, för detta är något helt annat än bara bara. Det är helt enkelt en förundrande fantastisk plats.

Det är förundrande njutbar att vara på denna plats. Den för med sig att makalöst lugn. Särskilt om du lämnar telefon och dator hemma. Här är inte platsen för långa telefonsamtal eller mailkonversationer. Här är platsen för vila och reflektion.

Anette Grinde

Gotska Sandön - vid vårt besök 2007