Vi förundras av de fantastiska små barnen....

21-27 mars 2010.
Tandådalen Sälen

Vintern håller oss i sitt grepp. Det är vitt, såväl hemma som här. Vägen hit var dränkt av snö. Det yrde kraftfullt genom luften en stor del av vägen, och plogbilarna var många. Hastigheten blev låg och tiden blev lång för att ta sig dit vi skulle.

Tiden var sent på söndagen när vi anlände till Tandådalen. Här såg ut som förr. Stugor i massor och backarna vita av snö. Backarna var preparerade med de stora pistmaskinerna och stod redo för den kommande dagens åkare.

Efter en god natts sömn i stugan vid backens fot stod vi redo för dagens äventyr. En lång kö till skiduthyrningen, en dyr nota för pjäxor och skidor och en likaledes dyr nota för liftkort sänkte glädjen något. Det är verkligen synd att detta behöver vara en så dyr aktivitet. En riktigt dyr aktivitet. Men - som vanligt glömmer vi att det svider dyrt, efter bara en liten stund. Vi njuter av det roliga istället.

Vi tillbringar dagarna i backarna runt Tandådalen och Hundfjället. Vi försökte variera oss i de olika backarna, även om det ibland blev många åk i samma backe. För en bra åkning gäller det att vara med och vaken. Tänk på stavarna och hur du håller kroppen. Tänk på att hålla ihop fötterna en aning och pressa i svängen och håll emot så att du inte hasar på de hårda, nästan isiga, partierna. Var mjuk i knäna och var aktiv i svängarna.

Vi märker tydligt att detta inte är en sportlovsvecka. Vi är mitt emellan lovtider och här finns många familjer som inte har skolbarn. De har barn som inte börjat i skolan.

Vi förundras av de fantastisa små barnen. De åker i långa svansar efter sina skidskolelärare. Som små prickar svänger de snyggt och kontrollerat. Ibland är de riktigt små, men de räds inte fart eller lutning i backen. De är koncentrerade, de lyssnar noga och de följer sin grupp riktigt bra. Javisst händer det att de bryter sitt led. Javisst händer det att de tappar koncentrationen i liften och hamnar i kniviga situationer. Då väntar gruppen in den knatte som tappat eller ansluter till henne/honom lite längre ner och de åker sedan vidare i snygga svängar tvärs över stora delar av backen. Vi finner oss själva ofta stående, förundrade, mitt i backen och betraktar de små svansarna av barn som korsar vår väg.

Alldeles förundrande. Så fantastiskt duktiga de är. Så små och så duktiga de är.

Ja, att åka slalom är riktigt roligt. Särskilt när vädret är milt, solen skiner, backarna är bra preparerade och när kroppen orkar och kan. Då är det riktigt roligt att svänga kort och lite snabbt nedför backarna. Annars minns jag slalom som en smärtsamt kall syssla. Så var det dock inte denna gång. Det var rent njutbart.

Men varför behöver det vara så förskräckligt dyrt? Hur har barnfamiljerna råd? Ja, det är förstås en enkel prioriteringsfråga. En bra och nyttig aktivitet. Fysiskt. Hälsobefrämjande. Ute. Frisk luft. Pigga och glada ungar. Som somnar utmattade med rödrosiga kinder på kvällskvisten. Ja, sådant avgör förstås.

Och - att lära ungar och sig själv en fantastiskt rolig aktivitet spelar säkerligen oxå roll. För roligt får man ju säga att det är - att åka ner för de goda pisterna en solig och varm marsdag 2010. Det gör vi gärna igen. Om något år eller så.

Anette Grinde