Torsdag morgon. Jag lyssnar på radio. Fm 91,1. Lokalradio och morgontid. Ganska tidig morgontid. De talar om övervakningssamhället och var vi är på väg. De talar om faror och om möjligheter.
Leif GW Persson säger att han brister i demokratisyn. Han säger det ganska krasst. Han anger att han är skadad av sitt arbete. Han strävar efter nyttan i brottsutredningarna men inser att han ser saken från sitt perspektiv. Sitt perspektiv, som mycket väl ibland passerar lagstiftning och integritetsgränser. Sitt perspektiv, som utredare med en stark vilja att se till att brotten blir lösta. Kanske som att ändamålen helgar medlen, men det sa han nog inte. Han ger också uttryck för att andra, och också kanske han själv, nog går lite för långt ibland. Man ser till att lösa det som måste lösas. Annars är det tjänstefel på något sätt. Även om det är tjänstefel att göra saker på fel sätt, så känns det också som ett tjänstefel att låta en brottsling klara sig undan rättvisans gång. Om det nu är rättvist.
Han tror också att han kommer att ändra sitt perspektiv när han inte längre behöver placera brottslingar bakom lås och bom. Han verkar övertygad om detta.
Han verkar också, lite konstigt kanske, tänka till kring integritetsfrågorna t ex vid övervakning och spaning (FRA) som riskerar att träffa privatpersoner. Han låter klok när han talar om risker och vad man utsätter gemene man för, eller riskerar att utsätta dem för. Eller också är det inte så konstigt. Han borde ju ha funderat över saken en del.
Samhället behöver övervakningsprocedurer för brottsutredningarna, men det finns stora mänskliga risker med övervakningen. Utrymmet för misstag är enormt. De riskerna måste vi vara vaksamma på.
Samtalet om övervakningssamhället behöver tas. Och hållas efter, så att vi inte vänjs in i något som vi egentligen inte vill ha. Med rent mjöl i påsen skall vi inte behöva vara utsatta för myndigheternas spaning. Då ligger resurserna helt enkelt i fel riktning.
Anette Grinde
Sdbybrg 2010 01 28
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar