På vandring genom staden...

...finner man fantastiska kulturskatter. Om man gillar historia kan man få sitt lystmäte fyllt med råge i denna stad. Rom är värd ett besök.

Var man än går, så möts man av en gammal ruin. Till vänster, till höger och rakt fram.

Du behöver heller inte gå särskilt många steg, för att kunna gå in i en kyrka. Oavsett var i staden du befinner dig, finns det en strax bortom nästa steg. De är stora, rymliga och fyllda av fantastiska målningar. Somliga innehåller skulpturer och mästerverk som är ofantliga och ofattbara.

Om man gillar våren och värmen, kan man vänta något längre än till februari med att besöka denna stad. Det var soligt och fint, men ändå ganska kallt. Mössa, vantar och täckjacka kan rekommenderas under denna tid. Vi hade ändå fantastiskt tur med vädret, något annat kan vi inte säga.

Att sitta i ett "hörn" av Petersplatsen i lä och i sol, är inte fy skam. Inte heller att sitta vid fontänen nedanför Spanska trappan. Eller varför inte vid Fontana di Trevi.

Men - att gå in i Peterskyrkan gör mig beklämd. Och att läsa om Vatikanstaten likaså. Vilka ofantliga värden som ligger i dessa platser. Inte det andliga, utan det världsliga. Konst och byggnader. Skulpturer. Fysiska ting. Värderade föremål.

Ja, visst spelar historien roll. Ja, visst är det viktigt att spara detta för eftervärlden. Ja, visst spelar platsen och konsten roll för människorna. Ja, visst spelar det roll att allt detta finns. Men - jag blir ändå beklämd.

Varför behöver kyrkan så mycket storhet i byggnader? Varför behövs allt runt omkring? Blir det verkligen mer och bättre av allt detta?

Var det verkligen detta han ville och manade oss till?

Nej, vi behöver inte den överhöghet som finns i detta. Nej, vi behöver inte dessa typer av kyrkor, procedurer och materiella ting.

Vi behöver omsorg och kärlek. Vi behöver närhet och tro. På varandra och på allas våra möjligheter tillsammans.

Vi behöver godhet och hopp.
Vi behöver tro.
På möjligheterna.

Anette Grinde