Roslagsbro - ett skäl att älska vår bygd.....

Roslagsbro.

Där finns slingrande vägar, som en fantastisk labyrint. Där kan man fångas av naturens kraft, dess skiftningar och vyer. Allteftersom.

Små sjöar och bäckar rinner sakta fram genom naturen. Naturen, som rymmer de vilda grisarna, som bökar i skogsvandrarnas guld framåt höstkanten. Där ser vi tranorna på ängarna, ner mot vattenkanten. De är många. De är riktigt många ibland.

Där finns också skuttande harar med långa öron, rådjur med rädsla i steget, liksom hjort och älg i kanten bort mot skogen. Någon gläds och någon frustreras, över närvaron och knapret av allt det goda som odlats i trädgårdarna. Vi gläds över naturens kraft, men frustreras en aning när den inte passar i hela vår mall.

En gammal runsten finns någonstans där mitt över vägen vid bojen, nära det röda fina huset. Ett fantastiskt solrosfält skådas under sensommaren hos Valborg. Då lyser de som stora blomstrande solar. De njuter och följer ljuset allteftersom den vandrar över himlen. På dessa skall vi tänka, när hösten och vintern stretar sig sakta framåt. Kanske finns de där igen, när sensommaren når oss strax igen. När tiden vandrat ett sakta varv, framåt igen.

Ett vackert, men alldeles för tomt, missionshus skymtar i bygden. Tyst och tomt. Långt ute i bygden, på slingrande smala vägar, finner man också en välskött hembygdsgård. Här finns ett fantastiskt och storslaget midsommarengagemang. Blomster och björkar i mängd. Kaffe och bullar. Musik och sång. Tips och lotteri. Där, strax lite senare under sommaren, hörs kyrkans röst med sång, blandat med traktors ljud från bonden som träget vårdar sin jord.

Mitt i Roslagsbro finner vi vår kyrka. Där står den rak och stark. Orubblig, närvarande och mitt i – just mitt i, allt det som är. Oavsett vad som är. Där passerar livets steg. Steg med punkter som i något mått går mellan dop, konfirmation, bröllop och begravning. Där möts vi för gudstjänst, igen och igen. Där vandrar kyrkans högtider sakta fram, lite i sin alldeles egen takt, lagom och maklig utan att hindras särskilt märkbart av tidens gång.

Just där finns det plats för glädje och för sorg. Just där finns det tid och rum, för en tanke om livet just som det är. Just där, mitt i, allt det som är.

Anette Grinde – på höstkanten 2008 – Övra Söderby, Roslagsbro

Införd i församlingsbladet

Svenska KyrkanRoslagsbro/Vätö

Vinter 2008/vår 2009