Reflektioner Allteftersom

Tisdag 24 januari 2012. Kayamkulam – Vallikkavu – Kollam.

2012-01-26T07:42:00.000+01:00

Tisdag 24 januari 2012. Kayamkulam – Vallikkavu – Kollam.

Jag känner en stor sorg över att snart behöva avsluta denna resa och lämna detta land. Jag känner stor glädje över att snart få träffa Jenny och Sofie. Vi längtar nu också efter hemlagad mat. Att äta på restaurang varje dag är till slut väldigt enahanda.

Vi har en svenska flagga på en av cyklarna. Ibland händer det att någon kan flaggans tillhörighet. Det glädjer! Ingen svensk har dock givit sig till känna.

0730. Dosa, chutney (av kokosnöt) och grönsaker i form av kikärtor. Dosan var idag som tjocka stora plättar. Goda. Kikärtorna fick jag dock nog av igår. Kaffe och vatten till. Kanske hade det varit gott med hjortronsylt och glass på dessa "plättar". De var riktigt fina!

0830. Start och iväg. Riktning väst från Ochira ut mot kusten och liten väg.

0950. Ca 12 km. Vallikkavu. På en liten – med betong liten – stig hittar vi så småningom bron över till landtungan längst västerut. Vi har en svar känsla av att vi svängt fel i någon korsning (vilket naturligtvis aldrig hänt förr)!

1030. Ca 16 km. På toppen av bron, i ett vackert landskap, med båtar, fiskenät och en strålande sol. Ja, visst har vi det ganska bra.

1150. Ca 28 km. Plötsligt går vägen genom ett stort sandtag. Människorna ler när vi insisterar på att inte åka huvudvägen. Sandvägen är lång och stretsam. Nej, det fanns verkligen inte en väg här. Bara sand, sand, sand. Så sant, så sant. Lastbilarna lastas på för hand och med hacka, nästan 20 man arbetar för att fylla lastbilen. Det mest märkliga i sammanhanget var att högarna först byggdes upp av en lastmaskin, för att sedan skyfflas på med mankraft.

1255. Ca 33 km. Vi är ute på den stora vägen igen, efter en slitsam stund på en väldigt sandig "väg". Havet utanför låg stillsamt blått. Det är verkligen ljuvligt vackert med det stora vackra havet.

1300. Chavara. "Meals" till lunch. Vatten & fanta. Inget kaffe fanns. Trött, efter sandslitet. Mätt. Mat i magen gör underverk med orken.

1530. 50 km. Kollam. Karuna lodging. Main road, Kollam. Smått. Rent. Lodgestil.

Vi promenerar runt på stadens gator i hopp om att finna kaffe och sötsaker. Vi gick bet på det senare, men fick så småningom en god kopp kaffe. Vi hittar sen ett internetcafé – lite bilder hittar till bloggen. En masala dosa fick sedan slinka ner. Gott! Kaff/te, vatten. Lite lätt och mycket gott.

Det var skönt att komma fram till ett boende i vettig tid idag. Lite strosande i dagsljus och lite vila efter sandstretet gjorde gott.

Vi mår gott. Vi njuter av sol och värme och längtar inte till slask, snö och kyla. Att cykla i främmande land är verkligen finfint.

Måndag 23 januari 2012. Alleppey/Alappuzha - Ramankary – Edathtva – Thrikkunnappuzha - Kayamkulam

2012-01-24T13:25:00.001+01:00

Måndag 23 januari 2012. Alleppey/Alappuzha - Ramankary – Edathtva – Thrikkunnappuzha – Kayamkulam

Det är verkligen ett förskräckligt hostande på natt och morgonkvist. Man får vara innerligt glad att det stillar sig under dagarna.

En ny kameraryggsäck är nu ett måste. Den som nu brukas får nog sägas ha gjort sitt – med beröm godkänt. Den har säkert varit med i 20 år, i ur och skur och på många resor. Det är fantastiskt vad en del prylar är riktigt bra. Den nya skall vara vadderad och vattentät med lagom braiga fack. Och lätt, eftersom den alltid skall vara med.

0700. Vår middagsrestaurang (vegetarisk) var öppen även till frukost och serverar appam med grönsakssås. En liten lätt frukost ger möjlighet till ännu en om ett par timmar. Att äta smakar lite gott igen. Kaffe och te.

0745. Iväg. Riktning lite oklar.
0830. Vi trampar österut en kort stund, i försök att slippa stor väg. Stora vackra risfält breder ut sig i det platta och våta landskapet. Fåglarna sitter i långa rader och torkar sina vingar.

0915. 14 km. Mankombu. Ingen karta att köpa.
0945. Ca 19 km. Ramankary. Här söker vi sydlig riktning igen, för små vägar. Vårt önskemål om en ny karta lyckas inte infrias. Hungrig.

1045. Ca 28 km. Landsbygd. Risfält. Slingrande vägar som dansar genom landskapet. Enstaka hus, inga större byar och inga affärer/restauranger. Grävda och stensatta vattendrag följer oss allteftersom. Höga små broar korsar nya vatten titt som tätt.

Landskapet är fantastiskt grönskande och vackert. Det andas en väldigt fuktig värme med de våta risfälten och den värmande solen. På fälten går kvinnor med paraplyhattar och arbetar med böjda ryggar. Det är vackra syner vartän vi vänder oss, men slitet hos människorna känns. I dessa kvarter passerar nog inte så ofta cyklande västerlänningar.

1100. 29 km. Edathua. Porotha och kikärtor. Kaffe och vattten. Nej, det var inte gott.

1200. Nej, inte heller i Edathua finns en karta att köpa. Vem vi än frågor blir vi åter hänvisade till stora vägen. Vi tror att det är en dos språkförbistring och en dos usels karta som gör att det är så svårt att hitta småvägar. De finns uppenbart på många ställen, men vi har svårt att få människor att lotsa oss dit.

1315. Ca 42 km. Nej, inte heller Haripad har några Keralakartor.

1430. Ca 49 km. Riktning väst. Repmaterial av kokosnötter ligger i mängd efter vägen. Delar ligger i blöt i vattnet. Vi undrar lite varför, men utgår ifrån att det är en del i processen av materialet.

1445. Bananpaus. Thrikkunnappuzha. 35 rupier/kg. Lite träiga, men ändå goda.

Längs den lilla landtungan vid kusten går vägen nära havet. Stranden är täckt av stora stenbumlingar till skydd mot vädrets makter. Här finns ingen sandstrand kvar, allt är täckt av stora stenar. Strax ovanför sitter fiskarna och lagar sina nät, spelar kort eller bara vilar under en palm med sina nät som mjuka underlag.

1600. 62 km. Öst igen, över bro mot strad. I ca 1 mil, kust, har stranden gjorts till en tjock stenbarriär mot det vackra blå havet. Kanske är det ännu längre, men det är vad vi ser. Mycket sten och många arbetstimmar ligger i detta, runt Indiens kuster. Husen ligger nära den låga stranden. Det är bara stenbarriären emellan.

Mellan den södra delen av landtungan in mot fastlandet går en stor bro. I vattnet finns en stor mängd ställningar för kinesiska fiskenät (de stora håvarna). I flera av dem finns inget nät, så de används inte aktivt idag.

1800. 70 km. Kayamkulan. Långt om länge boletande. Irritationsgrad hög över hotellpersonals frånvaro av service. Prutar & godtar, men sedan backar de. De har inget mandat. Tidsslöseri med trams.

1930. Mat. Ris och potatisröra, vatten, 7Up och te. Riset var till del hårt, som om det legat och kallnat. Jag vill verkligen inte ha matförgiftning igen. Bananer till efterrätt. Gott!

2100. Tvätt. Nattning. Bastuvarmt.

Söndag 22 januari 2012. Cherthala – Kumarakom - Alleppey/Alappuzha.

2012-01-24T13:16:00.002+01:00

Söndag 22 januari 2012. Cherthala – Kumarakom – Alleppey/Alappuzha.

Förskräckligt hostig, är hon. Ont i halsen, men på bättring. Det finns onekligen hopp, och det känns bra.

Vi besöker hotellets restaurang för frukost. Masala Omelette, porotha, vatten, kaffe/te.

0920. Iväg, med sikte öst och sedan syd – eller kanske väst igen. Vem vet vart vägarna bär?

0950. 5 km. Vi når sjön strax öst om Cherthala. I dessa trakter, eller kanske mer ner mot Alleppey, går många båtar med turister ombord. Husbåtsturismen är stor i "backwater"-områdena kring sjön. Det är skönt att se vatten, även när det inte är hav.

1130. 20 km. Kumarakom. Efter bron över sjön svänger vi söderut igen. Det är vatten på ömse sidor om vägen. Det växer väldigt mycket grönt och palmer/träd i vattnet, som verkar vara ganska grunt. Stora områden har en grön matta över vattnet.

Här finns ett naturreservat, väldigt många husbåtar av skiftande sort och en hel del dyra resorts med lyxpooler, mm. Vi trampar lugnt förbi och njuter av trakterna.

I Kumarakom fyller vi på lite energi med en tidig lunch. Förkylningen och hostan känns bättre nu än i morse. Grönsaker på längden och tvären med ris och vatten. Kaffe. Gott!

Lite hemfärdsångest börjar göra sig gällande. Det känns inte som im vi är särskilt intresserade av att åka hem till den svenska vintern. Den indiska värmen är onekligen väldigt skön.

Vi talar (igen) om vårt val av transportmedel och konsterar att det är fantastiskt att cykla. Det har verkligen varit fina veckor i detta land. Det är ett land vi trivs i, kan vi lugnt konstatera. Vi är ju verkigen inga cyklister sedan förr, så Leifs förslag var ganska osannolikt. Det blev dock – peppar, peppar – riktigt bra. Man ser, man kommer nära, man får röra på sig och man kan ta´t i lugn takt. Det enda som ibland är problematiskt är att hitta boende på vettigt avstånd. Ibland blir det helt enkelt lite för långt. Man måste komma fram innan orken tar slut och innan mörkret har anlänt. Det är viktiga parametrar för avslut av cykeldagarna.

1230. Aj, aj, aj. Man kan få brännskador i rumpan om man lämnar cykeln i solen. Det blir rikgit varmt på sadeln. Datorn har det också riktigt varmt – det är säkert 40 grader i väskan (som ständigt är i solen).

1245. 22 km. Vi hittar en färja som tvärsar vattnet över till Alleppey-sidan. Kumarakom Boat Jetty – Muhamma. Avgångstid 1300. Vid restaurangen sa de att det var båtstrejk i Alleppey idag, att inga båtar gick. Man skall inte tro på allt, tänker vi. Vi är tacksamma för att strejken inte gällde den båt vi skulle åka med. 20 rupier. Beräknad restid 40 minuter. Färjan gick 16 ggr/dag i Alleppeyriktningen och antagligen lika ofta tillbaka. Det finns inga tturister på denna båt. Båttypen var inte av "turistart".

1340. 28 km. Båtresan omfattade ca 6 km enligt gps.en.

1400. 1 kg apelsiner. Gott, minsann. Ca 6.-/kg för goda apelsiner får ändå duga.

1545. 44 km (inkl båt 6 km). Alleppey. Incheckade på Venice Homestay.

Dagen har varit god, mild och skön. Vi har trampat på fina vägar i vackra kvarter. Vatten är fint, även om det ibland var gröna mattor på vattnet. Människor frågar ofta var vi är på väg, de häpnar även om målet bara är en mil bort. Vi undrar om de tror oss när vi säger att vi cyklat från Mumbai. Nåväl. Nu har vi ändå inte så väldans många mil kvar till vårt mål – Thiruvananthapuram! Jenny Grinde och Ulrika Mannelkvist har lämnat biståndsorganisationsförlag. De tackar vi för. De skall granskas närmare.

Ja, du, min kära medresenär. Dig tycker jag om. Med dig vill jag leva, resa, skratta, springa och leva loppan. Världen runt, på nya spår och med nya äventyr på agendan. På några av dessa vill jag gärna också att mina små troll följer med. Man får ju hoppas att de snart vill springa halva och hela marathon eller kanske resa per mc på nya spår i främmande land. Att resa är verkligen tillförande. Det ger verkligen många nya bilder på näthinnan.

Alleppey har en hel del paraplybutiker. Vi minns de fina butikerna från ifjol. Idag är de söndagsstängda, som de flera butiker i stan (fast det brukar normalt inte vara söndagsstängt när vi är på andra platser). De har säkert en industri med paraplytillverkning i denna stad.

I Alleppey ser vi en hel del västerlänningar. Husbåtsindustrin drar genom aktiv marknadsföring på turistorterna och i alla guideböcker.

Internet. Tvätt. Fruktköp. Bildnedladdning. Nattning.

Lördag 21 januari 2012. Cherai Beach – Cherthala.

2012-01-24T13:10:00.001+01:00

Lördag 21 januari 2012. Cherai Beach – Cherthala.

Vaknar genomtjockt snuvig och förskräckligt hostig. Havet hörs utanför. Det brusar skönt när vågorna bryter mot strandkanten. Innan kajorna vaknat hörs ett skönt fågelkvitter i skiftande toner. Någon talar och någon svarar – kvittret är vackert.

Vi har haft ett mycket bra solskyddsmedel med på denna resa. Eucerin Sun Protection 30 har nyttjats i princip varje dag och vi har inte bränt oss alls. Den kan rekommenderas (köpt på apoteket).

Havsbrus skapar längtan
Längtan efter hav och strand
Efter salta öppna hav

Salta öppna har skapar längtan
Längtan efter frihet
Frihet utan gräns

Muren utanför hotellet, mot havet, byggdes för tre år sedan. Tsunamivågen gick in över ön, men skadade inga människor eller egendom. Den bara smög över och försvann igen.

Vi får en kopp te innan vi trampar iväg (0750). Skönt!

Det pågår asfalteringsarbeten på den lilla vägen mellan öarna. Kanske är det ännu ett tsunamiprojekt. Det sysselsätter många människor och är ordentligt manuellt och smutsigt. Det är många olika uppgifter och såväl män som kvinnor är sysselsatta i arbetet. De hejar glatt. Arbetet stannar av en aning när vi stannar för att fotografera. Man blir glad av alla vänliga människor.

Vattennivån ligger väldigt nära vägen.

0915. Ca 12 km. Njarakkal/Narakkal. Frukost. Appam med grönsaker. Te/kaffe, vatten. Gott!

1030. 22 km. Färjan från Vipin Island till Kochi står inne. Det är skarp kö till biljettköpet, man får inte mesa i denna biljettkö. Vi lyckas komma med som sista "fordon" innan repet drogs. Rickshaförarna undrar om vi behöver skjuts (vi undrar lite hur det tänkte kring cyklarna). De kinesiska fiskenäten fiskar här med flera män än det behövdes i Cherai. Kanske är nätet eller konstruktionen större här. Efter strandpromenaden säljs fisk som nyligen fiskats. Den kan tillagas, efter önskemål, i en närliggande restaurang.

Vi träffar Bill Bens (från Mangalore) vän Antony i Kochi och sänder en hälsning om att läget är gott. Vi fick tala med Bill per telefon och han blev glad av att höra av oss. Han ser mycket gärna att vi besöker dem vi vårt nästa besök i Indien.

1120. Mjölkkaffe (mest varm mjölk) och kanelbulle i Kochi, på Elite Hotel (Bens vän hade sin resebyrå mitt emot). Vi känner oss inte så sugna på att stanna kvar i stan, så vi trampar vidare.

1340. 38 km. Aroor. Kartan ljuger så att vi nästan trillar omkull. Vägar och järväg ligger på helt andra platser, än där de är ritade på kartan. Man blir gråtfärdig när vi igen tvingas ut på en STOR väg. Tvi, den! Orter och avstånd verkar helt ovettiga idag. Vi får se när – eller om – vi kommer fram i vettig tid. Härifrån är det 20 mil prick till Thiruvananthapuram (Trivandrum), som som vårt slutmål.

1415. 42 km. Lunch. Nudlar med grönsaker och ägg, vatten och kaffe. Gott, men lite lite.

1540. 53 km. Thuravoor. Här trodde vi att vi skulle kunna finna boende, men gick bet. Staden var mest en korsning och ett stort temple. Vi får trampa vidare till nästa stad och hoppas att den är lite större och att där finns några boenden. Som vanligt får vi skiftande budskap om boenden och vad som är sant eller inte upptäcker vi oftast på plats.

1745. 65 km. Cherthala. Lång om länge letande efter bo i en stad som har festivalfestligheter och få boenden. Ett överdyrt hotell blev till slut nödvändigt. För bo måste vi ju. Trött!

Vi får nog ta och försöka köpa en ny karta i morgon. Den vi har får vi spatt på. Vi måste hitta småvägar i det fina vattenlandskap vi nu befinner oss i. Här finns mängder av vattendrag, det vore ju oerhört trevligt att få åka bland några av dessa.

En öl och några kex delas till middag. Vi somnar till en dånande köksfläkt efter en lagom dålig amerikansk film.

Fredag 20 januari 2012. Cherai. Vilodag.

2012-01-22T13:44:00.001+01:00

Fredag 20 januari 2012. Cherai. Vilodag.

Dunderförkyld. Ja, medicinen mot matförgiftningen måste ha varit effektiv. Den tog verkligen bort all motståndskraft i min kropp. Vi gladdes i förra veckan över att vi inte har varit sjuka på mycket länge. Nu är jag sjuk så att det räcker, verkligen.

Idag är målet 2,5 mil bort. Kochi, får bli ett stopp igen, med hänsyn till min elaka förkylning.

Nu behöver vi hjälp av våra medmänniskor där hemma. Det skall finnas en website som listar viktiga biståndsorganisationer i Kerala. Vi behöver hjälp att finna några konstruktiva och väl arbetande biståndsorganisationer som arbetar med t ex barn (barnhem?) eller kvinnors väl eller handikappades väl. De skall ha sitt säte i Thiruvananthapuram (Trivandrum) eller i dess närhet. Vår olan är att skänka cyklarna till en sådan organisation, för försäljning och nyttjande av medlen i verksamheten. Hjälp oss att finna bra organisationer till detta. Tipsa oss mycket gärna!

0700. Hotellägaren låser upp för våra cyklar, knackar på och meddelar att det regnar idag. Vi bestämmer oss raskt för ännu en vilodag i regnets Cherai.

Strax innan kl 1000 cyklar vi in till Cherai för lite frukost. Det duggar lätt. Vi ser en fiskare med sina nät, men annars är de hemma igen efter nattens arbete. Det enda som finns på frukostrestaurangen är porotha och ärt/potatisröra. Den var väldigt stark. Jag känner ingen smak, bara en brännande stark kryddning. Svart te idag var gott! Kaffe till Leif och vatten, förstås.

Det är ofta långa menyer, men när det kommer till kritan finns det bara ett par av rätterna tillgängliga. Allt finns definitivt inte hela dagens, vilket kanske är logiskt, men inte ens en del av det som står under frukostavdelningens finns tillgängligt i frukosttid (vad som nu är frukosttid).

Vi internetar en stund. Jag lyckas igen lägga ut några bilder och är i princip ifatt med texterna. Fint! Det kan ju vara bra, utifallatt någon följer våra dagars färd.

Vi tar en liten cykeltur. Det är kraftigt fuktigt, men utan regn eller dugg. Det är väldigt varmt, men det är ingen sol. Vi hittar småvägar i vattenlandskapet mellan öarna. Här slingrar en väg mycket nära vattenytan genom landskapet.

Snörvel, säger jag mest idag. Leif tar en bild av mig. Jag ser ut som ett smalt streck. Tänk, att bilder kan ljuga så dant. Jag tror inte att jag har tappat några kilon under denna resa, trots sjukdom mm. Vi har ätit i mängd.

Efter kuststräckan på vår ö ser vi en hel del byggnationer. Stora och mindre hotell och resorts växer sakta upp och skapar nytt för bygden. Vi får hoppas att det också startas några nya restauranger. Det verkar behövas, tycker vi som har svårt att hitta någon bra restaurang att äta på i dessa trakter.

1315. Paneer Butter Msala och ris, vatten på en arabisk restaurang vid stranden. De har en julgran och en julstjärna som pynt i tältöppningen. Portionen var duttipluttigt miniliten. Underkänt igen.

1508. Åker till hotellet efter en tur till supermarketen i Cherai för köp av kex och marmelad för att stilla hungern efter den usla lunchen.

Idag har vi, i stillsam takt, cyklat runt i bygden. Vi uppskattar sträckan till ca 2 mil.

Framåt em är stranden åter fylld av lediga indier. De flanerar, badar, njuter, skrattar och leker. Strandkvarter är intressant för lediga indier, precis som för oss. Inget bad, för mig, idag. Förkylningskurerande står högst på agendan. Inget annat är just nu särskilt viktigt här.

Jinky´s – Babu – skall bygga ut sitt hotell. 185 kvm, 5 nya rum i gammal Keralastil, blir storslaget. Hans säsong går ifrån november – 15 mars. Monsunen börjar i juni och pågår fram till och med augusti, om vi förstår saken rätt. Under någon av de senare perioderna finns ett fiskeförbud under 75 dagar. Om byggtiden för hans nya hotellprojekt vet han inget om – endast gud vet, var andemeningen i svaret – men uppskattningsvis upp mot ett år.

När vi filurar på stranden en stund hoppar delfinerna i havet strax utanför. De är svåra att fånga på bild.

1900. Middag. Gobi Manchurian (vi trodde att Gobi var potatis, men vi fick blomkål). Starkare än starkt. Vatten och te. Det var den bästa måltiden på länge, även om de vägrade att servera ris till. Det har varit lite lågt i kvalité och kvantitet på sistone. Chapati/porotha var det enda som passade till, enligt servitören. Jag håller inte med, men fick så snällt anpassa mig till indisk sed. Lite väl strarkt.

2000. Vi har TV på rummet och hittar AnimalPlanet. Där finns många fina djurprogram. Det är lätt att fastna framför TV.n, så det är gott att vi hittar detta program. Repriserna och reklaminslagen är dock lite för många för att det skall vara riktigt bra.

I Indien är medelinkomsten per invånare 900 usd. 700 miljoner indier lever under fattigdomsgränsen på 2 usd/dag. Indien har den högsta mängden av fattiga människor i världen. Av 1,2 miljarder människor, i den mån de alla kan räknas, lever ca 70% på landsbygden. De stora städerna attraherar ofta människor i tron på en bättre framtid efter torka eller översvämningar eller andra arbetsproblem – det leder dock ofta till ett liv i stadens slum.

Lördag 21 januari 2012. Charai Beach – Cherthala.
Sondag 22 januari 2012. Cherthala - Alleppey.

Torsdag 19 januari 2012. Cherai beach, Kerala.

2012-01-20T07:03:00.001+01:00

Torsdag 19 januari 2012. Cherai beach, Kerala. Vilodag.

Cherai finns inte på någon av våra kartor, men här vor vi fint nära stranden. Det ligger en ö norr om Kochi – vi bor på en ö som ligger utanför den norra delen av den ön. Vi är ca 1 mil syväst om Kodungallur och ca 2,5 mil norr om Kochi (som ligger väster om Ernakulam).

Jag har en förkylning, av inte särskilt mild art, som bråkar med mig. Det är en obekväm eftersläng av matförgiftningen i söndags. Vi stannar här i två nätter, så får vi en vilodag på ett bra boende för lite hälsovård och återhämtning.

0900. Frukost strax intill. Appam/porotha med lite sås. Med stark betoning på lite. Kaffe på maten. Vi ser hur de diskar kaffekopparna i handfaten och önskar att vi slapp se det vi redan vet. Disken lämnar en hel del att önska. Debiteringen på notan innebar rent ocker, ställt i relation till vanliga priser och vad som brukar serveras. Ibland blir man häpen. Hit går vi absolut inte igen.

Det är lite disigt idag. Fiskarna sitter innanför muren och spelar kort. Det ser vi ofta att de gör efter dagens värv.

1230. Efter en lång väntan på Salt ´n Pepper får beställa var sin omelette och vatten. Jag tror att vi väntar i 1½ timme innan den har kommit in (kall), vi fått notan och kan gå. Hit går vi inte igen. Det är förundrande hur en så fin plats med många boenden kan ha så svårt att prestera vettiga restauranger. Förundrande!

1415. Vi cyklar in till staden, Cherai, för lite shopping i den stora supermarketen och Leif får med sig en öl i vinbutiken på hemvägen. Jag står över, det känns helt enkelt inte gott med en snörvlande förkylning. Dagen idag är en aning jobbig. Jag har nog inte feber, men är redigt förkyld och lagom vek. Jag hoppas att jag mår bättre i morgon, för då skall vi trampa vidare till sydligare trakter.

Med oss på vår resa har vi;
The essential guide to customs och culture. India. Culture Smart! Den är skiven av Becky Stephen 2010. Andra tryckningen 2011.

Boken ingår i en serie böcker om länder, omfattande minst 70 länder.

Vi har också med oss Lonley Planet, men vi har mycket större nytta och glädje av Culture Smart! India. Den beskriver t ex Indiens religioner, land och folk, dess värderingar och attityder, vänskap och familjeliv, resor, hälsa och säkerhet och en del om sådant man bör eller inte bör som gäst eller resenär i landet.

Vi känner igen oss i mycket och lär oss om annat. Vi återkommer till den igen och igen. Den är matnyttig, allmängiltig och träffande. Vi känner att den stämmer med det vi upplever allteftersom vi reser i landet.

Lonely Planet hjälper oss sällan. Culture Smart skall vi onekligen testa för andra länder som vi skall besöka. Den var helt enkelt riktigt bra.

0900. Frukost strax intill. Appam/porotha med lite sås. Lite, lite. Kaffe på maten.

Det är lite disigt idag. Fiskarna sitter innanför muren och spelar kort. Det ser vi ofta att de gör efter dagens (eller nattens) värv. Vi ser också hur kaffekopparna diskas i handfatet och önskar att vi slapp se det vi redan vet. Disken lämnar helt klart en hel del att önska. Debiteringen på notan innebar ocker, ställt i relation till vanliga priser och vad som brukar serveras. Ibland blir man häpen. Hit går vi absolut inte igen.

Lunch på Salt ´n Pepper. Vi beställer en omelette och vatten och får vänta upp mot 1½ timme på en kall och ynklig omelett. Underkänt igen. Vi tjuvlyssnar på ungdomarna vid bordet bredvid. En finska 19 år som reser med två fransyskor i ungefär samma ålder – de talar med en amerikan i 25-årsåldern. Tjejerna berättar att de sover ute och att de gör mat över eld utomhus. De verkar leva ett farligt liv, tänker vi, när vi hör att de liftar emellanåt och att de t ex åkt med 7 fulla killar på en lastbil. Killarna hade inte dragit sig för att tafsa. Tre unga tjejer befinner sig då i ett mycket utsatt läge. Jag hoppas verkligen att mina tjejer aldrig någonsin liftar.

Vi åker och köper kex, och sedan till hotellet och sover bort några eftermiddagstimmar.

1915. Veg.fried rice och nudlar med grönsaker och ägg. Te, två liter vatten. Vi cyklar hem med fick- och pannlampa i beckamörkret, där alla kör med helljus på.

Utanför vinbutiken, där Leif handlade en öl tidigare idag (som han somnade gott på under eftermiddagen), var det nu en jättekö framför luckorna. Alkoholnyttjandet har uppebart ökat.

Ja, vi cyklar hem i det kompakta mörkret. Det är svårt att se något när man möter forton med hel usen på. Man blir alldeles blind. Cylister och promenadare syns inte i mörkret – och inte heller gropar eller vägens slut.

Vid bron över vattnet till vår ö ser vi lampor från de kinesiska fiskenäten lysa flitens ljus. Ute i det grunda vattnet står också män bredvid sina båtar och slänger ut nät efter räker och annan småfisk som går här mellan öarna.

Onsdag 18 januari 2012. Guruvayur – Cherai beach, Kerala

2012-01-20T06:54:00.000+01:00

Onsdag 18 januari 2012. Guruvayur – Cherai beach, Kerala.

Snuvig. Kliig i nästan. Eländes, elände. Jag hoppas att en förkylning inte bryter ut. Detta blir en aning jobbigt.

Idag hoppas vi hitta till en skola som vi besökte ifjol. Vi har med oss bilder från det besöket som vi gärna vill lämna.

Det var härligt att duscha i rent och varmt vatten i morse. Och på ett rent och fint hotell.

0710. Frukost tvärs över gatan. En stark Masala Dosa var, kaffe till Leif och en flaska vatten slank lätt ner.

Vi bor tvärs över gatan mot ett sjukhus. Praktiskt om det det skall tramsa mer med hälsan, å andra sidan skall vi nu iväg igen.

Det är på gränsen till svalt på morgonen, inte kallt dock. Elefanterna varndrar förbi på gatan när vi skall åka iväg. (0810 iväg).

0905. 9 km. Över vattendragen går det stora broar, som hoppar när trafiken går över dem. Här ser vi igen ett av de stora kinesiska fiskenäten – de stora håvarna – som finns i mängd i Kochi/Cochin. Små båtar som fiskar eller lastar sand ses oftan i floderna och i vattendragen.

0930. 13 km. 11 bananer för 10 rupier. Ett bra pris. Det är nog nästan rekord, tror vi.

1010. 18 km. Vi åker förbi ett sågverk med ett stort lager stora träd. Virke är här mycket dyrt, det finns i princip inga trähus här. Stenhus är det som gäller.

1030. 21 km. Talimulam. Porota med gröna ärtor, vatten och te/kaffe. Krafterna börjar återvända till mig, även om matlusten - som i glädje över god mat – saknas ännu. Jag äter bara för att jag måste.

Snuvig. En förkylning är i antågande. Surt.

1200. 34 km. Kaipmamangalam. Vi trampar på efter den stora vägen igen. Asfalten är fin, men trafiknivån är hög. Vi vill inte riskera att sträckan blir längre än den måste idag.

1400. 50 km. Kundungallur. Vi letar boende en stund, men ger upp och trampar vidare. Vi ser en sandstrand framför oss innan kvällen och hoppas att vi får rätt – utan ett alltför stort slit.

Jag får cykla längre än vad jag ska idag, men så går det med Leif som slavdrivare. Å andra sidan är vi nog ganska överens om rutt, mil och så.

1530. 60 km. Azhikode. Äntligen framme vid färjeläget. Nu är det bara en färjeskutt kvar, tänker vi. Då kommer ett gäng grabbar från grannskapet och berättar att färjan är trasig. Det säger att det är ca 10 km runt och att det är det enda alternativet. Jag bryter ihop, hoppar upp på cykeln och vi trampar på. Suck, eller vad skall man säga? Det skulle bli en kort dag idag. Se, det blir det inte.

1715. 77 km. Cherai Beach. Incheckade på Hinky´s Beach Valley efter en hård prutning från 1000 till 500 rupier. Vi bodde här ifjol också, i samma rum, och ägaren kände igen oss direkt. Han tycker att vi är hårda prutare, med godtog till slut vårt sista bud. Det blev en lång dag idag.

Den sista biten av cyklingen var ändå skön (ja, även tidigare under dagen var det skönt). De sista timmarna på dagen har ett så härligt ljus. Vi hör här vågornas brus när de slår emot stranden alldeles intill. Det är en ordentlig skyddsbarriär/stenmur mellan hotellet och stranden, för hindrande av eventuella vågkrafter att vräka in över väg och boenden. Havet är, som vanligt, ganska lugnt.

Tempel har verkligen en särskild plats i Indiernas hjärtan. De frågar alltid om man har varit i templet eller om man skall dit. De påpekar var de är, vad de är kända för, osv. Vi har svårt att värja oss ibland. Vi var i anslutning till templet i Guruvayur, det med elefanterna och ifjol var vi i det kända templet i Kodungallur, dit vi inte vill åka igen. Där tog de betalt för att parkera skorna och för bön. Någon måtta för det vara tycker jag. Bön (& skoparkering) skall definitivt vara gratis. Därtill skall det vara lugn och ro i ett tempel, inte hets och jakt.

1945. Trötta. Vi äter i Cherai, några km från stranden. Vår restaurang från ifjol är ersatt av en stor supermarket, så vi fick leta reda på en ny. Det är inte helt lätt att finna en bra restaurang här. Vi äter biryani och vegetariska nudlar, vatten.

Tid och kilometeruppgifter är ett roligt (?) fenomen här. När vi frågar efter vägen frågar vi ofta också efter sträckan. Första gången kan det vara 3 km, nästa 5 km och strax senare 2 km. Ibland kan vi lägga ihop sträckorna så blir det rätt.

Man får ändå le en aning.

A..

Tisdag 17 januari 2012. Ponnani – Guruvayur, Kerala.

2012-01-20T06:45:00.000+01:00

Tisdag 17 januari 2012. Ponnani – Guruvayur, Kerala.

Idag gratulerar vi syster Ulrika på hennes födelsedag. Grattis, grattis.

0700. Vi trampar iväg bort till Sudhi och hans familj. Sudhi hänger med och möter oss där. Han har just nu en klass i skolan, men smiter med oss bort en liten stund. Vi lämnar en fruktkorg till honom och till familjen och tackar för all vänlighet de har givit oss, och all fantastisk hjälp som Sudhi har stått för.

0805. Vi lämnar Ponnani. Sudhi, som nu har avslutat sin klass, ansluter och kör sakta med oss en liten bit. Sedan säger vi adjö igen. Han ber oss att inte glömma honom och att vi skall hålla kontakten.

0900. Frukost. Poratha med ärtor. Vatten och te/kaffe. Det är gott med lite mat i magen innan vi trampar vidare. Idag tänker vi oss en ganska kort cykeldag. Doktorn ordinerade två vilodagar, så detta är den andra. Vi får ta´t lite easy.

Idag firar Leif och jag 6½ år tillsammans. 16 länder, 8 marathon, en del mc-resor och lite annat smått och gott har vi hunnit med. Låt oss hoppas att det finns mycket kvar att utforska och göra tillsammans, världen runt.

1100. 24 km. Strax utanför Guruvayur finns det många elefanter. Vi ser ca 10 st på en stor parkeringsplats nära vägen. De är fastbundna/fastkedjade och de står och utfordras. De används t ex i samband med tempelaktiviteter i Guruvayur, där det t ex är elefanttävling i samband med åtminstone en stor festival.

1143. 27 km. Guruvayur. Hit får räcka för idag. Jag känner mig inte så överdrivet kaxig, snarare mest trött och vek. Leif hittar raskt ett fint rum på Sree Nandanam Hotel, i utkanten av staden. Det visar sig senare att det finns mängder av lodge och hotell i denna stad. Det visar att mängden av besökare ofta är många. Templet är vida berömt.

Strax norr om staden (där vi såg de 10 på en parkeringsplats) finns alla elefanterna, någon nämnde 56 elefanter. Runt templet fanns en hel del säkerhetsarrangemang och väldigt många människor. Många är "pilgrimsklädda" i sina svarta skynken. Det är ofta mörka i hyn. Ibland går unga barn med dem, oftast små pojkar men ibland också små flickor. De är klädda i samma tyg. Stora tjejer är inte med i "pilgrimandet".

Här var en festival den 14 januar, när vi var i Ooty (och matförgiftade mig). Då var det elefanttävling och stora tempelfestligheter här.

1515. Vi äter en sen lunch, vegetariska nudlar – starka som attan – och vatten till. Kaffe finns inte här, så det fick vi klara oss utan. Jag längtar starkt efter läsk, antagligen som en reaktion efter min dränering söndag & måndag. Det är skönt att vara på benen igen, även om det inte är full fart på mig ännu.

Vi cyklar ner till Chavakkad beach, ca 5-6 km bort. Stranden är fin.

1654. Många båtar ligger uppdragna på stranden. Människorna strosar med lugna steg efter strandkanten. Några båter seglar strax utanför. De har blåa segel, som ser ut som presenning. När vi tittar närmare på dem är det nog ändå en segelduk, inte en vanlig presenning. En man berättar att det är många som seglar här – det är första gången vi ser segelbåtar efter kusten under denna resa. Kvällsljuset är ljuvligt vackert och värmen är fantastiskt mild och skön i kvällningen. Njutbart.

Vi trampar långsamt åter till hotellet för vila, lite tvätt och så småningom lite sömn för nya krafter i morgon. Då måste vi komma längre än idag – nästa plats vi kan finna boende ligger nog ca 50-60 km bort, tror vi. Må min styrka återvända med nattens sömn.

1930. En internetstund. Jag kan ladda upp några dagars anteckningar och därtill några fotografier. Fantastiskt, det har varit svårt förr, men denna gång gick det bra. Gratulerat lillasyster på födelsedagen och chattat lite med Sofie. Jenny var inte där.

Mitt immunförsvar är uppenbart nedsatt.

A..

Måndag 16 januari 2012. Ponnani.

2012-01-20T06:38:00.000+01:00

Måndag 16 januari 2012. Ponnani.

Jag vaknar sakta till liv igen, efter gårdagens mycket obehagliga upplevelse. Medicinerna gör verkan, men jag stannar på rummet. Jag törs inte gå ut förrän sen eftermiddag, då magen ibland är mycket akut. Jag hoppas att vi kan åka vidare i morgon. Jag hoppas verkligen att vi skall kunna det.

I morse kom Sudhi och tittade till oss. Hans vän från igår var inte med idag. En stund senare kom en av engelskaeleverna med tre av sina vänner. Senare under dagen kom ytterligare en elev och en vän till honom. Så, förutom doktorn har vi haft tillsyn av 8 personer igår och idag. Här vet nu hela stan att vi är här, och att Sudhi har oss under sina vingar.

Man får vara noga med att låsa dörren om sig här (i Indien, och här i Ponnani). De knackar på dörren och tar sedan direkt i handtaget och försöker komma in. Vill man inte plötsligt och oväntat ha någon i rummet är det sålunda läge att alltid ha dörren låst.

Ett av våra problem nu är hur vi skall kunna åstadkomma en gåva till Sudhi. Han har hjälpt oss i mängd och en gåva är nu ett måste. Vi har dock svårt att komma på vad. En fruktkorg får det nog bli. Frukt finns ju, men korgen kan bli ett problem. Vi får se vad vi lyckas finna.

De handikappade människorna måste leva ett riktigt svårt liv här. Vi ser människor som kryper fram på gatoran, utan rullstol eller stöd på annat vis. Att krypa eller släpa sig fram på marken och leva på tiggeri måste vara plågsamt svårt. Rullstolar och handikapphjälpmedel är verkligen något som behövs här. Insamlingar, överblivna material från våra sjukhus, mm borde onekligen sändas till denna typ av länder. Det skulle underlätta stort för många. De rullstolar som finns här är ytterst enkla, gamla och vi har bara sett ett fåtal. Behovet torde vara stort, såväl i städer som på landsbygd.

När vi framåt kvällen går ut, så tar det inte många minuter innan skolan upptäcker oss (de har sin lokal tvärs över gatan). Man kan nästan tro att de har en spejare på plats. Vår färd till närmaste internetcafé blir naturligtvis med sällskap och hjälp (även om vi inte tycker att vi behöver hjälp). Jag får också frågan varför jag är ute – jag borde ju ligga till sängs och vila. Man får le en aning åt all denna omsorg. Samtidigt kan man undra hur man skulle ha klarat en pärs som detta alldeles ensam utan någon att kommunicera med.

Det skall bli skönt att trampa vidare i morgon. Vi hoppas att vårt nästa boende har renare vatten än här. Här är kranvattnet smutsgrått. Det var dock inte det som gjorde att jag drabbades av matförgiftning (tror vi). Det är mer sannolikt att källan för detta kommer någonstans under våra resa till Ooty.

Jag åt lite ris och grönsakssås vid 3-tiden och framåt 1930 en masala dosa. Jag mår bättre och, ja, vi trampar vidare i morgon.

En fruktkorg med lite frukt och godis är inköpt till Sudhi och hans familj – eller hans elever, vilket han nu föredrar.

Sofie, Sofie – hur gick din tenta häromdagen?
Jenny, fina Jenny – hur har du det? Är allt väl?

A..

Söndag 15 januari 2012. Ponnani.

2012-01-20T06:35:00.000+01:00

Söndag 15 januari 2012. Ponnani.

Helt utslagen. Matförgiftad. Feber nära 40 grader, yrade. Illamående. Kan inte dricka, än mindre äta. Uttorkad. Huvudvärk (vätskebrist).

Läkarbesök. Dropp, med antibiotika. Två ytterligare mediciner för att återställa mage och makulera baciller.

Det började sent i går kväll och har fortsatt hela dagen. Läkaren kom till lodget vid 18.30-tiden, och konstaterade att det var matförgiftning. Droppet förbättrade läget ganska snabbt. Febern har gett sig på kvällen.

Leif ar bast. Allra bast.

Lördag 14 januari 2012. Ooty – Ponnani.

2012-01-17T15:32:00.000+01:00

Lördag 14 januari 2012. Ooty – Ponnani.

Denna dag består av buss & tåg åter till Ponnani.

Sovit gott! Det var svalt på rummet. En tjockt täcke fanns. Vi satte väckning kl 0700 istället för kl 0500. Skönt!

I Indien är det sällan rikgit kallt duschvatten, även när det inte finns något varmvatten. Det förvaras på taken i den gassande solen. I Ooty är kallvattnet dock alldeles isande kallt. Varmvattnet – kokhett – en timmer på morgonen ger en värmande skön hinkdusch. Skönt!

Mössa, vantar, tjocktröja, jacka och långkalsonger är passande på morgonen i Ooty. Det är inte många grader ute på morgonen. Lite värmande solstrimmor någor oss mellan husen. De gör stor skillnad.

Vi är mycket nöjda med vårt hotellboende i Ooty. Hotell Maneck (Jain management) kan rekommenderas.

0830. Frukost. Masala Dosa. I en iskall lokal. Kalla matfingrar, kaffemuggen värmer gott mot fingrarna. Vi dricker inte så mycket vatten här.

Här, i Tamil Nadu, är männen ofta sminkade med gula och röda streck i pannan. Det ser vi inte i andra delstater.

Staden är städad och fin. Kvinnorna sopar frenetiskt med böjda ryggar. Det är inte så många kor här, men några finns naturligtvis – eftersom jag prickade en koblaja igår. Korna är goda renhållare i staden. De äter allt som är ätbart på gatorna. Här torde finnas massor till dem med den fantastiska grönsaksmarknaden nedanför kullarna i staden. Två hästar vandrar stillsamt förbi. Hästar ser man mycket sällan i detta land.

Vi tar 0940-bussen från Ooty mot Coimbatore. Den kommer iväg ca 0950. Det blev ingen väntetid för oss alls. Perfekt! Expressbuss, som inte stannar vi varje by. Beräknad restid ca 3 timmar. Det är en slingrande resväg nerför berget. "Illamåendeväg" i en hoppande buss – vi hoppas att det går väl. Den klarblå himlen och den ljuvligt kylslagna luften från Ootys topp dränks i moln och dimma ett stycke ner.

Det är makalöst många bussar som trafikerar vägarna, såväl här som i Indien generellt. Det är verkligen ett väl nyttjats transportmedel. De tar hela vägen i anspråk i de trånga hårnålskurvorna nerför berget. Busschaufförer är en beundransvärd yrkeskategori i Indien. De måste ha nerver av stål, millimeterprecision och en makalös förmåga att klara vägar och trafik.

En saknad packningsdetalj för mig är en lång kjol, med några fickor på. Det skall jag försöka få med mig till nästa resa. Hellre en lång luftig kjol än varma byxor.

Vi når Coimbatore ca kl 1300. Värmen är här åter tryckande kompakt. Efter en lång stund letande och väntan hittar vi en buss (ca 1400) som går mot järnvägsstationen.

1430. Coimbatore Järnvägsstation. Biljettköp och tågförvirrig. Vi får byta tåg i Shornur, men det skall nog gå bra.

1500. Vegetariska nudlar och dagens rätt - "meal" - med chapati. Meal innehöll idag ris och 11 skålar med grönsaker och olika såser, alla med olika smak. Mätta! Te/kaffe smakar också gott efter maten.

Detta blev tre lite jobbiga vilodagar, fyllda med tåg, buss och resande. Vi längtar åter till våra cyklar och hoppas att vi kan komma iväg i god ordning imorgon bitti. Det är tröttande att bara sitta och att leta och vänta på buss och tåg. Man blir låst och avsevärt mindre rörlig än när man reser med ett eget fordon. Cykel och mc är bra transportmedel.

1550. Vi går åter till plattformen och sätter oss för att vänta på vårt tåg. Det står ett tåg inne som vi inte bryr oss om. Ca 1620 säger en man till oss att tåget som står inne är det tåg som vi skall åka med – då finns nästan inga plaser kvar, men i en av de sista vagnarna lyckas vi finna två platser. Phu!

Ca 1900. Ett raskt tågbyte i Shornur, till ett tåg som är helt knökafullt. Hjälpsamhet och vänlighet råder, som vanligt.

Ca 2000. Bussen kommer efter några få minuters väntan. Resan med buss mellan Kuttippuram och Ponnani går som vanligt i en lagom hoppig fart.

2125. Incheckade. Köpt frukt och digestive. Åter till KMK Tourist home i Ponnani efter inköp av frukt.

Butiker och resturanger stänger vid 21-tiden, så vi kom fram i sista momangen för att klara några fruktköp.

Idag har ändå varit en bra dag, trots en lång resa från Ooti till Ponnani.

På resande fot med tåg och buss kan man konstatera att det blir väldigt lite fotande. Knappt något alls. Dumt!

A..

Fredag 13 januari 2012. Mettupalayam – Ooty (Tamil Nadu).

2012-01-17T15:31:00.000+01:00

Fredag 13 januari 2012. Mettupalayam – Ooty (Tamil Nadu).

Med ett världsarvståg upp i ett fantastiskt landskap....

Promenad från hotellet strax före kl 0600. Vi hittar järnvägsstationen som vi inte fann igår. Biljettluckans personal sänder oss till stationschefen som ger oss ett löfte om två platser, som vi sen får lösa ut i biljettluckan.

0615. Köande. Inmotning i trånga kupéer, med 10 personer i varje, i god tid före avgångstid (0710). Biljetten i andra klasskupén kostade 16 rupier för oss båda tillsammans. En förundrande prislapp för 5½ timmars resa med ett världsarvståg.

0755. Vi står ännu kvar vid stationen i Mettupalayam. Med 5½ timmes färd utan frukost vore vi förstås tacksamma för om tåget kommer iväg i tid, men ack nej. Vi får här 4 bananer för 20 rupier – här möter vi det högsta fruktpriset hittills på resan.

Alla på tåget fotograferar frenetiskt ur alla vinklar, allteftersom. Förstaklassvagnen går först i tåget, sedan kommer andraklassens vagnar och därefter kommer loket. Loket puttar tåget framför sig uppför berget.

0823. Avfärd – äntligen. Dagen är mulen, hela himlen är molntäckt. I natt har det regnat. Det duggade lätt när vi lämnade hotellet i morgse. Tåget tuffar lätt stretsamt och tågvisslan ljuder glanska högt. Vi är glada att vi är på och iväg.

Vi gör 5-6 stopp efter vägen upp till Coonoor. Lite maskinsmörjeri och vattenpåfyllning behövs. I uppförsbackarna går det sakta. Tåget hakar i en skena med hakar under tåget i uppförsbackarna – en kuggstång (kuggskena). Tunnlarna ger redig värme och en väldigt högt dunkande ljud. Indierna i kupén strax intill vrålar högt över vyerna allteftersom.

Fukten hänger tung efter bergsväggarna. Höjderna är makalösa och dalarna är riktigt djupa. Grönskan är ljuvlig. Dimman tar bort en del av den fantastiska utsikten, så vi är glada att vi har besökt dessa trakter vid vår resa ifjol. Vi minns vyerna och de fantastiska hårnålskurvorna.

I Coonoor byts det finfina ångloket mot ett diesellok. Två nya vagnar hakas också på. Loket är fortfarande sist – det puttar vagnarna före sig uppför berget. Det går avsevärt fortare med detta nya lok. Vi är nu uppe i de vackra teodlingsområden, som vi minns från våra tidigare resor. De klättrar finte efter kullar och berg. Här växer också eukalypusträden. De är långa och ståtliga och det ser ut som om de försökt vrida sig ur barken. Den hänger lös runt stammarna. Dessa traktier gillar vi starkt. Det är fantastiskt vackert i dessa berg.

1230. Framme i Ooty. Vi hittare ett fint boende ganska snart, efter att ha ratat några skitiga lodge. Mannen i receptionen på Hotel Maneck (Jain Management) hade ett mycket behagligt sätt och prutade utan större problem det fina 600-rummet till 500. Vi ser fram emot varmvattnet på morgonkvisten.

I Ooty är det kallt. Människorna har mössa, tjocktröja och jacka på sig. Det finns i fläktar i taken här, som det annars finns överallt. Det är en vacker plats. Och det är en kall plats. Tjocktröja på, liksom dubbla jackor. Vantar likaså, för den som har.

1330. Lunch. "Meal" på hotellets restarung. Ris, potatisröra, kikärtor och ytterligare två röror/såser. Chips & chapati. Mätt! Kaffe och vatten därtill.

Vi promenerar, tjocktröja på, er till Ootys stora grönsaksmarknad. De gör mig riktigt glad. Här är det rikgit lätt att vara vegetarian. Här finns grönsaker i mängd. Ooty ligger på flera kullar och bebyggelse finns på bergssidorna i terasser. Vi ser också en flertal terassodlingar efter sluttningarna. Här är det avservärt mycket kallaer än vid kusten eller nedanför berget. En topp strax intill staden ligger på 2554 möh, så det är lite skillnad på att vara här jmf med att vara nere vid kusten .

Ooty = Udagamandalam, ligger i "hörnet" där destaterna Kerala, Karnataka och Tamil Nadu går ihop. Platsen ligger i delstaten Tamil Nadu.

Iskallt. Vi lär inte bada i svett i natt, som vi annars gör emellanåt.

Kex till middag.

Vi använder alltid myggnät för undvikande av bett av elaka myggor. I Ooty är det tvksamt om det behövs – här torde myggen frysa ihjäl.

Idag satte jag foten i en koblaja, minsann. Det är läge att alltid se var man går här. Avloppen är ofta öppna, gropar finns i asfalten och bloblajorna är några av de fotfarligheter vi utsätts förr.

Vi hittar inget fungerande internet idag, heller. Alla internetcaféer saknade idag kontakt med nätet. Suck!

Torsdag 12 januari 2012. Ponnani (Kerala) – Coimbatore (Tamil Nadu) – Mettupalayam (Tamil Nadu).

2012-01-16T14:22:00.001+01:00

Torsdag 12 januari 2012. Ponnani (Kerala) – Coimbatore (Tamil Nadu) – Mettupalayam (Tamil Nadu).

Vi möter Sudhi utanvår vårt lodke kl 0700. Han har oss hem till sig, presernterar oss för sin mor, far och en kusin. Vi promenerar sedan sakta bort till floden i närheten. Där har nyligen byggts en hängbro, så att de lätt kan ta sig över till andra sidan. Det är en vacker plats. Här har de en stor båttävling i augusti. Vid promenaden genom grannskapet grannskapet presenteras vi och får förklaringar om vem som är vem. Vi träffar hans farbror med fru och deras barn, liksom även hans farfar och farmor – som alla bodde i samma hus. Vi återvänder sedan till Sudhis familjs familjehus och äter en fantastiskt god frukost. Steamcake, grönsaker, chipsbrödet, oljekokta bananer och te. Det var ordentliga portioner, stor vänlighet och generositet – och välidgt gott. Hemmagjord mat – mammas mat – är verkligen någon annan än restaurangmant, det. Vi låser cyklarna ordentligt och tar oss per buss till Kuttippuram (24 rupier).

Den lokala bussen strasslar sig fram på smala slingrande vägar genom byarna på landsbygden. Den stannar oftea, men välidigt kort. Vi kommer dock för sent till Kuttippuram för att kunna ta det tänkta tåget. Vi får vänta flera timmar på nästa tåg. Tålamodsprövande.

Sudhi och en av hans elever berättade igår om smugglingsverksamheten som pågår i trakterna. Det pågick smuggling av sand från stranden på natten. Smugglingsverksamheten av förenad med risk för fängelsestraff. En av eleverna arbetade med detta. Det var väldigt lönsamt, men det var också riskfyllt.

1330. Tåget kommer äntligen. Vi har väntat på stationen sedan strax före kl 1000. Vi frågar en man på tåget om det går till Coimbatore och han skapar indiskt på huvudet, så vi kliver på och hoppas att hans skakning betyder ja.

1400. Tåget går från Kuttippuram. Det tuffar på i sakta mak. Vi sitter i en kupé där platser är reserverade, så vi får flytta på oss titt som tätt.

För vår hälsas skull är vi noga med vad vi drycker. Vi dricker bara vatten på flaska och vi borstar tänker i flaskvatten. Vi försäker vara observanta så att vi inte köper vatten på alltför små butiker eller platser. Ibland finns risken att flaskor är återfyllda med kranvatten, och sådan vill vi verkligen inte ha. "Vanlig" läsk går naturligtvis också bra att dricka. All is är "förbjudet" för oss – den innehåller garanterat kranvatten. Vi är ännu, efter mer än en månad på resande fot, friska. Det är onekligen skönt.

Genom tågfönstret ser vi det vackra landskapet passera. Berg, öppna vidder, med odlade marker, risfält, kokospalmer, små byar, vandrande skolbarn och den ständiga solen som värmer människor och land. Landskapet, särskilt i den mildrande eftermiddagssolen, är ljuvligt vackert.

Tågresan mellan Kuttippuram och Coimbatore kostar 2*40 rupier, ca 6 kr. Till återresan skall vi därtill försöka åstadkomma var sin platsbiljett.

Vi når Coimbatore strax efter kl 1700. Vi siktar omgående in en vegetarisk restaurang och får i oss ris, panneer butter masala och vegetarisk kurma. I Tamil Nadu är kulturen att äta på bananblad vanlig. Den vegetariska kurman var väldigt god.

Maharasthra, Goa, Karnataka, Kerala, Union Territory Pondicherry och Tamil Nadu är de delstater/unionsterritorier vi har besökt under denna resa. Indien har 28 delstater och 7 unionsterritorier.

När vi ätit klart hade det sista tåget för dagen till Mettupalayam gått. Efter ett frenetiskt bussletande till nästa busstation och sedan efter bussen till Mettupalaym kom vi igen från Coimbatore en stund efter 1900. Staden är hektisk och mörkret är kompakt. Mängden människor är rikigt många kring busstationerna. Man blir lätt stressad i denna miljö.

Trafiken är helt makalöst obeskrivbar i Coimbatores mörker. Man kan bara förundras. Det får också ses om ett under att det inte händer fler olyckor än vad det faktiskt gör.

2130. Incheckade på Hotell Soorya International efter en specialprutning från 700 till 400 rupier.

Vi går en runda i stadens brus. Det är mörkt. Ljudligt. Det är billjus åt alla håll. Frenetiskt. Vi köper apelsiner och bananchips. Det senare får vi köpa en påse till av. De slank ner fortare är kvickt. Sen nattning i ett skitigt rum. Man får spatt på faktumen att det ibland är väldigt ostädat på rummen. Jag borde ha tittat noggrannare och jag borde ha prutat mer, mycket mer. Nåväl, nu är det som det är.

A..

Onsdag 11 januari 2012. Kozhikode/Calicut – Ponnani, Kerala.

2012-01-16T14:14:00.003+01:00

Onsdag 11 januari 2012. Kozhikode/Calicut – Ponnani, Kerala.

Inatt fick jag en hyfsat bra sömn. Värre var det nog med käre Leif, som nu snuvar en aning.

0645. Frukost på samma ställe där vi åt middag igår. Ghee Rost (pannkakan från Masala Dosa, utan potatisröran) med grönsakssåser. Vi fick också några friterade bullar till, som vi inte beställt – men som någon tyckte att vi skulle ha. Kaffe och vatten till, förstås.

Ett vanligt pengaförvaringssätt i Indien – för männen – är deras bröstficka. Där förvaras dagens sedlar, på ett lagom strukturerat sätt.

0750. Segt. Iväg. Trafiken är igång med ljud och frenesi. Vi letar avfartsväg och finner den till slut.

0853. Beypore. Färja över spa´t. Den sista vägsnuten ner till färjeläget är riktigt skruttig. Vi ler när vi ser färjan komma. Den består av tre båtar, med ett trädäck över. Den är riktigt fin. Motor bak på den mittersta båten och kapten för skutan sitter framför däcket och styr. Coolt!

Vi minns den stora piren in mot hamnen som ett tsunamiprojekt. Pirerna skyddar mot stormigt hav.

0940. Vi hittar ner på en strandväg och finner en lastbil lastad med rep. När vi fotograferar, blir vi inbjudna på kaffe i huset intill. Vi har nu lärt oss att tacka ja till inbjudningar som dessa. Repen är sannolikt gjorda av kokosnötter.

Vi blir bjudna på goda bananchips, sockerkaka med frukt i och kaffe. Hon talar inte engelska, men vi kan kommunicera lite ändå. Man blir glad av människor som står vi vägkanten och bjuder in oss. Det gör mig riktigt glad.

1117. 26 km. Parappanangadi. Skottkärror har vi inte sett tidigare i detta land. Idag ser vi dem i bruk och för försäljning i butiker.

1130. Pratat med Jenny, som just har vaknat hemma i Sverige. Hon skall få i uppdrag att skriva en lista på alla saker hon nu vill göra – som viktiga – i sitt liv. Sofie och jag skall skriva en likadan lista också. Sedan skall den prickas av, allteftersom. Sdet är viktigt att göra, inte bara drömma och vilja.

Vi hittar en strandväg och hamnar vid ett fiskeläger. Lukten av torkad fisk är stark. Skolungarna flockas runt omkring oss i mängd när vi försöker lämna platsen. Frågor, frågor och åter frågor. De är nyfikna och det är roligt.

1300. 37 km. Tanur. Vi köper en frukt som är grön och knoppig, nästan som en kronärtskocka. Den har ett vitt, fruktigt och sött fruktkött.

Vi frågar efter en vegetarisk restaurang och lotsas fram genom byn. Det är som om en djungeltrumma går genom byn, det pekas och lotsas allteftersom. Väl inlotsad beställer någon biryani åt oss innan vi hinner blinka. Man får le åt de hjälpande vännerna vi möter på vår väg. Det brinner en aning i munnen efter maten – men inte så starkt att man får hicka eller att tårarna börjar rinna. Hick, säger Leif med tårar i ögonen. Vatten och kaffe är gott efter det starka. Vi mår gott.

1415. Fruktstund. Den gröna frukten hade ett vitt fruktkött, fullt av svarta kärnor. Fruktköttet var otroligt sött och gott. Den frukten äter jag gärna igen. Mums!

1435. 46 km. Tirur. Vi klurar på vägen och boendealternativ. Vi tror att vi klarar att ta oss i tid till nsäta stad, via de små fina sidovägarna.

Vi letar oss fram i sakta mak. Där vattnet hindrar den vanliga vägen har det byggt en enkel träbro. Mopeder/motorcyklar och gående, men inga bilar kommer över här. Enkel, ny eller nyreparerad, välanvänd och fin. (10 rupier). En sandväg på några hundra meter följer och strax är det dags för en ny härlig färja. Vi står som packade sillar. 13 mopeder, 3 cyklar och människor vid sidan i fina rader. Packade tätt, tätt, tätt. Två små båtar, med ett däck över, ger en finfin färja. Detta är helt makalöst vackert. Underbart, helt enkelt. Vi bara ler och njuter. Våra länder är verkligen så olika. Dessa färjor hade inte passerat några tillståndsögon alls hemma i vårt land – här ser vi dem igen och igen.

1700. 62 km. KMK Tourist home. Ponnani. Här var vi ifjol. Vi bor på samma lodge. Vi drar oss till minnes att vi här hade svårt att finna något annat lodge än detta, så vi ger oss inte på att söka ens. Här hälsade alla på Leif ijol, när vi var ute och vandrade på kvällen. Idag händer andra ting, kan vi lugnt säga. Medan jag talade med lodgepersonalen talade Leif med en engelskstuderande och hans lärare, från en engelsk skola tvärs över gatan. De ber oss besöka deras skola senare under kvällen. De kommer senare upp till vårt rum och påminner oss. Vi tackar ja till att besöka dem. Vid 19-tiden besöker vi skolan. Vi talar först med läraren (Sudhi) och hans kompanjon – och sedan med klassen. De ställer många frågor, som vi efter bästa förmåga försöker besvara. Läraren var en ung kille, självlärd, full av självförtroende och med god kunskap. Han talade mycket bra engelska och han undervisade gärna. Stunden i skolan med lärare och elever var mycket trevlig. Vi avslutade kvällen med en middag tillsammans med Sudhi och en av hans elever. Vi är glada för besöket och vär uppskattade kvällen. Vi bär med oss en positiv känsla av dagen. Vi möter vänlighet och glädje. Morgonfikat i Kadalundi, den fina färden på små vägar, den lilla bron och färjan och slutligen det roliga besöket på den lilla privata engelska skolan i Ponnani var några av de händelser som gjorde dagen till en roligt bra dag.

Vi kommer att förvara cyklarna hos Sudhi (läraren) i några dagar och åka till Ooty.

Flera av eleverna intygar lärarens engelskakompetens, berättade hur han inspirerade dem och att de gärna vill lära sig att tala engelska bättre. Vi uppmanar dem att göra och att inte ligga på latsidan. Att öva, att väga, att tala – skapar skolj och kunskap för många, inte bara för en själv.

Vi tror att detta var ett uppskattat besök för såväl dem som för oss. Läraren bjöd oss på en enkel och god middag på en vegetarisk restaurang i närheten, efter klassbesöket. På vägen till restaurangen presenterades vi för en ny frukt. Den unga frukten var frisk och vattnig, den äldre torr och träig. Frukten såg ut som en minikokosnöt, men de var svarta, lite grön i kanterna och hade helt vitt kött.

Denna dag var en bra dag. En mycket bra dag.

A..

Tisdag 10 januari 2012. Vadakara eller Vatakara - Kozhikode eller Calicut, Karnataka.

2012-01-16T14:07:00.001+01:00

Tisdag 10 januari 2012. Vadakara eller Vatakara - Kozhikode eller Calicut, Karnataka.

0640. Frukost på sjukhuset strax intill vårt boende. Vi tror inte att det är så vanligt att västerlänningar äter frukost här. Vi blir, som vanligt, lite lagom utstirrade. Appam med ärt- och potatisröra, kaffe/te och vatten blir en bra och god frukost. Gott!

Så tramsar gps.en idag igen. Dumt!

Byxlagning, trots att säljaren hävdade att han var bäst på att sy. Jag håller helt enkelt inte med honom.

0740. Iväg från det lugna 6 fina boendet. Vi bodde nära sjukhuset, en bit utanför stadens brus. Det var lugnt och skönt. Så fort vi kommer ut på vägen är det brus. Trafiken är redan igång. Morgonen är fuktig, men solen stretar upp mot himlen. Det är lite molnigt, men det klarnar nog om en liten, liten stund. Det brukar det göra. Vatakara var en stor stad. Det fanns många lodge, men vi hade svårt att få plats.

0915. Trafiken på väg 17 är hektisk denna morgon. Det står mängder av människor och skolungdomar efter vägen i väntan på bussen till arbete och till skolan. Rickshorna packas proppfulla av små skolungdomar. Man kan inte tro att man kan få in så många ungar i en ricksha, men det är uppenbart att det ändå är möjligt.

Quilandi. Vi åker förbi vårt nyårshotell, Park Residency. Finfint! Tyvärr är det för tidigt för att ta kväll, så vi suktar, minns och trampar vidare.

Vi är uppenbart i pilgrimstrakter igen. Vi åker förbi jeapar som är knökafulla med människor i pilgrimsutstyrsel, bakom bussar står stora grupper pilgrupper i tempelaktiviteter och vid vattendrag för morgontvätt. Vi ser dem i stor mängd. Antalet ökar drastiskt, så vi tror att det är något tempelevenemang på gång i närtid.

1030. Chengottukave. Kaffe och en bull, garanterat vegetarisk med ägg i. Jag noterar i varje fall inga benbitar i det vegetariska. Man får vara tacksam för det. Stället var uppenbart inte vegetariskt.

1115. Kappad beach, där Vasco da Gama har satt sina fotspår. Nere vid den ljusa fina stranden ligger fiskebåtarna på rad. Här har byggts en stor stenpir, till skydd för bebyggelsen som ligger strax innanför strandkanten. Stenarna ligger omslutna av fina repkassar. Det ser ut att ha varit ett omfattande arbete att ha fått detta på plats. Det är fantastiskt att se. Stenbarriärerna är flera hundra meter långa. De ser ut att vara nya.

Vid Kappad beach finns en iordningställd plats för turism, med en fin vandringspir mm. Den är iordningställd med tsunamipengar i syfte att stärka turismen i området (Vasco da Gama). Där fanns flera småskoleklasser, med matsäck, bad och spring i benen. Det är sannoligt att platsen är återkommande använd för utflykter till havet för skolungdomar i närheten. Detta sägs vara en stor turistplats – och då för indisk turism.

Vi trampar vidare efter kanten mot havet. Vägen går bara några få meter från strandkanten. Husen ligger också väldigt nära stranden. Det byggs stenbarriärer mot havet. Det torde behövas om havet stormar. Vi har hittills inte sett ett stormigt hav här, det ligger ofta väldigt stilla eller bara med ett långsamt brus.

Glassförsäljaren tutar frenetiskt utan att få kunder. Kokos ligger under nät på tork i kanten mellan stranden och vägen. Det är ljuvligt skönt, nu när vi har funnit en liten och vacker väg.

Framåt 12 är vi ut på stora vägen igen. Här säljer de musslor i snäckor. De är grönsvarta i snäckskalen och de säljs i stånd efter stånd efter vägen. Det är uppenbart traktens stora vara.

1300. Vi närmar oss Kozhikode. Trafiken tätnar på den stora vägen in mot staden. Vi äter lunch och får en otroligt god portion "dagens rätt" som de här kallar "meal". Det består av ett stort lass ris och fyra skålar med olika såser med grönsaker i. Därtill en skål med en surstark (god!) sås, som ofta återkommer. Man får ganska lite av den, den är god och stark. Vi får ordentlig påfyllning av såväl ris som grönsaker när det börjar minska på vår tallrik. Vi fick också en liten bytta med syrlig yogurt och slutligen en med sött i. Vatten till. Gott! Mätta!

1638. Efter två timmars letande hittade vi boende på Atlas Inn, Kallai Road i Kozhikode/Calicut. Storstäder är ett rent elände, som vi onekligen klarar oss utan (fast det är ju just det vi inte gör, eftersom det är där det finns boende). Staden har ett strandområde utan boenden. Staden är överbrusig och stressande. Jag får helt enkelt spatt över att försöka hantera trafiken och ljuden, tillsammans med faktuen att vi måste hitta boenden i städerna. Vi har också fått cykla allt för länge på den stora vägen, för att det skall vara trivsamt. Tvi.

Jag saknar mina fina tjejer Jenny och Sofie. Sofie är på hemväg från vårt fina Indien och Jenny är hemma i ett vintergrått Sthlm. De borde vara här hos mig, istället.

Utan gps uppskattar vi dagens sträcka till knappt 60 km. Som taget från det blå utifrån en dag som omvattar ca 9 timmar inklusive matstopp och boendeletning.

1900. Vi finner ett vegetariskt matställe. Vi får ingen ordning på maträtterna så vi beställer det vi känner till; Masala Dosa. Den är god. Till får vi såser som är riktigt starka. Vatten och kaffe. Såserna stod på bordet i små hinkar/byttor. Det gick bra att lägga på den mängd man själv önskade.
Vi laddar med ett gäng apelsiner på hemvägen. De är riktigt goda. Det var en finfin efterrätt.

Måndag 9 januari 2012. Thalassery – Vatakara, Kerala.

2012-01-16T13:24:00.001+01:00

Måndag 9 januari 2012. Thalassery – Vatakara, Kerala.

Idag startar vi långsamt, mycket långsamt. Vi letar – länge – efter en cykelreparatör. Vi misslyckas med detta och äter frukost istället. En välkryddad masala dosa slinker lätt ner med lagom kladdiga fingrar. Stt äta bara med höger hand är inte helt lätt. Kaffe och vatten därtill.

Thalassery är en stor stad, ser vi när den vaknar och vi letar vidare efter en reparatör. Det tog sin tid. När vi väl fann en reparatör befattade han sig inte med växelcyklar. Vi blev lotsade vidare igen. Nästa reparatör kunde växelcyklar men tyckte helt enkelt inte att det var något fel på cykeln. Vi skulle inte oroa oss. Han hävdade att den inte var trasig. Jaha, tänker vi smått luttrade och letade reda på ett internetkafé istället.

Sofie rapporterade igår att hennes myggnät var fullt av kryp. Hon har också meddelat att hon fått 8 bananer för 10 rupier (det är ett fint pris det!) och att hon har sett en elefant tvättas i en flod.

Mor rapporterar att Tomas Phüringers far och Charlottas & Viktorias farfar, Josef, har dött. Sorgligt, sorgligt.

1200. Avfärd från Thalassery. I sakta mak.
1240. Mahe. Union Territory Pondicherry (resten av denna delstat ligger på östra sidan). Här duggar spridbutikerna riktigt tätt. De finns efter den stora gatan, utan galler, fint uppställt och städat. De har ett helt annat förhållningssätt till alkohol än i Kerala – som gränsar åt den andra ytterligheten.

Vi sätter oss i svalkan i kyrkan i Mahe en stund. Den är enkel och vacker.

1315. Ca 10 km. Lunch på bananblad. Ris, grönsaker och starka såser. Brännstarkt! Gott! Te/kaffe och vatten till.

Sofie meddelar att hon har köpt en sari. Hon är i Mumbai och åker hem till Sverige imorgon. Jag påminns då om att hon vill ha en dräkt från alla de länder hon besöker – däribland en Sverigedräkt. Det är en bra present från mor, far eller mormor/morfar – eller kanske tillsammans från hela bunten. Jag önskar mig för övrigt en Sverigedräkt till mig själv också. Kanske vill Jenny också ha en sådan. Det må kontrolleras, minsann.
I Union Territory Pondicherry är det helt andra butiker än i de andra delstaterna vi hittills har besökt. En mycket stor andel spritbutiker, därtill handfats- och lampaffärer – som mycket stora butiker. Bilden – skillnaderna – blir konstigt stora.

1350. Iväg efter lunch. Strax är vi i Kerala igen. Vi trampar på väg 17. Trafiknivån är hög, men asfalten är fantstiskt fin.

Vid ca 1430 når vi Vatakara, där vi har bestämt att vi skall stanna för boende inatt. Värmen är skarp idag, som de flesta dagarna är. Regnjackan och tjocktröjan är fortfarande oanvända. Det glädjer stort.

1645. Incheckade på Aiswarya Recidency, i Vatakara. Två timmars letande och mängder av fulla lodge. Det kändes till slut som om de inte ville ha oss som gäster. Om det var så – och i sådant fall varför – vet vi ej. Det var "en aning" tröttsamt att leta så länge.

Vi köper en ananas och en frukt som ser ut som en smutsig potatis. Leif tycker att smaken påminner om syltade päron. Ja, konsitetensen gör det i varje fall – men smaken vet jag inte. Vi köper den nog inte igen. Ananasen smakar som ananas ska i främmande land. Saftigt, ljuvligt gott – med ack, så det fastnar mellan tänderna.

A..

Söndag 8 januari 2012. Payyanur – Thalassery, Kerala.

2012-01-16T13:18:00.001+01:00

Söndag 8 januari 2012. Payyanur – Thalassery, Kerala.

God Morgon, du nya dag. Det har återigen varit en väldigt varm natt. Det är svårt att sova i varmfuktig värme.

0700. Frukost. Appam – en sorts omelett utan ägg, antagligen med rismjöl – med en god och stark potatisröra till. Kaffe och vatten, till detta.

0738. Iväg. Som vanligt i sydlig riktning.

Strax efter kl 0800 kommer vi till en bro med ett vattendrag. Vi ser kullarna på höjden på ena sidan och vattnet som går ut mot havet på den andra sidan. Det är gott om vatten i vattendraget. Det är en underbar morgontemperatur, denna söndag morgon, om än lite fuktigt i luften. Det är nästan ingen trafik på den lilla sidovägen som vi åker på. Det är underbart. Det är ljuvligt fantastiskt, att färdas på detta sätt, en tidig söndagmorgon i januari 2012. Vi njuter.

1030. 21 km. Payangadi. Vi försöker åstadkomma ett förmiddagsfikastopp med något litet och sött. Det fanns inte tillgängligt, så det blev mat istället. Porotha – det goda brödet – och gröna ärtor i en stark sås. Starkt! Proppmätta! Te därtill.

Det är alltid bara män som huserar på restaurangerna, såväl i kök som servitörer. Vi har nu ätit alla måltider under en månad på restauranger, och vid ett eller två tillfällen har kvinnor funnits i kök eller deltagit i serveringen. Någon har också varit involverad i betalningen, vid något enstaka tillfälle. De är dock ytterst ovanligt att se kvinnorna arbetande i restaurangerna här.

1250. Ca 35 km. Pappinisseri. Vi trampar på. Under morgonen åkte vi öster om lite högre kullar/berg. Ytterst mot havet låg marinen/militära anläggningar, så vi fick åka lite längre in. Vi passerade en flod/vattendrag där långa bitar hade ordetligt förstärkta kanter.

Vi ser två grabbar högt uppe i en mast, monterande någonting. Vi ser inga säkerhetslinor eller annat säkerhetstänkande. Det ser högt och farligt ut. De vinkar glatt, när de ser att jag ser dem.

1730. 70 km. Thalassery. Paris Residency. Det verkar som om vi fått smak för finare rum. Då spricker budgeten, förstås.

Min cykel behöver repareras. Bakhjulet ser inte bra ut. Suck!

1920. Middag – Masala Dosa. På den vegetariska restaurangen fanns vare sig flaskvatten eller kaffe, så det fick vi vara utan idag.

Vi shoppar loss efter middagen och får med oss ett paket kex och en 7Up. Vi mumsar i oss detta till AnimalPlanet på TV, på vårt fina rum. TV väljer vi annars alltid bort.

Staden var för övrigt ganska stängd denna kolsvart mörka söndagskväll. Vi hittade inte något öppet internet denna afton.

A..

Lördag 7 januari 2012. Kasargod – Payyanur, Kerala.

2012-01-09T13:41:00.003+01:00

Lördag 7 januari 2012. Kasargod – Payyanur, Kerala.

Frukost en stund före kl 0700 vid busstationen i Kasargod. Porotha, chutney & kurma. Kaffe och vatten. Vi är åter i porothatrakter, vilket vi gillar. Det är det godast brödet. Norrut gäller chapati och här gäller mer det lättare porotha.

0730 lämnar vi stan.
0835. Palakunnu, strax innan Bekal, får jag igång gps.en igen. Den trasslar en aning. Dumt.

0850. Palakunnu. Vi går ner till stranden strax syd om byn, där vi nästan blev utslängda från ett hotell ifjol. Vi höll på att bli utslängda för att vi bara hade ett pass. Leif hade lämnat sitt som deposition för den hyrda motorcykeln. Det var lite trassligt på denna ort, då hotellet då trasslade en aning. Det löste sig då ändå till slut.

Stranden ligger i ett vackert morgonljus. Fiske och bön pågår. Det ligger ett tempel nära stranden, där aktiva aktiviteter pågår.

I Kasargod i går kväll var det många muslimer ute. Det var många muslimska män som talade med Leif, inte med mig. Det var i princip inga kvinnor ute. Männen var väldigt nyfikna och frågade mycket och gärna om vilka vi var och varför, med mera. De gav sig inte riktigt, det fortsatte länge. De var klädda i vitt, med sin lilla mössa på huvudet.

I trakterna kring den stora staden åkte många skolungar – muslimer - till skolan. Killarna med sina små vita mössor åkte i en buss och tjejerna i kolsvarta täckande kläder, ej ansiktet, åkte i en annan buss. Varsina bussar, tjejer och killar för sig. De åkte inte tillsammans.

1000. Te och friterad banan, som fm fika. 8 män flockas runt omkring oss, när kartan kommer fram. De undrar var vi ska och pekar gärna riktning. Det kommer många alternativa kilometeruppgifter och någon föreslår att vi skall ta tåget. Det är inte riktigt begripligt att vi cyklar som vi gör.

Vägen går nära järnvägen. Tågen går förbi ibland, med många, många vagnar.

I morgontrafiken åker kvinnor och män packade på lastbilar till sina arbeten. De står, många tillsammans, på flaken – ibland förvånade och/eller glatt vinkande till oss när de passerar. De hälsar med god morgon, hej eller med en vinkning flera hundra gånger per dag. Våra leendemuskler har onekligen fått arbeta hårt.

1200. Nileswaram. Lunch. Vegetarisk biryani, kaffe/te och vatten.

Vid Cheruvathur lyckas vi komma av den stora vägen. Vi frågar efter en strandväg, byväg, liten sidoväg och alla möjliga varianter för att få dem att förstå att vi inte vill åka på den stora vägen. Så småningom är det någon som förstår och lotsar oss ut på småvägar utan dundrande trafik.

1600. Ca 65 km. Incheckade på MAS Residency i Payyanur. Det var riktigt fint. Nybyggt. Smak för fint drabbar oss.

Jag var cykeltrött på förmiddagen idag. Det är snart dags för en vilodag. Efter den friterade bananen (som var väldigt smaklös) och sedan efter lunchen blev det lättare. Det gav hopp när vi fick info om en mindre väg. Den stora vägen tar verkligen kraft. Det dundrar och det kräver ständigt uppmärksamhet om var bussar och lastbilar är.

Dagen har ändå varit god, väldigt god. Det är så skönt när vi kan färdas på landsbygden, genom byarna och med alla leende människor som undrar vilka vi är. Det är verkligen ett härligt sätt att färdas på – att cykla, i lagom stillsam takt, i ett varmt och vänligt land som detta.

Sofie meddelar att hon åker från Hampi till Mumbai i kväll och att hon är hel och ren. Det känns då som om läget är i sin ordning på den fronten också. Skönt!

Vi får ta en dusch i ett rent badrum. Det är skönt. Därtill lite tvätt och sedan en promenad på stadens gator en stund. Det är skönt att vi hittat ett bra boende för natten.

Det är uppenbart en pågående valkampanj och politik på gång igen. Långa tåg med sång, slagord, röda flaggor och festligheter går igenom staden. Samma sak såg vi ifjol vid denna tid.

Middag. Paneer Butter Masala med porotha. En stor och god portion. Vatten och kaffe/te. Gott! Mycket gott!

Ja, det är många muslimer i dessa trakter. Moskeer i massor, svartklädda kvinnor – helt eller nästan helt täckta. Även barn var idag klädda helt i svart – utan täckt ansikte.

Vi har nu cyklat i Indien i en månad. Tiden går fort, kan man säga. Det var ändå väldigt onsanolikt att vi skulle cykla, men Leifs tanket att göra detta var god och jag är glad att vi bestämde oss för cykel som transportmedel på denna tur. Vi är ju verkigen inga cyklister annars, med härligt är det ändå.

Vi tror att vi med råge hinner ner till vårt mål, så kanske tar vi en sidoutflykt och åker ett fint litet specialtåg i de fantastiska bergen. Tåget till Udhagamandalam (Ooty) vore onekligen roligt att åka med. Vi får se, vi får se.....

8 januari 2012. Payyanur – Thalassery, Kerala.

9 januari 2012. Thalassery - Vatakara, Kerala

Fredag 6 januari 2012. Kaikamba (nära Gurpura), Karnataka – Kasargod, Kerala.

2012-01-09T06:41:00.000+01:00

Fredag 6 januari 2012. Kaikamba (nära Gurpura), Karnataka – Kasargod, Kerala.

En varm och svettig natt med mycket dålig sömn. Fläkten svalkade inte. Svettflödet var sömnhindrande. Vi när nu ca 18 km från kusten och Mangalore. Vi följer troligen kusten syd igen – vi försöker finna nya vägar utanför den stora väg 17. Idag måste vi köpa en Keralakarta. Vi lämnar idag delstaten Karnataka.

0650. Chapati, sambar och kurma eller om det var chutney. Mjölkkaffe och 2 liter vatten. Det smakar gott på morgonkvisten. Morgonen är alldeles dimmig. Fukten ligger tät och låg. Det är gott med något i magen innan vi trampar iväg.

0720. Iväg. Gps.en fungerar inte idag.

Backigt. Det är en kraftig morgontrafik mot Mangalore. Solen stiger sakta. Svetten forsar i mängd.

Morgonbussarna är överfulla, människor hänger utanför och bussarna lutar betänkligt i kurvor och där de hänger utanför asfaltkanterna. Minibussar som hemma rymmer maximalt 6 personer rymmer här uppåt 25-30 små skolungar. Deras ryggsäckar ligger osurrade på taket. En ricksha tar ca 10 ungar och ibland fler än så (normalplats för två vuxna).

Strax utanför Mangalore blir vi inbjudna till Bill med familj, som lämnade barnen till skolan där vi stod och fotograferade överfulla bussar. Han bodde strax intill. De bjöd på kaffe och en fantastiskt god riskaka. Han rekommenderar oss att besöka Halebidu, strax norr om Hassan. Där finns fina stenarbeten i templen. Han talar varmt för detta.

Han talar också om en plats efter Trissur – Maleyator – där lärjungen St Thomas fotsteg syns. Det är en historisk plats, som han varmt rekommenderar oss att besöka.

Han talar också varmt om Chalkudu – Trichur Distrikt – Muringoor Retreat Center (English retreat). Det är en retreat/rekreationsplats där man bör stanna i minst 5 dagar. Han talar mycket väl om detta, för våra samtal med gud. Han talar gärna om kristendom och om treeningheten.

Mr Bill Ben and Mrs Shimey Bill
Green Spring Hill
Kulshekar (Mangalore)

Det var ett väldigt roligt besök. De vill gärna att vi besöker dem igen – och gärna att vi bor hos dem åd – om vi passerar i dessa trakter igen. De sände med en bytta med riskaka för vår vidare färd. Dessa besök är härliga. De gör mig riktigt glad.

Vi passerar Mangalore och färdas igen på den högt trafikerade väg 17. Strax innan Kerala äter vi en – av de två – portionerna riskaka som vi fick av Bill och hans fru. Apelsin på det. Klockan närmar sig mitt på dagen och vi mår gott. Vi är mätta igen.

Kunjathur. Kerala. Punktering. Cykelreparatören huserar 50 meter bort och han ordnar detta raskt. Bokaffären är stängd eftersom det är muslimsk fredagsbön idag. Det är många butiker stängda, vilket vi då tolkar som att det är många muslimer som innehar dessa butiker.

1400. Uppala. Vegetarisk thali, en stor portion där vi inte orkar allt. Risskålen är väl tilltagen. En stunds vila, i skugga under tak. Värmen är inte blid. Kaffe och te. En skolatlas är inköpt för navigering i Kerala. Vi fick resten av världen på köpet.

I Indien finns det en mobiltelefon i nästan varje kvinna och mans hand. Här finns verkligen en god marknad för telefoni. Vår verkar de helt enkelt ha stängt av. Den fungerar inte alls.

Vår nya kartbok intresserar många. De tittar länge och undrar var vi är, var vi kommer ifrån och var andra länder ligger.

1715. Kasargod. Kerala. Det var en lång incheckningsprocedur på LandMark Inn. Här är det, mycket viktigt med pass och inregistreringsformalia och formulär. Jag fick nästan spatt när inregistreringen nästan tog 30 minuter. Löftet om varmvatten var lögn.

Dagens sträcka uppskattas till 6-7 mil (gps.en är trasig igen).

Vi tar en kapsyl whiskey fast det står i receptionen att sprit är förbjuden på hotellet. Kanske blir vi utslängda om de upptäcker vårt grova regelbrott.

Tänka sig, att man har en sådan sambo – som vill åka och cykla i Indien. Det är inte illa det, minsann.

Dagen avslutas med en kort promenad. Vi köper ananas, kex och mangodryck och festar på det på vårt fina rum - fast vi har förstört det med tvätt som hänger kors och tvärs och med plats för cyklar som tar upp en del av rummet. Det är inte så mycket fin yta kvar.

Kerala har, enligt vår kartbok, ca 32 miljoner invånare (2001 års siffror). Maharasthra har ca 98 miljoner invånare och Karnataka har ca 53 miljoner. Viktiga näringar i Kerala är t ex kokosnötter, ingefära, gummi, sockerrör och te/kaffe. Det odlas också tobak. Cashewnötter, kardemumma och peppar står också på odlingslistan. Kerala har den hösta läskunnighetsgraden i Indien (>90%).

Solskyddsfaktor 30 är på, varje dag – på de delar som inte är klädtäckta. Klädtäckta är de flesta delarna, försås.

NattNatt
A..

Torsdag. 5 januari 2012. Maple Beach – Kaikamba (nära Gurpura). (Karnataka)

2012-01-09T06:37:00.000+01:00

Torsdag. 5 januari 2012. Maple Beach – Kaikamba (nära Gurpura). (Karnataka)

Dosa och chutney, banan och te till frukost. Dosa är ett tunt bröd eller pannkaksliknande, men vitt och lite smaklöst. Smaken kommer mer av de goda såserna som äts till. Chutney är en vit kryddig sås.

Vår packning är oerhört mycket bättre på denna tur än på vår förra. Det är bara regnkläder och tjocktröja som är oanvänt. Lätt packning är vår nya melodi. En bättre handduk skall jag införskaffa. Sofie har en bra sådan i siden. En sådan skall jag titta efter när jag kommer hem. Hennes är nog från Sidenselma, som hon fått av sin presentvänliga far.

Iväg strax före kl 0700. Hundarna skäller hotfullt. Det är obekvämt att höra deras morr och idoga skällande.

0715. Morgonsolen stretar upp över trädtopparna. Den är först alldeles röd, innan den strax bytte färg till gul. Morgonfukten hänger skarp över ängarna. Cyklarnas sadlar var alldeles fuktiga på morgonen. Vi fick en fantastisk frukost innan vi trampade iväg strax före 0700. Frukosten var klart kring kl 0600, trots att den var beställd till ca 0630. De hörde antagligen att vi vaknade tidigt. Vädret är varmt och underbart skönt.

0745. Udupi. Vi letar frenetiskt efter en kustväg, men hittar ingen. Vi åker österut istället för att slippa den stora vägen en stund. Det kan vara trevligt med något annat än kustväg för en stund. Vi siktar öster och sedan syd. Morgonen är god. Trafiken i Udupi är hög.

Det finns väldigt mycket lösdrivande hundar. I morse i Malpe, när vi cyklade iväg, noterade vi väldigt många lösa hundar. I går, efter den stora vägen, noterade vi också flera överkörda hundar efter den stora vägen. Ibland är de skällande vrede i deras ton och ibland är det bara ett allmänt lösdrivande. Man vet inte riktigt var man har dem, och hundar med vrede i tonen finner jag vara obehagliga.

0820. 11,5 km. Manipal. Det blev en redig backe efter Udupi. Svettdrypande. Vi letar nu små vägar öster om den stora vägen.

Trafiken nära Udupi och Manipal är riktigt skarp. Ljudvolymen är hög. Takten likaså. Människorna ler åt oss när vi stretar uppför backen.

1045. 33 km. Bailuru eller Bailoor. Det finns alltid flera sätt att stava ett bynamn på. Skyltarna visar olika alternativ och ibland finns ytterligare alternativ på de kartor vi har. Det är riktigt varmt idag. Det är lite backigt, men oftast cyklingsbart. Takten är långsam. Vi ser några pågående vägarbeten. Det eldas i tunnorna och arbetet är smutsigt. Slitsamt.

Vi njuter av bananer och apelsiner som vi fick med oss från Malpe imorse. Underbart gott.

1205. 46 km. Lunch i Karkal. Poori (bori) Kurma, vatten och kaffe.

Vi besöker sedan en stor kyrka – St Lawrence Shrine, Attur Karkala – några kilometer utanför Karkal. Kyrkan är katolsk, men människor från alla religioner kommer hit för bön, i tron på under. Människor med sjukdomar och barnlöshet söker lindring och bekräftelse i tro. Det är skönt att höra att det finns plats för tro och lindring, oavsett religion, på en och samma plats.

1600. 68 km. Moodbidri. Det är fullt på alla hotell i stan. Det visar sig att det är en festival en kort bit bort, som startar i kväll.

1800. 89 km. Kaikamba. Dagen blev väldigt lång. Mörkret närmade sig. Till slut hittade vi ett "lodge" för kvällen. Det har varit backigt idag, när vi ville undvika den stora kustvägen. Tungt och svettigt. Energin började tryta när vi gick bet på boende vid 16-tiden (det är en bra tid att ge sig för dagen). Jag är tacksam att vi fann boende innan mörkrets ankomst.

Middag. Uttappan med lök, chutney och kurma, dvs goda och starka såser. 2 liter vatten. Vi går sedan ett varv i byn och köper en melon och fyra fina apelsiner.

Dusch i varmt vatten – och nattning. Badrummet är förskräckligt. Toalett och handfat utan fungerande vatten, svart av smuts och inte städat på väldigt länge.

Ljudvolymen var väldigt hög de sista timmarna på vägen. Lastbilar och bussar i mängd påkallade uppmärksamhet med sina skarpa horn. Man dånar till slut, av alla ljud.

A..

Onsdag. 4 januari 2012. Kundapura – Malpe Beach. (Karnataka.)

2012-01-09T06:34:00.001+01:00

Onsdag. 4 januari 2012. Kundapura – Malpe Beach. (Karnataka.)
Det var en väldigt varm natt. Fläkten fungerade bara på full effekt, så den kunde inte vara på hela natten. Det gav lite skraltig sömn.

0630. På jakt efter frukost. Vi hittar den strax intill Diplomat. Idli för mig och Kesari Bath till Leif. Det är allt som finns klart i denna tidigare timme. Kaffe, får vi också. Bra, då får jag äta igen om en liten stund.

0715. Utckeckning från Diplomat och strax därefter lämnar vi Kundapura i den sköna morgonvärmen strax efter morgonljusets ankomst. Vår riktning är Malpe, där vi blev väl mottagna i fjol och där vi då träffade fina Meena och hennes vänner.

Trafiken längs väg 17 är mycket skarp denna morgon. Vägarbeten, grus och damm tillsammans med kraftiga avgaser och föroreningar gör att vi längtar till berg eller strand. Kanske når vi en sådan senare idag.

Bensinen kostar drygt 61 rupier och diesel kostar ca 41 rupier. Det är inte konstigt att de flesta använder mopeder och motorcyklar som transport- och familjefordon.

Vi smiter ifrån vägen (17) vid Hangarkatta och hittar en färja. Det finns här inga vägar på vår karta, med vi tror att det går att ta sig till Malpe den vägen. Låt oss hoppas av vår tro hjälper oss rätt. Cyklarna läggs på taket på den lilla båten. Det gäller bara att fråga efter rätt by, vilket ju inte är så lätt när det inte finns angivna på några kartor. Jag tycker verkligen om färjorna på vår färd. De är alldeles osannolika.

1020. 24 km. Vi åker på en smal landtunga, den är inte ens 100 meter bred. Innanför ligger de små kanoterna för morgonfisket. Fiskemännen promenerar bredvid båtarna, så vattnet är grunt. Utanför är det ljuvliga havet och en helt folktom lång, lång vacker sandstrand. Det är helt underbart vackert. Jag antas lycka med djupa andetag i dessa kvarter.

Kokosnötter och fiske torde vara näringarna som här försörjer folket. Färskvattenbrunnar finns i flertal mitt på ön fast den ibland inte är mer än 50 meter bred. Det är en helt makalöst vacker sträcka.

1050. 26,8 km. Hoode. Frukost igen. Kaffe & chai. Porotha med lite grönsakssås. Underbart gott.

1215. 35 km. Malpe Beach. Incheckad hos vår vän från i fjol. Fransmannen som då långtidsbodde här kommer först den 10 januar. Vi hyr samma rum som i fjol. Ödlan syns ännu inte till på den rosa väggen. Vi får en kopp te och några bananer innan vi besöker stranden.

Havet är förundrande varmt. Vi går ett stycke bort att jag kan bada i baddräkt. Annars är det kläder som gäller i Indientrakter utan västerlänningsturism. Det är tråkigt att delar av stranden är skräpig. Ingen städar och de lämnar bara sitt skräp. Ett stycke bort är det finare och inte så skräpigt. Vi gläds stort åt att kunna göra dessa resor, att göra, att se, att njuta, att förundras – och att kunna och vilja göra detta tillsammans. Det är gott och det är fint. Doppet är helt fantastiskt skönt. Havet är varmt och salt.

Vi talar åter om – eller snarare när och hur – kring en mc-resa jorden runt. Det kräver plan och tanke. Det är dags att starta den tanken nu.

Vi blir frenetiskt fotograferade tillsammans med indierna på stranden. Grabbgäng med mobilkameror ber oss att de får fotografera oss tillsammans med dem – i mängd. Det händer ofta. Man får le en aning åt dessa fenomen. Vi är ju exotiska, nästan som utomjordingar.

Adress till Malpeboendet;

Sri Sathish Amin

Nr Bhakthi Udaya

Pandarinatha-Bhajana Mandir

Thottam

Udupi 576143

Phone 9880833459

Vi äter en fantastisk middag, där vi bor. De lagar gärna middag till oss och serverar fisk, ris, räk/grönsakssås och chips/bröd. Bananerna efter måltiden skapar gott för magen, säger husvärden. Måltiden är stor och väldigt god. Restaurangmaten är ingenting jämfört med detta. Frukost är beställd till 0630.

NattNatt

A..

Tisdag 3 januari 2012. Bhatkal – Kundapura. (Karnataka.)

2012-01-03T15:37:00.002+01:00

Tisdag 3 januari 2012. Bhatkal – Kundapura. (Karnataka.)

Detta är den sista dagen med de röda byxorna. Ikväll skall de slängas. Punkt.

Vid 0530 startar böneutroparen utanför vårt fönster. Samtidigt kör hundarna igång. De ylar frenetiskt i takt med bönerna. Överröstar. De tystnar så snart böneutroparen tystnar. Det är säkert ett kamp vid varje böneutropstillfälle. Det lät roligt, minsann.

Idag byter vi distrikt. Vi är i delstaten Karnataka, i distriktet Uttara Kannada. Vi byter idag till distriktet Udupi.

Uttara Kannada har 1 354 000 invånare, varav 687 000 är män och 667 000 är kvinnor. I Udupi är invånarantalet 1 109 500, varav 521 500 är män och 588 000 är kvinnor. I Indien i stort är antalet män fler än antalet kvinnor. Det kan sålunda ses som ovanligt att det är fler kvinnor än män i olika delstater eller i olika distrikt.

0640. Kesari Bath, är en sötsak. "Sweet", bestå+ende av socker och något säd/mjöl. Den är gul och söt. Vi får den tillsammans med kaffe till frukost. Inget annat är klart denna tidiga timme. Det blev sålunda en enkel förstafrukost idag.

0705. Iväg, efter den lätta frukosten. Med betoning på lätt och enkel. Riktning Kundapura, ca 5 mil syd.

Strax senare stiger solen upp över bergen. Den är alldeles knallröd. Det är ljuvligt skön temperatur i morgonen. Den skarpa trafiken är redan igång på morgonen. Vi njuter dock, det är skönt.

Vi hittar en telefon efter vägen och försöker lokalisera ägaren. Det visar sig vara väldigt svårt, eftersom den som svarar i telefonen bara talar på något indiskt tungomål och inte på engelska. Vi ger upp efter en lång stund och försöker lämna in den i en butik strax intill. Inte heller det var särskilt lätt, eftersom ingen talar engelska.

Vi möter en stor lastbil, lastad med en jättestor cistern. Den tar en stor del av vägen i anspråk. Den har en lång stör, som en kratta, med sig för att kunna köra under grenar och ledningar allteftersom. Den har antagligen väl tilltagen tid för sin resa.

I dessa kvarter ser vi många muslimer. Vi ser många kvinnor med heltäckande kolsvart. Man ser bara ögonen. Vi ser barn med huvudet täckt, men inte heltäckand. Kvinnorna svarar sällan när vi säger god morgon och vi ser inga reaktioner i deras smala ögonöppning.

0830. 13 km. Shiroor. Frukost igen. Bori – varm! - med grönsaker och kaffe. Morgonljuset sprider glädje i vårt sinne.

0900. Ivägen igen på den högt trafikerade huvudvägen. Vi får otroligt mycket leende och hälsningar med oss på vår färd. Det är oerhört glädjande.

1030. 25 km. Ambagilu. Vi stannar till efter vägen vid en stor härlig marknad. Grönsaker, frukt, gryn, kryddor, kakor, mm. Det är vackert och ljuvligt som vanligt.Våra försök att finna platsen på kartan ger raskt minst 10 personer runt omkring oss. Nyfikenheten kring kartan är stor. Vid marknaden finns också fisk, kläder, godsaker och annat. Färgglada kvinnor och flickor gör mig glad. Igen och igen.

1200. 38 km. Turtel beach. En ljuvlig strand nära den stora vägen. Nu längtar vi starkt efter en mindre trafikerad väg. Vattnet är ljvuligt varmt och sanden i vattenbrynet skön. Vägen går precis kant i kant med havet. Fattigdomen syns strax intill, där tältlägret ligger på andra sidan vägen.

1250. 41 km. Lite mat igen. Det blir bröd och lite grönsakssås. Ett nytt sorts bröd serveras, denna gång är det lite tjockare men det är tomt inuti. Luft. Vi trodde oss ha funnit en sidoväg för lugnare tralter, men när vi frågade för bekräftelse fick vi ett tydligt nej. Där går ingen färja eller bro, trots att det ser ut så på kartan. Vi vill inte cykla 14 km för att se om kartan eller lokalbefolkningen har rätt. Vi fortsätter alltså på den stora vägen.

1345. Vi står på en stor bro och fotograferar en båt som är nedlastad med sand. Den är nedlastad till relingen. Det läcker in vatten och grabbarna i båten öser vatten med frenesi. En står baktill och drar båten framåt med en lång stör. Det är grund i floden. Den stora bron gungar väldigt när bussar och lastbilar brassar förbi. Det känns inte så väldigt förtroendeingivande.

1415. 49 km. Vi passerar en fiskodling. Vi ser stora bassänger med roterade "hjulångarpaddlar", som syresätter vattnet. Det visar sig vara en fiskodning, där de odlar räkor. Det tar 90 dagar att få räkorna klara och ätbara. Pyssel, omsorg, fiskmat och en hel del jobb. Det är roligt att se. När vi står och tittar på detta kommer en lastbil, som körs om av en buss. Tight. Precis då kommer en stor buss i mötande fil. Det var verkligen inte många millimetrar till godo. Det såg oroväckande otäckt ut. Burr, så nära.

1440. Vi närmar oss Kundapura. Bussar och lastbilar är många efter vägen. De pressar oss ofta utanför vägen. Det känns inte helt säkert att cykla efter denna väg. Just nu finner vi inga alternativ. Vi hoppas på nya vägar inom kort. Med avsevärt mindre trafik.

1445. 54 km. Kundapura.

1522. 57 km. Incheckade på Hotel Diplomat (det lät fint, eller hur?). Varmvatten, minsann! Tvätt. Dusch. Promenad på stan. Ananas och öl på hotellrummet, som återhämtningskost.

Vi mår gott – riktigt gott.

Sofie smsar från Hampi. Hon säger att vi måste åka dit. Hennes korta ord får oss att känna att Hampi var rätt beslut och en fantastisk plats. Det gör mig glad. Jag hoppas verkligen att hon får riktigt fina dagar där, innan hon återvänder till Mumbay. Vi får helt enkelt åka till Indien igen, ty på denna resa hinner vi inte ta oss till Hampi. Någon, på vår förra resa, sade samma sak. Hampi är en plats att se. Taj Mahal likaså.

Vegetariska nudlar, lite smaklöst, föräras oss till middag. Vi skyfflar gladeligen i oss detta med en flaska vatten till. Ja, se tillräckligt med mat och vätska klarar vi galant av att få i oss. Jag hoppas att Sofie gör detsamma i Hampi. Hon var annars inte riktigt förtjust i den indiska maten. Det är vi.

A..

Måndag 2 januari 2012. Honavar – Bhatkal (Karnataka).

2012-01-02T13:35:00.035+01:00

Måndag 2 januari 2012. Honavar – Bhatkal (Karnataka).

Lite dålig sömn blev det i natt. Det var väldigt varmt i natt. Tidig uppstigning.

0610. Vi hittar ett morgonöppet "veg hotel". Det fick bli idli med grönsaker i den tidiga timmen, när annat inte är klart. Det var riktigt gott. Till det fick vi också en friterad bulle av något slag. Också den var god. Mjölkkaffe och vatten till, såklart. En liten frukost kräver en matkomplettering om några timmar, eller en tidig lunch. Bra! Det är gott och trevligt att äta.

Morgonen är varm. Det är ingen vind som svalkar.

I Honavar, på hotellet, fanns inga loppor men väl tre kackerlackor på det annars fina rummet.

0705. Vi lagar cykelkorgen med stripes och trampar sedan iväg vid ljusets ankomst.

Soluppgången är vacker, fiskarna är ute i sina båtar. Båtarna är långa och smala – de står upp och tar sig fram med långa störar. Vattent är väldigt strömt nära den stora bron vid Honavar. Tidvattnet ändrar förutsättningarna allteftersom. Morgonen är oerhört vacker, i färg, i ton och i takt. Vi njuter av denna vackra morgontid.

0854. 15 km. Mitt hjullager bak brakar igen. Ny mekarstund efter vägkanten. Leif är tolerant. En av kulorna i lagret har delat sig på mitten. Vi behöver sålunda en verkstad igen. I morse talade vi om hur fint cyklarna nu gick, det skulle vi nog inte ha gjort. Med en kula mindre i hjullagret finns det risk för haveri igen. Leif önskar en liten hammare i sin "verktygslåda" på vår tur. Vi får se om vi hittar en sådan i nästa stad.

0945. Iväg igen efter haveriet och reparationen. Vi cyklar på den stora vägen. Den är kraftigt trafikerad, och man få hålla in sin armbåge ordentligt. Hjälmen är på.

1030. 25 km. Vi stannar till för en matbit och äter porotha och grönsaksröra. Porotha är ett mindre kompakt bröd än chapat, lättare och gott. Vatten och te/kaffe. Det är gott och trivsamt att stanna till lite då och då för en liten enkel matbit. Det är ibland en aning tveksamt att veta vad vi har beställt, men det är oftast någon form av bröd, ibland ris och därtill grönsaker i någon form. Lite lika samma, men ändå olika – och i princip alltid gott.

Ett par kilometer senare når vi Murudeshwar. Ett stort tempel (Shri Murudeshwar) och en mycket hög & stor gudafigur, mängder av turister, pilgrimer, mm. En härlig – och tydlig – vallfärdsplats. I byn nära templet var en stor marknad med fisk, grönsaker och frukt. Mängder av kommers och glada färger. Trafiken var trång och bullrig. Värmen är väldigt skarp idag.

Framför gudafiguren, som vi ännu inte vet vem det är, fanns en staty av Sri Lankas kung och Shivas son – enligt en ung fotoförsäljare utanför.

1240. 28 km. Gassvarmt. Vi lämnar Murudeshwar med sikte mot Bhatkal. Strax senare hittar vi en cykelverkstad för köp av några extrakulor (5 rupier!) och lite fett till mitt trasiga hjullager.

1314. 34 km. Nu bär herrarna "kjol" igen, istället för byxor. Kjolarna är vantligare här neråt, än norrut där byxorna bars av i princip alla män.

Vi cyklar på plattmark. Vi har hela tiden berg och kulla på östra sidan om vår väg. Kvinnor och män arbetar på de gröna fälten. Fälten som alltid består av små rutor, kanske för ägandet eller kanske för bevattningens skull.

1400. 40 km. Bhatkar. Vi äter igen. Vegetarisk biryani. Det är rysligt gott med mat. Mjölkkaffet är också riktigt gott. Det är mer än 50 km till nästa stad som det går att hitta boende i, så vi stannar i Bhatkar och letar boende här för inatt. Mätta. Varma. Glada. Nöjda.

Den stora statyn och templet Shri Murudeshwar finns inte med i Lonely Planet. Det är förundrande, med hänsyn till storleken på tempel och staty, och mängden människor på plats. Vi får forska vidare om denna plats. Statyn var väldigt stor och fin.

1533. 42 km. Incheckade på Hotel Kola Paradise, som inte är ett paradis men väl ett billigt och någorlunda acceptabelt boende.

Vi tar en dusch och vilar en stund innan vi går ut och utforskar staden. Staden är liten. Vi finner ett internetcafé och internetkommunicerar en liten stund. Sedan letar vi verktyg (en liten hammare), men går bet. Vi äter nudlar med grönsaker (för att undkomma riset) och försöker klura ut vad de olika rätterna på menyn består av innan vi går åter till vårt boende för natten.

Dagens sträcka uppgår till 42 km. Idag var en riktigt varm dag.

A..

Söndag. Nyårsdagen 2012. Ombeach – Honavar (Karnataka)

2012-01-02T13:31:00.000+01:00

Söndag. Nyårsdagen 2012. Ombeach – Honavar (Karnataka)

Vi vandrar ut från hotellrummet strax före 0700. Vi säger Hej Då till fina Sofie som nu skall resa till Hampi och vi fortsätter i sydlig riktning. Hon åker strax förbi oss i ricksha, medan vi stretar uppför den långa branta backen från Ombeach mot Gokarna. Morgonvärmen är skön. Vi behöver ingen morgonjacka idag. Himlen är, för ovanlighetens skull, molntäckt. Utsikten ner mot havet och stränderna, liksom mot de många bergen runt omkring, är makalös. Det är underbart vackert.

Den långa backen gör oss drypsvettiga, men det fläktas bort i nästa backe ner. Vi ser flera bilar efter vägen, som tyder på att en hel de människor sovit i sina bilar i nat. Tält eller bil, mest män.

Bankomat/atm funnen för nya pengar. Sen en god masala dosa och en stooor mjölkkaffe till frukost i Gokarna. Vatten, därtill.

Nu får jag hålla min oro i schack, när Sofie skall resa själv. Hon är duktig och ordentlig, och vet hur man reser, så förutsättningarna är goda att allt skall gå väl.

Kl 0850 iväg från Gokarna efter frukost.

Strax före 10 når vi färjan/hamnen för att ta oss över till Aghanasthini. Vi får vänta en stund, innan vi kommer vidare. I hamnen är lukten av fisk stark. Jag storknar nästan av lukterna. På marken ligger småfisk, räkor och kräftor på tork. Lukten är mycket stark. Indien är verkigen ljudens och lukternas land. Allt luktar inte som ljuvliga kryddor – andra lukter finns det verkligen gott om också. Mitt luktsinne utmanas, igen och igen.

Det är återigen en liten färja. Cyklarna lyfts på från den höga kajen. Fantastiskt, igen. 16 rupier för cyklar och oss. Finfint finemang. Vid framkomsten på andra sidan blev det tre höga lyft för att komma genom byn. Fantastiska hinder som skapar leenden och många hjälpande händer. Det är underbart och smått lagom och obegripligt. Männiksorna skrattar gott åt våra ansiktsuttryck och våra ord.

Ja, på denna färja fanns ingen möjlighet att ta med motorcyklar. På den norra sidan var kajkanten hög och på den södra sidan fanns tre svårforcerade hinder genom byn. Cyklarna måste lyftas högt för att komma förbi. Om detta sades inget när vi klev på. Det mesta är möjligt och det är riktigt skoj. Att cykla här är rent fantastiskt.

Vi trampar på i ett låglänt fantastiskt vackert landskap. Vattennivån är låg och lokalbefolkningen är ute och plockar fisk/snäckor i vattnet. Hälsningarna är som vanligt många. Idag önskar vi alla varandra ett gott nytt år.

1215. Kumta. Vi letar en stund och finner sen ett "vegetariskt hotel" vid busstatinen. En vegetarisk thali beställs till lunch. Leif äter "filbunke med ättikssmak" efter maten, för att mildra styrkan i det gott starka. En liten mjölkkaffe till skillnad från frukostens jättestora mjölkkaffeglas. Vatten, såklart på flaska. Vi mår gott och siktar sedan mot Honavar, 16-18 km söderut. En ko kommer in på restaurangen, utan att någon höjer på ögonbrynen eller föser ut den förrän den gått ganska långt in. Vi ler, förstås.

1430. 52 km. Efter Kumta färdas vi på den stora vägen, där trafiken inte är så mild som på de små sidovägarna. Här finns inga vägalternativ, med det är fint ändå.

Vi ser kvinnor som går efter vatten. Några hämtar i en flod, några i en brunn ett stycke bort och några från en stor läckande vattenledning efter den stora vägen. Allas vår lott är verkligen olika.

1551. 59 km. Incheckade på Prameela Paradise Lodge i Honavar. Fint boende efter den stora vägen (nr 17), vid korsningen upp mot Jog Falls. Där var vi 2006 och i dessa kvarter stannade vi och åt. Vi tror att detta boende är loppfritt – det var det nog inte i Ombeach.

Idag har varit en god dag. De första kilometrarna var backiga och väldigt svettiga, men sedan har det varit plattmark mest hela dagen. När vi får färdas på de små vägarna trivs vi bäst. Där finns så många glada och vänliga människor. Jag njuter stort av färden i allt det vänligt vackra. I morse och under eftermiddagen har det varit lite molnigt och milt skönt. Det är den första dagen med moln på himlen.

Vi blev omcyklade av en tysk i utkanten av Honovar. Han startade sin resa hemifrån i maj, var nu på väg runt Indiens kust och skulle nog vara kvar till i april. Han hade långt skägg, långt hår, var redigt smutsig och sov i tält. Vi förundras över hur människor reser och lever. Han var glad och pratsam, men han såg ut som en riktig luffare. Han lever nog riktigt billigt på sin färd.

Jag saknar min Sofie. Jag saknar min Jenny.

På vår nästa resa skall vi ha med oss en bunt 50-öringar. Vi torde ju ha en bunt hemma. Det frågas ofta efter ett mynt från Sverige. Ungdomarna samlar på främmande mynt.
Det vore trevligt att kunna dela med sig av sådana. Det är för samlande och inte för inväxling, så då duger ju 50-öringen gott.

Vi tvättar, duschar och vilar en stund innan vi tar en kort promenad genom staden. Det mörknar fort. Staden är ganska liten. Leif hittar sandaler och ser fram emot att slippa jympaskorna ett tag.

Vi äter goda masala dosa, te och vatten till middag på en välbesökt och en aning stressig restaurang i samma hus som hotellet. Det rör på sig här, så maten kan inte ha stått & samlat bakterier i så många minuter.

Jaså, jaha. En kackerlacka på det fina rummet. Attans också!

NattNatt.

A..

Nyårsafton 2011. Ombeach (Karnataka). Vilodag.

2012-01-02T13:22:00.000+01:00

Nyårsafton 2011. Ombeach (Karnataka). Vilodag.

Frukostade i god ordning. Omelette med ost & tomat, toast och kaffe till mig. Pannkaka med banan och omelettoast till Leif. Mjölkkaffe, en ordentlig dos. Sofie frossar i en nutella-banan-pannkaka.

Leif fixar min cykelkedja med hammare och sten. Fort var det gjort. Han är duktig, han. Han har också justerat bromsar, bytt buntbandet mot en hittad mutter, kollat alla muttrar & skruvar & ekrar och dragit åt lite här och lite där. Vi hoppas nu att inget ramlar loss de närmaste dagarna.

Vi njuter av värmen under ett träd på stranden. I solen är det väldigt varmt. Där kan man bara för att torka en stund efter ett ljuvt & salt dopp i det varma havet. Sanden är brännhet för ömtåliga svenska fötter. Värme, värme – underbara värme. Det är gudabenådat skönt att vara här.

Nyårsafton. Året går mot sitt slut. Jag minns glädje, sorg, frustration och lyckoskutt. Jag minns fattigdom, rikedom, tristess och fantasi. Jag minns längtan och kärlek. Här och nu är jag med Sofie och Leif, två av dem jag älskar högst. Min fina Jenny saknar jag stort. Jag önskar att hon vore här, med oss.

Vi äter lunch. Pasta fick passa för dagen.

Dagen går i en lugn takt. Med sand mellan tårna och saltsmak efter det ljumma havet njuet vi stillsamt till ljuset sakta tynar bort. Det svarta mörkret, musiken och människornas glädje tar vid när timmarna kryper vidare mot det nya året. Vi går mot 2012 – som vi ännu inte vet något om. Låt oss hoppas att vi kan göra det till ett fantastiskt år, fyllt av glädje, omsorg, kärlek och lyckospår.

Sofie går igenom sin lista över besökta länder. Hon har varit i Sverige, Norge, Finland, Danmark, Lettland, Tyskland, Spanien, Portugal, England, Cypern, Andorra, Franrike, Kina, Thailand, Indien och Ungern. (16 st). Inför 2012 önskar sig Sofie en förlängd lista på besökta länder. Hon önskar också att hon kan springa ett halvmarathon på en ganska bra tid, att Slice (mangodryck) kommer till Sverige och att hon skriver en bra c-uppsats inom kort.

Mina besökta länder är Cypern, Spanien, Frankrike, Polen, Tyskland, Belgien, Holland, Danmark, Norge, Luxenburg, Ungern, Österrike, Schweiz, Indien, USA, Grekland, Italien, Finland, Estland, Kina, Thailand, Malta, England, Portugal och Sverige. (25 st). Av dessa har 16 besökts tillsammans med Leif. Min önskan är att utöka listan över besökta länder under 2012 – med minst 3-4-5 nya länder. Min önskan är också att Jenny & Sofie kan utöka sina listor över besökta länder med minst lika många (gärna fler!)

Njut av dagen!

A..

Nyarsafton 2011. Gokarna. Karnataka

2011-12-31T14:13:00.004+01:00

Gott Nytt Ar, till er alla. Vi mar gott. Vi njuter, vi ater, vi lapar sol, vi trampar omkring i ett underbart landskap och vi har det fint har pa var horna.

Vi hoppas att ni har det gott.

Kram fran

Anette. Leif & Sofie

Fredag 30 december 2011. Gokarna/Ombeach. Vilodag.

2011-12-30T13:22:00.002+01:00

Fredag 30 december 2011. Gokarna/Ombeach. Vilodag.

Vilodag idag och imorgon, vilket kan vara bra för mitt knä. Det är ok, men drar till i hårda uppförsbackar. Då får jag gå för att vara vänlig mot knät. Det skall kunna springa marathon när vi kommer hem, så de får inte förstöras.

Frukost. Turismiserad. Frukt, potatis, toast, omelett och kaffe. Gott, men en aning mycket. Men det kan vara bra att fylla på. Sofie beställer en enorm frukost. Omelett, te och en pannkaka fylld med banan och nutella. Hon ville ha pannkakan som efterrätt, men fick in den först. Jag ville ha kaffet sist, men fick in det först. Imorgon får vi ange ordning i vår beställning.

Vid frukosten träffar vi två mc-åkare, en tjej och en kille, som åker per BMW – jorden runt. Totalt skulle de vara ute 18 månader. De var från Madrid. Hon var lika kort som jag och körde på en BMW650. Den var låg och bra att köra (men lite låg mot marken, med risk för krock mot stenar mm). De bar reklamtröjor med reklam från t ex BDO och BMW. De är troligt sponsorfinansierade. Detta vill jag verkligen göra!

1100. Ankomst till Gokarna med ricksha. Antal turister och butiker är många, avsevärt fler än vid vårt tidigare besök (2006). Igår var det en grönsaksmarknad vid utfarten. Den fanns inte där idag. Det visar sig att det är marknad en dag per vecka, när traktens bönder kommer till staden och säljer sina varor. Vi susade förbi den igår, i tron att vi kunde besöka den en annan dag. Marknader skall man sålunda alltid stanna till på – de kanske inte finns där imorgon.

Stranden i Gokarna är riktigt smutsig. Den är inte badbar. Vi blir fotograferade tillsammans med skolklasser och grabbgäng. Vi ler åt tanken att vi skulle göra så hemma med våra turister. Här utsätts vi för det ofta.

Leif ordnar klippning och rakning i Gokarna, medan Sofie och jag flanerar på gator och torg. Vi köper frukt innan vi åker tillbaka till Ombeach. Vi är åter strax efter två. Vi äter då en fantastisk lunch bestående av en ananas och en melon. Frukt är oerhört gott. Gott och läskande.

Plötsligt möter vi Michael och Lukas, de unga och charmiga cyklisterna från Schweitz som vi mötte häromveckan. De var vid god vigör. De är på Ombeach för nyårsfirande. Vi blir glada över att möta dem igen.

Vi stannar här till nyårsdagens morgon. Då trampar vi vidare i sydlig riktning. Sofie drar då till andra trakter. Var vet ingen, inte ens hon. Hampi, är ett alternativ på hennes lista.

Gokarna är en vallfärdsort för hinduer. Mängder av ritualer & tempelaktiviteter sker här och platsen fylls av pilgrimer under festivaler och särskilda händelser. Strax intill finns Ombeach och Kudle beach som drar mängder av västerlänningar och andra resenärer. Priserna som anges i Lonley Planet är inte aktuella i nyårstid. De är nu avsevärt högre. Men så får det vara.

Vi är i en ljuvlig tid. I ett fantastiskt land. I en värme som skapar vänlighet.

Lycka! Vår spring-gps verkar fungera igen. Ett under har kanske skett är i vallfärdsstaden Gokarna.

Middag. Prawn masala (väldigt lite räkor med väldigt mycket sås) och (väldigt mycket) ris. En god öl att dela på (fest!). Kaffe till Leif.

Kvällarna är verkligt ljumma. Sköna. Vi längtar inte till hemmavintern.

Sofie avtvingar mor ett långfärdsskridskolöfte. I februari skall det ske. Det var många år sedan jag åkte långfärdsskridskor, så det känns lite ovant. Vikingarännet vore förstås skoj att åka. Fast en skridskotur blir inget Vikingaränn. Då får det bli mer åkt än så.

A..

Torsdag 29 december 2011. Torsdag. Ankola (Karnataka) – Gokarna – Ombeach (Karnataka)

2011-12-30T13:21:00.002+01:00

Torsdag 29 december 2011. Torsdag. Ankola (Karnataka) – Gokarna – Ombeach (Karnataka)

Sovit gott, men med viss oro över Sofies avvikelseplan. Till Gokarna är det 28 km. Vi drar dit, även om turisthorderna är här. Ett bättre boende står på agandan för ikväll.

Frukost. Bori med grönsaker strax efter 7. Alldels nygjord. Brännvarm. Fantastiskt gott. Te, kaffe och vatten. Maten och kaffet/te.et var rykande varmt. Så vill vi ha´t.

Vår klocka ringer kl 0500 på morgonen. I morse väckte böneutropen och kajorna oss tidigare än så, men det är skönt att ligga och morna sig en stund. Det är också skönt att vara upp, frukostade och iväg tidigt. Det gillar vi, båda två. Morgonljuset och morgonvänligheten är god.

Vi knackar på hos Sofie när vi skall gå. Det visar sig att hon är klar för avfärd. Starkt missnöjd med boendet vill hon inte vara kvar. Utan frukost siktar hon mot Gokarna.

Vi trampar iväg kring 0800, på en liten väg och njuter stort av miljö och morgonljust. Värmen är skön, ingen morgonjacka behövs idag.

Strax bortom Ankola ligger Honey Beach – vi blir rekommenderade att åka dit, men avstår. Vi tuffar vidare mot Gokarna. Stranden är tydligen en sådan till västerlänningar gärna åker.

Plötsligt upptäcker Leif ett kedjefel på min cykel. Mek-försök, men vi får trampa vidare för att försöka finna en reparatör och/eller andra verktyg. Vi håller tummarna för att den inte rasar. Kedjan går inte att reparera med stripes.

Efter ca 1 mil kommer vi till en vattenöverfart. Vi har fått besked om att det finns en bro. Det finns det inte. Färjan är liten, men det hindrar inte att mopeder och cyklar får åka med. Den är helt enkelt alldeles osannolik. Sex mopeder/motorcyklar lyfts på, våra cyklar likaså. Därtill ca 20 människor. En motor puttrar mitt i. Det är underbart, med dessa fantastiska färjor – i båtar som inte skulle klassa som sjödugliga hemma. (Färja 10 rupier). Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha fått åka här, i detta fantastiska landskap och med dessa underbara färjor.

Kl 1000. Sofie meddelar att hon är framme i Gokarna. Vi var framme strax senare. Staden är full av folk. Det är turister från väst och från Indiens alla hörn. Inte ett rum kan troligen uppbådas. Vi gör dumheten (?) att dra till Ombeach (6 km). Dit är det skarpt backigt och jag fasar för återfärden upp. Vi hittar ett rum och ber om en extrasäng. Ja, det kostar extra. Sedan får vi bara en madrass att lägga på golvet. Inga extrasängar finns att uppbåda, sägs det. Vi äter lunch – fisksoppa & biryani, vilket båda finner gott. En delad öl därtill smakar finfint. Sängfrågan återstår att lösa, liksom ätlig mat till Sofie.

Dagens sträcka från Ankola – Gokarna & vidare till Ombeach uppgick till 28 + 6 km. Backen upp, åter mot Gokarna, blir riktigt tung att ge sig i kast med. Jag fasar. Leif bedyrar att jag har fel. Vi får hoppas att han har rätt, och att min ork är finfin när vi skall åka härifrån.

Vi vilar på stranden i någon timme. Det är konkurrens om platsen under träden. Korna trängt och vill också gärna vara där. De insisterar. Det gör vi också.

Sofie undrar hur det står till med våra magar. Hon får en statusrapport. Sedan står det klart att hon egentligen menade om vi var hungriga och redo för middag. Hon åt ingen lunch, så hon började nu att bli riktigt hungrig.

Gokarna och Ombeach har trängsel i denna tid. Här är det kamp om bäddplatserna. Vi stjäl bord från grannrummen för att ordna en säng till Sofie som annars måste sova på golvet. Det vill vi verkligen inte att hon skall göra.

Middag. Veg Paneer Korma, veg Manchurian och öl. Pasta & läsk till Sofie.

Vi har gott boende, vi har mat i magen, vi är nöjda och glada. Så dumt var det då ändå inte att åka till Ombeach. Några dagars vila kan ju göra oss gott. Trampa på får vi göra sen.

A..

28 december 2011. Gagibaga (Goa) – Ankola (Karnataka).

2011-12-30T13:20:00.000+01:00

28 december 2011. Gagibaga (Goa) – Ankola (Karnataka).

Det var lite kallt inatt. Vårt start blev lite fördröjd, men vi är ändå iväg i hyfsad tid (0745). Vi har lite svårt att besluta om mål för dagen, då vi saknar en bra karta över Karnataka (som är vår nya delstat). Vi tar sikte mot Karwar, för kartköp.

Poinguinim – Painaimim (samma by?) - inte alltför långt från dagens startplats, max 1 mil. Kvinnorna arbetar redan på risfälten strax intill. Härifrån sägs det vara 28 km till Karwar och ca 100 km till Gokarna. Sisådär ungefär.

0845 drar vi vidare efter frukost bestående av bori och grönsaker, te och kaffe. Gott!

Idag jagar hundarna oss. Det händer igen och igen. Skällande med rest ragg rusar de emot och efter oss. Det är ytterst obehagligt. Vi hoppas att det upphör igen, för så ilsket upprörda brukar det inte vara. Usch!

Vi tar oss efter den stora vägen nr 17 och når snart delstatsgränsen mellan Goa och Karnataka. Karwar ligger inte långt därifrån.

Vägkvalitén i Goa har varit genomgående god. Det ser ut som om många vägar är ganska nyfixade. Asfalterat fint.

1200. Masala Dosa, kaffe & te i Karwar. Köpt karta och hittar nu fint i Karnataka. Finfint. Från Karwar är det 30 km till Ankola (vårt nästa mål) och 58 km till Gokarna (mål för nästa dag).

I Indien surras allt med rep. De är duktiga på att surra stora laster, och bara med rep. Spännband finns inte och de förstår dem inte. Våra band drar de åt fel håll, om de försöker bistå i vårt packande. Leif lagar sina bromsar med stripes/buntband. De gör underverk på våra indiska cyklar.

Vi får mest färdas på platten idag. Ja, några backar möter vår väg, men de är oftast cyklingsbara. Vi har höga berg på ömse sidor om oss. Det är ljuvligt grönskande grönt.

Kl 1512. Ankomst till Ankola. Vi hittar strax ett lodge, där vi checkar in utan att titta runt ytterligare. Dusch och tvätt. Cyklarna tar vi upp på rummet. Lodget är en aning smutsigt och slitet. Nästa boende må bli renare. En stund efter 1600 är Sofie på plats i Ankola. Hon checkar in och sedan vandrar vi en stund på stan. Staden är liten och vi är klara med den rundvandringen på en kort stund. En kort internetstund innan middag.

När vi hämtar Sofie vid bussen går vi förbi småkycklingsförsäljning. De små dunbollarna är fint färgade i alla möjliga färger. Sofie vill ha en i onsdagspresent. Det blir ett bestämt nej. En kyckling är svår att ha i hennes ryggsäck, även om den är liten, färgglad och söt.

Vi äter thali till middag och till det en stor flasta vatten. Det blir strömavbrott strax innan maten kommer in. Kolsvart. Stearinljusen kommer genast fram på borden. Det är inte första gången det blir strömavbrott i denna stad. De är vana och luttrade.

Sofie aviserar att hon tänker avvika ifrån vårt sällskap efter nyår. Hon oroas en aning över att vi drar så långt syd och att hon får långt upp igen. Jag oroas över att hon får ensamma kvällar i mörka städer. Hon får alltför många blickar på sig. Det känns inte riktigt säkert. Oro känns i min mage. Det torde inte hjälpa. Sofie är bestämd av sig.

Dagens dos uppgår till närmare 7 mil. Mestadels platt.

Tjolahopp!

A..

Tisdag 27 december 2011. Benaulim – Karwar – Ankola.

2011-12-30T13:19:00.000+01:00

Tisdag 27 december 2011. Benaulim – Karwar – Ankola.

Vi trampar iväg 0705. Sofie sover kvar en stund till och vi hoppas mötas framåt em/kväll. Vi per cykel och Sofie per buss, fot eller ricksha.

Morgonen är sval, men inte kall.

Vi äter frukost i Benaulim innan vi lämnar byn, som var turistisk men inte överhopad. Det är en hel del äldre västerlänningar som verkar bekanta med varandra. Säkert är de "långliggare" som går i långsam takt. Engelsmän & tyskar. Här finns också en del ryssar.

Frukost. Omelett, toast och kaffe – smakar underbart gott på morgonkvisten. Frukoststället blev överbelamrat (bara västerlänningar) innan vi ätit vår frukost klart. Iväg 0753.

Resten av byn visar sig stor en bit upp från "vår" strandhörna. Här kanske man ändå skulle kunna drista sig till att bo, med närhet till den större Margao.

Fler fina julkrubbor dyker upp efter vägen. Jag gillar dem starkt. Kusten är välmående. Här ser vi inte så många områden som vi upplever som fattiga. Stora hus och färgglada hus med dekorationer lyser välmående. De omålade och slitna husen är få.

Vi blir överflugna av ett 10-tal strids/militärflygplan som dånar över den molnfria morgonblå himlen. Värmen stiger sakta, vid 10 är det redan riktigt varmt.

Det är skräpigt i vägkanterna, men annars fint. Vi njuter i morgontid.

Vi timar färjan vid Cavelossin – Assolna alldeles perfekt. De lade precis ut när vi kom, men backade åter när vi plingade frenetiskt. Överfarten var kort och ett brobygge pågår strax intill.

Vi tittar in på en gudstjänst. Kyrkan fylls sakta, så gudstjänsten är ännu inte igång. Vackert klädda kvinnor väntar i salen, och fyller den allteftersom. De är uppenbart finklädda för kyrkobesöket. Väntetiden är lång, så vi tassade ut innan den hann börja. Det hade varit guld att sitta kvar, men vägen väntar. Kyrkan fylldes nog i alla hörn och på alla de stolar som var uppställda utanför.

Vi kände igen oss vid avfarten ner till färjan vid Cavelossin. Där har vi varit tidigare (2006), men då i mörker och med en trasslande motorcykel. Nu rullar cyklarna lätt. Mitt knä känns bra idag. "Peppar, peppar".

Vi passerar Ambelim – Velim – Betul där morgone nått folket som ser ut att mål väl. Vårt tempo är lågt och känslan är god.

Vi känner åter igen några korsningar, byar och minns företeelser. Vi minns vårt tidigare besök på Cabo de Rama, fortet vid havet. Det känns bekant och skoj att rekapitulera vad vi gjorde då, 2006, när vi färdades per Royal Enfield i dessa trakter.

Det är kulligt och backigt. Kurvigt och lite brant ibland. Dalarna är fantastiskt gröna och cocospalmerna finns i mängd. Lyckospår i soligt land.

Vi går i uppförsbackarna. De är så skarpa så att vi knappt orkar få cyklarna med oss. Svetten forsar. Phu! Jag tvivlar på att jag skall orka upp, men till slut kommer bakcen ner som fläktar bort svetten.

Vi passerar den fantastiska stranden Cola beach utan att titta ner. Vi stretar vidare i värmen. Mitt på dagen är solen verkligt het. Gassande. Julstjärnorna (inte blomster) är många och stora i dessa trakter. Dekorationerna tas på allvar. Jag blir glad av att se dem.

1315. Lunch. Vi beställer Gobi Manchurian och chapati, vatten. Skugga och fläkt känns bra. Maten är knapp, men stark och god. Kaffe på det.

Enligt vår karta är det 41 km mellan Benaulim och Palolem, som vi strax skall passera. Vi har omvägat lite, plus att vi skall en bit till. Kanske blir dagen dos någonstans mellan 5-6 mil.

Ja, värmen är god i detta land. Den njuter vi av. Ibland är det lite mygg på kvällarna, men inte särskilt många. Vi kommer ihåg myggstiftet ibland när vi går ut och vi sover alltid under myggnät.

Vi hittar Sofie och bo i Galgibaga en stund före solens nedgång. Hon var där ca 1430 och fick några timmar på den vackra sköldpaddsstranden. Hon ordnade gratis boende, mot fotografier på strand, hotell och miljö. Vi hittade boende strax intill – inte så fint, men ändå ett boende.

Dagens sträcka uppskattar vi till 65 km. Vi hittade fram till slut! Yipp! Denna strand är fin. Oturismiserad. Här var vi också 2006, när vi färdades per mc.

Vi fick promenera till grannbyn för mat på kvällen. Det fanns inget matställe i Galgibaga. Thali, chapati, vatten och läsk.

Mörkret är verkligen kompakt – pannlampan är riktigt bra.

A..

Måndag. Annandag jul. 26 december 2011. Benaulim

2011-12-30T13:17:00.001+01:00

Måndag. Annandag jul. 26 december 2011. Benaulim (strax syd om Colva – strax väst om Margao).

0711 promenerar vi ner till stranden för Sofies morgondopp. Jag och Leif finner morgone för kall för sådana aktiviteter. Stranden ligger i ett fantastiskt vackert morgonljus. Solen stretar sakta uppåt på den ljusblått vackra himlen. Dagen tar sin form.

Efter morgondoppet letar vi cykelreparatör. I Benaulim finns ingen som klarar växelcyklar, så vi får cykla till Margao efter frukost. Vi äter en god frukost (3 lök & tomat omeletter, 3 toast med smör, 2 stora mjölkkaffe, vatten).

Sofie får idag en sollatardag medan vi får cykla till Margao (ca 6 km) för att laga cykeln. Leifs cykel behöver onekligen vård.

Ja, Sofie har för bra syn för sitt eget bästa. Hon ser spindlar och kackerlackor – det gör inte vi. Vi ser dem inte, helt enkelt. Och vi tittar definitivt inte efter dem. Det blir lättare så.

Goa är verkligen turismens delstat. Såväl indisk, som västerländsk. Kring Colva/Benaulim är det många tyskar och engelsmän i den övre medelåldern. Det finns också många ryssar i området. Menyerna är turismanpassade, men inte lika hårt som i Baga-trakten. Närheten till staden (Margao) gör inköp mm möjliga.

Vi cyklar till staden för cykelreparation. Vi njuter av chai och kaffe (21 rupier), hittar internet och förundras över kasoet i staden. Margao är distriktets huvudstad och ganska stor. Cykelreparatören byter sju ekrar, skarpar till hjulet och bakbromsen och gör cykeln redo för nya äventyr (130 rupier). Leif är glad över sin "nya" cykel.

Vi cyklar åter till Benaulim, byter om till badstass och går ner till den ljuvliga stranden där Sofie har mutat in ett prasoll. Öl, cola och ananas smakar gott. Det salta havet brusar lätt och inbjuder till sköna dopp. Värmen är god.

Sofie hälsar! Hon ligger på stranden hela dagen. Parasollet skuggar, skjortan likaså och sjalen täcker det sista. Hon har förstått det där med solskyddsfaktor. Hon njuter, läser och filurar kring språken.

Strandkanten har krupit ut en god bid sedan imorse. Stranden är nu riktigt bred och hård. Vi kan nog cykla en bit på den i morgon bitti, hoppas vi. Då styr vi syd.

Vi möter coola krabbor på stranden. Några bor i spiralformade snäckhus ocvh sticker upp en klo när vi nyfiket tittar in. Några springer på snedden över stranden och gränver ner sig i hål i den blöta sanden. Några hål är små och några är riktigt stora. Utanför ligger högar av krabbupp-puttad sand. Coola!

Med mycket stor sorg inser vi att vår spring-gps har lagt av. Den har varit en god följeslagare på många resor. Det är väldigt trist att den har lagt av. Sorg!

Richi Guesthouse, Benaulim. Boendet är bra, särskilt för den goda prislappen. Rent, helt ok toa, mm. Det kan rekommenderas.

Pasta, paneer masala, paneer ticka masala, vatten, kaffe till middag. Sakta promand hem, tittande på de stora och fina julkrubborna. De är fantastiska. De finns där kristna människor finns (som t ex i Goa och i Kerala), de byggs stoooora, och är underbara att betrakta.

NattNatt.

A..

Söndag. Juldagen 2011. Baga beach - Benaulim, Goa.

2011-12-28T13:19:00.001+01:00

Söndag. Juldagen 2011. Baga beach - Benaulim, Goa.

Iväg 0730. Sofie är kvar på guesthouset och checkar ut senast kl 0900. Vi trampar iväg. Vi cyklar fle och får några extra kilometer i våra ben. Framåt 9-tiden hittar vi ett frukostställe i indisk stil. Nu ratar vi de dyra turistrestaurangerna, mm, för bori med grönsaker som idag mest var en simmig sås. Det är gott och det är åtminstone lite något i magen. Vi får kanske stanna en gång till om en timme eller två för lite påfyllning. Dagens mål är söder om Colva, så vi får nog pinna på en aning.

Frukostpriset vara inte rätt. Det lades på extra för att vi var turister. Sådant irriterar mig. Det gör att jag blir riktigt less på Goa. Turistpriser är förskräckans irriterande i mina ögon. Jag ser fram emot att snart lämna denna delstat. Den ligger på minus hos mig.

Vi hittar en färja för överfart till Panaji, så vi slipper ta oss fram till den stora bron. Cyklister, mopedister och promenadfolk är med på färjan som är gratis, och inte verkar transportera bilar. Det går fin, över spa´t. Betim ferry – Panaji ferry.

Vi trampar på genom staden och på den stora vägen söderut. Vi följer sedan väg 17, som är den stora huvudvägen längs kusten söderut. Den är periodvis väldigt skarpt trafikerad. Man får hålla sig väl på sin kant, och hålla in armbågen ordentligt för att inte skrapa i de passerande bilarna, mm. Lite ovant och lite farligt.

Leifs bakdäck glappar betänkligt.

Landskapet är platt och cykelvänligt. Jordbruksrutorna är grönt odlade, växande vackert. Det står här ris i blöta rutor.

Leifs bakbroms ser ut att falla ifrån och flera ekrar går av. Tramporna glappar också en aning. Vi funderar kring att leta efter en reparatör, tills någon upplyser oss om att det knappast är görligt idag (idag är det fest i bygden, det är juldag 2011).

Vi äter lunch några km innan Colva, framåt kl 3. Paneer Masala och ris, vilet är ost i masalasås. Starkt och gott. Vatten och mjölkkaffe därtill. Sedan har vi bara en kort bit kvar till vår mötesplats med Sofie för dagen.

Vi hittar Sofie i Benaulim. Efter en stunds letande finner vi två fina rum för 300 rupier styck. Plus till Sofie som hittade dem. Sedan bar det raskt av ner till stranden för ett kvällsdopp. Strand och aktiviteter är fina. Det är gott om människor på stranden, mest indier. Sofie och Leif badar samtidigt som solen sakta sjunker ner i havet. Kvällen är ljuvligt ljum. Sjöstjärnor ligger nerborrade i sanden. På himlen lyser strax alla stjärnor i kapp. Sanden på stranden är fuktig 50 meter upp, så det är antagligen en stor skillnad på vattennivån under dygnets olika timmar. Vi mår gott, riktigt gott.

Dagens cykeldos uppgick till ca 62 km.

Sofie åkter fuss från Baga beach till Panaji. Efter en stunds strosande i staden åkte hon vidare med buss till Margao. Nytt byte och därefter en chockerande trång bussresa till Colva. Där fick hon nog och promenerade den sista biten, efter stranden, till Benaulim där hon fick en stunds vila innan vi anlände per cykel. Hon hade uppenbart givit talat med många människor när hon vandrat genom byn. När vi senare på kvällen gick för att äta, var det många många som visste vem hon var och undrade hur det hade gått med hennes boendeletning, mm. Hon hade inte gått obemärkt förbi, helt enkelt.

Sofie njöt av en pasta till middag, med jag & Leif åt Veg Manchurian tillsammans med vegetariska nudlar.

Vi ställer klockan på tidigt för att försöka vakna till ett morgondopp i gryningstid i morgon.

Tack, för ännu en fin dag. Imorgon behöver vi fånga en cykelreparatör som kan vårda Leif cykel till ett cykelbart skick.

Vårt indiska telefonabonnemang fungerar inte. Dumt.

A..

Lördag. Julafton 2011. Baga beach, Goa.

2011-12-28T13:18:00.000+01:00

Lördag. Julafton 2011. Baga beach, Goa.
Vilodag.

Leif & jag tar en morgonpromenad på stranden medan Sofie vaknar. Det är ännu ganska lite folk ute, men det är ändå en del. "Shacken" vaknar, försäljarna likaså. Det är mängder av hundar på strande, som markerar revir i förhållande till varandra. Inga kor inom synhåll. Igår sen em var det ett 20-tal kor som flanerade stillsamt mellan alla turister på stranden. Morgontemperaturen är ljuvlig. Leif njuter av ett julaftonsmorgondopp och testar löparbeten ett par 100 meter efter strandkanten. De känns finfina – redo för mer cykling imorgon.

Frukost. Masala Dosa. Därefter strand och sollapning. Varmt.

Lunch. Nudlar, soppa, öl, vatten & toast.

Julaftonen går i vilans tecken. Solning, bad och sakta strosande på strand och på trafikstressade gator. Sofie idkar lite vattenlek och vi njuter av stundens vila. Vi ringer och smsar några God Julhälsningar och hoppas att alla har det gott.

Vi äter en god julmiddag tillsammans på en finrestaurang. Det sitter svenskar vid bordet bredvid oss. Vi äter fisk för ovanlighetens skull. Sofie, som inte vill ha någon indisk kryddning, äter pasta med tomatsås. Enkelt och gott. Vi mår väl och trampar vidare till frukost i morgon.

A..

Fredag 23 december 2011. Goa (Baga Beach)

2011-12-28T13:16:00.000+01:00

Fredag 23 december 2011. Goa (Baga Beach)

Idag skall det bli en latardag på den överbefolkade stranden. Inget mer ordande från Sofie, som sms.ade från Mumbay igår. Jag har inget besked om hon är kvar där, eller om hon kom på tåget i rätt ordning.

Vi äter en god Masala Dosa, vatten, mjölkkaffe & svart kaffe till frukost. Mums.

Jag får ett sms om att Sofie är på ingång. Läget är lugnt.

Vi besöker några av de tibetanska marknaderna som finns här. Det finns flera stycken. De säljer hantverk och smycken.

Sofie ankommer vid 12-tiden och har klart sin resa alldeles utmärkt. Hon bokade tågbiljetten från Sverige, fick en egen bädd med nya lakan och har sovit gott. Hon tog en ricksha från Old Goa till Baga beach och mötte oss där. Hon är en duktig resenär. Eftersom Sofie inte har ätit nästan något sedan hon åkte från Sverige gick vi ut och åt lunch, trots att vi nyligen ätit frukost. Vi äter biryani (ris med grönsaker respektive ris med grönskaker & ägg), lite kryddigt starkt.

Efter lunch tar vi en strandstund. Det är ljuvligt skönt. Stranden är överbefolkad av turism och försäljare. Shacken avlöser varandra. Mat & dryck har "hutlösa" turistpriser. Försäljarna har mycket att erbjuda, som t ex halsband, sjalar, frukter, öronrengöring, massage och vattenaktiviteter. De är envist envisa och ger sig ogärna. Varje vänlig blick eller ord i retur ger omedelbart ytterligare försäljare som envist sitter kvar. Sofie ser nyanländ ut, så försäljarna är som flugor kring en sockerbit näa henne.

Efter strandstunden ger vi oss ut för att leta boende åt Sofie. Vi går bet på uppgiften. Det är absurda julpriser på boendet i dessa trakter. Det känns som om vi hade tur – och gjorde rätt – i att anlända och hitta boende en dag tidigare. Nu är det omöjligt. Sofie får bo hos oss. Det blir en aning trångt, men vad annars göra.

Vi äter nudlar till middag och mår gott. Vi vandrar hemåt i sakta mak. Klockan närmar sig 22, och vi finner läggdagstid passerad för länge sedan.

Här på Baga Beach, i Goa, är det nu riktig turistinvation inför julen. Ljus, musik och spektakel står för dörren. Det skall bli skönt att lämna dessa trakter för andra, mer indiskt lugna, inom kort. Detta är inte vårt Indien. Det är turismabsurditeter på hög nivå. Juldagsmorgon, drar vi vidare. Det ser jag fram emot.

Det är skönt att ha Sofie här. Saknaden efter Jenny blir dock stor och större. Jag hoppas att hon får en god jul med sin far. Jag hoppas att de hittar på något trevligt tillsammans.

Mail med mor på Korpskog. De har gjort ett kortbesök till Sthlm, men är åter på Korpskog för julfirande. Leif talat med Valborg. Läget gott hemma, men vädret grått.

A..

Torsdag 22 december 2011. Shiroda (Maharasthra) – Baga beach (Goa)

2011-12-26T07:56:00.000+01:00

Torsdag 22 december 2011. Shiroda (Maharasthra) – Baga beach (Goa).

Shiroda, mot Goa. Sovit hyfsat, trots ylande hundar i omgångar utanför. Morgon är kall och fuktig. yklarna är fuktblöta och sanden är droppvåt under trädet.

Påpackade och iväg 0711. I staden strax intill finner vi ett enkelt frukostställe och får en god bori med grönsaker. Jag fotograferar boribakaren med blixten, så han hoppar till. Stackar´n, han fick
nästan slag. Grönsaksröran var god och stark. Till det var sin chai. Gott.

Leif köper ett knippe bananer av kvinnan utanför frukoststället och sedan drar vi mot Goa. Efter gatan sitter många kvinnor redan med frukt och grönsaker. De sitter på marken och har sina grönsaker framför sig i korgar eller på en enkel matta. Färgglatt och vackert, som vanligt.

Vi siktar mot Aronda ferry, som utgör gränsen mellan Maharasthra och Goa (får vi reda på sen, eftersom vi nu är kartlösa). Vi får olika riktning, men hittar till slut rätt. Vi har lärt oss att alltid fråga minst tre personer och sedan att dubbelkolla strax senare. Det är onödigt med felkörningar. Vid färjan fanns en stor bro, så vi blev smått undrande om det verkligen var rätt med färja. Det var det – bron var helt enkelt inte klar. Det blev sålunda en färja igen. Gratis denna gång, och packat med
bilar, motorcyklar, mopeder, cyklar och människor.

Över på andra sidan så är vi i Goa. Maharasthra var en bra delstat. Dit återvänder vi gärna. Värme, vänlighet, god mat, fantastiska vyer över berg, hav och odlingar. Det var guld och underbart fint.

Goa är verkligen annat. Här är ett överflöd av västerlänningar, kortbyxor och bikini. Inte "Indien-likt" alls. Det är som ett helt annat land. Priserina är därefter. Suck.

Dagens dos blev ca 35-40 km.

Vi äter vegetarisk thali innan vi ger oss i kast med boendeletningen i Baga Beach, där vi varit förr (2006). De första förslagen är på 1200 rupier och sedan 3000 rupier Vi dånar och går till det ställe där vi bodde förra gången vi var här. Efter en stunds prat bestämmer vi att vi stannar i tre nätter och att prislappen blir 700 rupier per natt. Det får duga. Vi får fira jul här, helt enkelt.

Idag anländer Sofie till Indien. Det blir intressant att höra om hennes färd från Mumbay till Goa.

Jaha, jaha. Så fungerar inte vår indiska telefon i Goa. Det var ju lysande när vi nu skall etablera kontakt med Sofie här. Ingen middag. Inget internet. Till sängs tidigt, i en lagom oro för Sofie som är i Mumbay. Hon sände ett sms om att hon får hjärtattack av staden och att hon inte lyckades få ut sin tågbiljett. Vi ber till högre makt att hon lyckas och att hon kommer på tåget i rätt ordning. Man känner sig en aning hjälplös, här långt bort från Mumbay.

Mitt knä skriker i vissa lägen. Det gör riktigt ont ibland. En vilodag eller två hoppas vi gör gott.

Solsken.

A..

Onsdag 21 december 2011. Malvan – Shiroda (Ännu kvar i Maharasthra, inte långt från Goa)

2011-12-26T07:51:00.001+01:00

Onsdag 21 december 2011. Malvan – Shiroda (Ännu kvar i Maharasthra, inte långt från Goa).

Påpackade ut från hotellet kl 0710. Staden är större än vad vi såg igår. Mer butiker och en hyfsat stor busstation. Det kan alltid vara bra att fråga efter busstationen, som många gånger är riktningen mot ett centrum av staden.

Ungdomarna åker till skolan i långa rader, de går och de cyklar. Det är så glädjande att se alla ungdomar som går till skolan. Vi hittar raskt ett frukostställe och får bori med potatis och grönsakssås, vatten och chai. Lysande finfint, nu slipper vi åka i flera timmar utan något i magen.

Gott. Kryddigt.

Idag är det avsevärt varmare än igår. Överdragsjackan åker av efter första backen. Morgonljuset är ljuvligt vackert. Värmen är redan god. Morgonleendena likaså.

Grönskan är fantastisk i de vackra dalgångarna. Det riktigt bubblar av allt det gröna.

Vi ser åter träden i plantageområden och vi ser fantastiska fruktbord med banan, äpplen och citrusfrukter. Vi får reda på att plantageträden är mango. Det är ton mildare i solens kraft och fukten känns skön på morgonen.

Tonen i trafiken, bussarnas och lastbilarnas ständiga brölande, är oerhört mycket mildare under denna tur än vad vi upplevt förr. Det är nu nästan milt.

I dalgångarna och på några av slätterna syns odlingarna grönska. Det syns särskilt där vi också ser vattnet i närheten. Floderna gör grönskan i odlingarna riktigt fin.Vid vägkanterna sitter de vackert färgglada kvinnorna och säljer fina frukter och grönsaker.

Vi köper 9 bananer för 10 rupier och tycker att priset känns bra. Det skiftar en aning på priset från gång till gång. Goda och nyttiga stärker de oss på vår färd.

Vi stannar till i en by och äter friterade grönsaker. Med en lagom dos tolerans får man i sig en del. Det smakar gott. Smet, grönsaker och ner i frityren. Vi hoppas att eventuella bakterier dör i frityren. Chai på det, smakar fint. En stunds vila, där alla tittar på oss när vi äter. Sol & glädje.

I Vengurla – strax norr om Goa, nära kusten - gör vi ett studiebesök på en cachewnötsfabrik. De köper in nöten från odlare, gärna i närområdet men även längre bort, och de förädlar nöten i fabriken. Fabriken anställer bara kvinnor och det är ett gift par som driver den. Vi tittar runt i

fabriken. Arbetet är smutsigt, mycket smutsigt. De sitter på golvet, hårt. De arbetar med händerna, som är alldeles svarta av arbetet. Det är mörkt i lokalen. Nöten, som är hård, ångas eller bränns för att kunna öppnas. Det är två olika sätt att göra nöten ätbar. Efter ångningen får nöten vila i 8 timmar, sedan kan den öppnas. Det gör den med ett verktyg, som en nötöppnare. Därefter tar kvinnorna ur nöten ur det hårda skalet med ett enkelt knivverktyg eller med händerna. I nästa steg skall nöten torkas i en mugn för detta, för att sedan rensas/finskalas, sorteras och paketeras. Hela processen är manuell.

Den andra processen görs genom att nöten bränns/rostas i en ugn (tunna). Nöten vilar sedan till nästa dag. Därefter slår kvinnorna upp nöten, försiktigt, med en bambu/träbit. Dessa nötter sorterades och paketerades sedan för försäljning. De finskalas inte. En liten påse (125
g) inhandlades för 90 rupier. Ja, cachewnötter är dyra också hemma. Här är de dyra relativt sett. Det är många händer som arbetat med dem, i miljöer som inte duger för oss där hemma. Verkligen inte. Nöten växer på ett träd, tillsammans med en frukt. Frukten används också, men har en annan säsong än nöten. Cachewnötter är goda, men tanken på kvinnornas arbeten och tanken på att de antagligen förstör sina händer gör ont. Ja, de har ett arbete, men ack så. Mörkt, hårt och smutsigt.

Vi trampar vidare i tanken att finna ett boende. Vi går bet på detta och får pinna på en stund till.

Ibland blir vi lurade i backarna. Vi tror att det är nedförslut, men det är uppenbart att vi har fel. Vi får istället trampa tungt. Nedförslutet är sålunda en synvilla. Det händer igen, och igen. Det är en mycket märklig känsla.

Här ser vi kvinnor som arbetar med ris i blöta rutor. Riset planteras i det blöta. Det gröna växande, istället för det torra skördade.

Shiroda. Velager. Pyaradise beach. Dilip Resort. (Max två mil från Goa, orten finns inte på kartan).

Vi checkar in på hotellet ca kl 1700. Vi tar en promenad ner till en fantastisk strand. Vi tar vårt första dopp här i Indien på denna resa. Det är en lång, lång fin strand, men ljus fin sand. Hyfsat ren, lite folk – finfint vacker.

Jenny ringer. Jag blir så glad över att höra hennes röst. Fina Jenny meddelar att Sofie nu lämnar Sverige och är på väg till Indien. Hon flyger idag och kommer till Indien i morgon, för att då per tåg ta sig ner till Goa och möta oss där. Vi får se hur det går, men det skall nog gå bra.

Dagens sträcka 68 km.

A..

Tisdag 20 december 2011. Konkavli – med sikte mot kusten igen – Malvan.

2011-12-26T07:43:00.001+01:00

Tisdag 20 december 2011. Konkavli – med sikte mot kusten igen – Malvan.

Att Konkavli var en stor stad kan ha berott på att det är en järnvägsstad, dvs järnvägen går nära/i staden. I Rajapur, som vi trodde skulle vara stor, gick järvägen 15 km bort och staden låg flera km från den stora vägen. Konkavli har en bra stad att passera.

Det är fuktigt och kallt på morgonkvisten. Iväg 0720. Påpackade. Utan frukost. Människorna har mössa och jackor på sig. Det är riktigt kallt. Det verkar vara svalare här på natten än lite längre norrut.

Efter några starka stigningar når vi en ny dalgång. Här är jorden frodigare – bördigare. Allt är inte skördat. Riset (gräset) ligger på upplag en bit från marken. Små skörderutor med olika färg, oldlat

eller skördat eller vänd jord. Det är vacket i det tidiga morgonljuset.

Bördigt. De plöjer här med ockar på de små vackra rutorna. Det växer, det gröna syns krypa fram i den brukade jorden. De pumpar upp vatten från det närliggande vattendraget. Vatten gör onekligen underverk för människorna. När vägen svänger bort ifrån vattendraget märks torkan på ängar och i jorden tydligt igen.

Kl 1100 når vi Achra, vid kusten. Vi har trampat 33 km. Frukost. Bori med grönsaker, kaffe och vatten. Otroligt gott. Härifrån sägs det vara 19 km kvar till Malvan. Vi trampar vidare.

I Indien finns det kor av många sorter. Idag såg vi en vars horn växte ner runt halsen istället för uppåt. Stackar´n, får man säga. Ibland möter vi kor som har ett snöre och en lång stör hängande efter sig. Det verkar tungt.

Vägen är bitvis skruttig idag. Den är som ett lapptäcke, med rutor, hål och olika underlagstyp. Hoppiskump.

Dagens dos blev 58 km. Vi nådde Malvan ca 1330 och hittade bo kl 1500 . Sun and Sand Holiday Home. Cyklarna ställer vi på balkongen, som ändå är placerade till ingen annan nytta. Sopstation nedanför och ytterst nära nästa hus.

Utanför Malvan finns ett fort och på den andra sidan om staden en vacker strand. Fiskeflottan ligger i viken nära fort och stad. Stadsstranden är en aning skitig, men badstranden var fin (fast vi bor nu i staden och kommer inte till stranden).

Mitt knä värker. Dumt.

Igår mötte vi två Österrikare på en Enfield. Deras mc oljekrånglade så de letade efter en mekaniker. Idag åkte de förbi igen. De stannande till och språkade en liten stund innan de tuffade vidare mot Goa, där de just nu hade sitt boende.

Utanför hotellet spelas musik och smälls smällare för fullt. Det är en mycket hög ljudvolym. Vi fasar för dålig nattsömn. Det visar vara ett bröllop, vars gäster festar loss.

Thali & vatten till middag. En internetstund. Jag undrar om min mail fungerar att sända mail till igen. Kanske någon kan ha vänligheten att prova!

Musiken och festligheterna tystnar när vi lägger oss. Vi somnar utan problem.

Ännu en dag i god väns lag. Vi cyklar i lyckospår.

A....

Måndag 19 december 2011. Rajapur – Kankavli.

2011-12-20T16:08:00.000+01:00

Måndag 19 december 2011. Rajapur – Kankavli.

God morgon, nya dag. Idag tror vi att vi måste färdas efter den stora trafikerade vägen. Pyrt, men så får det nog bli. Vi vaknar ganska tidigt. Leif försöker finlira lite med cyklarna på morgonkvisten.

Iväg 0740. Ingen frukost. Den första kilometern nedför var riktigt kall. Frysigt. Sedan nästan 5 km stigning, långsamt och ibland skarpt. Det gjorde oss varma så det räckte.

Fukten hänger över berg och dal, det droppar av skyltarna. Träd och buskar suger vätskan från nattens skarpa fukt. Det förklarar allt det vackert gröna.

Växlarna fungerar inte, så morgonjusteringen får ordnas åter. Växelföraren verkar helt enkelt bara klara 6 växlar av de 18. Cyklarna verkar vara ett konstigt ihopplock. Man förundras.

Efter ca 6 km hittar vi ett frukostställe och beställer Masala Dosa ("pannkaka" med potatisröra i), te och vatten. Gott. Redo för nya tag.

Framåt 11 är det riktigt varmt igen. Av morgonkylan och morgonfukten känns inget alls längre. Det är varmt och svettigt igen.

Här ser vi eldade marker. Leif undrar om far har varit i farten. Han som gillar att elda i sina kvarter. Här har det också eldats en del, för ordning, för röjning och för fint.

Idag möter vi igen några fina oxkärror. Oxarna har målade vackra horn och stretar långsamt framåt. Kärrorna är färgglada, enkla och slitstarka. De är passande i tid och rum och de gör oss glada att se deras lugna takt.

Vi möter också, som alltid, de fantastiskt vackra kvinnorna. De som är klädda i allsköns vackra färger i sina fina saris. Tygerna är svepta runt kroppen på lika, men ändå olika sätt och tygerna är i alla kvalitéer och i alla färger. De ser vackra ut och de ser rena ut. De gör mig glad.

Framåt lunchtid fångar vi lunch idag. Thali, vegetariskt, och vatten. Det var mycket gott. Laddade och proppmätta trampar vi vidare efter den stora vägen.

Idag har vi mindra branta backar på vår väg. De är långa och lutande, ja, men inte så branta.

Asfalten och vägen är av bättre kvalité. Det är lättare att trampa på, helt enkelt. Det är också mer lummigt idag. De öppna stora vidderna som följde oss igår är ett minne blott idag. Vägen kantas av gröna träd och buskar. Vi hör också fågelkvitter, vilket vi inte har hört så mycket av förr.

Ibland, som i ofta, är toaletter – särskilt de allmänna – rent förskräckliga. Skitigt, trångt och på gränsen till outhärdbart. Men ibland är de ju ett måste ändå. Toapapper är bra att ha i ryggan, om nu
nu alls får plats med en sådan på detta minililla utrymme, som därtill alltid är blött (& skitigt).

Vi stannar till på en restaurang för ett drickaköp. Massor av människor samlas runt omkring oss. De är mycket förundrade över vår färd per cykel genom landet. Indierna vill inte gärna cykla så långt i denna värme. Vi njuter och ler.

Ca 1545 checkar vi in på Hotell Hornbill i Kankavli. Nu har vi Goa inom räckhåll. Där hoppas vi kunna sammanstråla med fina Sofie om några dagar.

Dagens sträcka 56 km.

Vi vandrar en stund i staden Konkavli. Plötsligt ser vi en klass där elever skriver på gamla skrivmaskiner. Gamla, som i riktigt gamla. Man kan le, men man kan också finna det väldigt sorgligt att vi har det så väldigt olika.

Staden har flera goda affärsgator. Vi vandrar i sakta mak. Människor vill tala med oss, heja på oss, fotografera oss eller fotograferas. Vi frågar vad saker är och får ibland begripliga svar och ibland inte.

Tobakshandlaren bjöd på en nypa socker och ville gärna skaka hand med oss. Det är en stor stad. Det är städat och det är ordningssamt. Mängder av grönsaksbord dyker upp allteftersom vi vandrar genom staden. Dignande vackra bord i rött, grönt, gult och vitt. Det inbjuder till att vara vegetarian i detta land. Köttdisken gör det verkligen inte.

En ko kliver in i en klädesbutik utan att någon föser bort den. Vi frågar om kärnor och frukt som vi inte känner igen. Butiksinnehavaren visar hur de hör ihop utan ett annat gemensamt språk än gester och att visa. Inga begripliga ord, men vi begriper ändå.

Återigen en fin dag – i god väns lag. Vi festar lopp på en delad öl och ett paket salta kex på hotellruppet, bland all tvätt hängande kors och tvärs, innan vi går ut för att leda middagsmat.

Kankavli eller Kankavali (olika stavning, som alltid) – staden är trivsam, men vi hittar inget internet (trots ganska många butiker).

Vi hittar till slut en vegetarisk restaurang, där innehavaren går omkring i boxerkalsonger. Vi får beställa en vegetarisk thali (det är allt som finns på menyn). Strax senare fiskar han på sig ett par byxor (i stil med pyjamasbyxor). Han har färgat sitt glesa hår rött. Finfint.

På restauranger kan man ofta notera att det finns rum att hyra. Kanske har de eller eller tre rum, en trappa upp. Det gäller bara att titta in och fråga, helt enkelt. Det är sannolikt ganska låg lodgestil, lite sunkigt sisådär. Men säkert ganska billigt – och säkert också eftertraktat.

NattNatt

Anette

Söndag 18 december 2011. Ratnagiri - Rajapur.

2011-12-20T16:01:00.000+01:00

Söndag 18 december 2011. Ratnagiri - Rajapur.

Vi är uppe och ute och letar frukost före kl 0700. Av gårdagens kvällsbrus syns nu inget av. Vi hittar ett frukostställe där maten ännu inte har vaknat. Vi får "sweetfood" som en liten tallrik med något som kan likna mannagryn. I finns också inte russin och nejlikor, te och kaffe, vatten.

Korna har gott om städjobb på morgonkvisten. De rotar bland grönsaksrester, papper och plast. Hundar och fåglar hjälper tjänstvilligt till.

Vår tanke att komma iväg tidigt grusades när vi packat på cyklarna. Någon hade demolerat Leifs växelsystem, så att inget fungerade. Vi får mecka en stund istället för att komma iväg i bra tid. Varför någon idkat grovt våld mot cykeln vet vi ej. Kanske tänkte de stjäla någon del. Klart irriterande. Leif fixar fint.

Iväg 0830. Mot Pavas – Adivre – mot Rajapur. Vidsträckta platåer efter uppförsbackarna.

Morgonljuset är vackert och ännu inte så starkt. Människorna är i rörelse. Temperaturen är ännu skön kl 10.

Trafiken är ganska mild i de trakter vi rör oss. Ibland möter vi bilar med packning på taket. Den är sällan fastsurrad. Idag mötte vi en bil med en gastub på taket. Ej surrad. Hu, att krocka med en sådan, får man ju säga.

På många ställen, uppe på platåerna, ser det lite kargt öländskt ut. Stenmurar med stenar gjorda av den röda jorden. Överst i murarna är ofta planterat fina rader av kaktusar – de är effektiva intrångsskydd. På ett ställe var hela murens överdel istället täckt av glasbitar. Där fanns det nog ingen risk att någon smet över muren.

Vid 12-tiden finner vi en "cool-drinks-plats", utan tilltugg. Vi får oss en liten stunds vila. Vi har nu, sedan 0830, cyklat ca 3,1 mil. Farten kan inte sägas vara särskilt hög - i detta landskap och i denna värme.

Platåerna är korta ibland och långa ibland. Det fläktar också lite skönt däruppe. Nedför är skönt, men pressar på dåliga bromsar. Det ger också vetskap om att det strax är skarpt uppför igen. 30 minuter upp, är kanske 7 minuter ner.

Idag har vi goda nötter i bagaget och vi hittar äntligen fina och goda bananer i nästa by. Lyckospår.

Torrt. Gräset är mycket torrt. Gulbrunt. Som fnöske. Buskar och träd är fantastiskt gröna. Det är ett böljande hav av grönt, omväxlat med det gulbrunt torra gräset. Fantastiska kullar, dalar och slingrande vägar genom landskapet för oss sakta framåt. Det är makalöst vacket. Och fruktansvärt svettigt. När eftermiddagen börjar pressar solen oss hårt – utan vind och svalka. Den mjuka vinden har stillat sig. Det står alldeles stilla. Många mil idag är utan byar och utan hus och med bara några få människor. Vi möter enstaka bilar, så vi är inte helt ensamna, men det är ett glesbefolkat område.

Upp bland de vackra kullarna möter vi ett pågående vägarbete. Söndagsslit för riktigt fattiga människor. De bär sten, sand och grus med sina bara händer. De små, små barnen sover i vägdammet strax intill eller lullar runt bland vägarbetarna. Männen och kvinnorna bär tungt. Det är smutsigt och varmt. Det slitna tältlägret ligger strax bortom nästa krök.

Ett stycke bort bryts den röda stenen ur stenbrotten vid sidan om vägen. Även på söndagen. Mankraft. Tungt. Dammigt. Med en hög ljudvolym.

Vi åker också förbi flera plantage där någon form av träd odlas. Kanske är det någon frukt som dignar här i annan tid. Det är stora plantage med många träd, där varje träd hade sin egna omvårdade plats. Det fanns en stenmur runt om varje träd. Igen, igen och igen. Vård. Omsorg. Om
träden.

Nya träd krävde nya murar, det syns tydligt att nya träd planteras. I den röda jorden – med de röda stenarna lagda i en ring, som en mur, runt omkring.

Dagens rutt från Ratnagiri till Rajapur mätte 65,5 km på vår gps. Det var mycket upp och ner, många mjuka kullar och ett vacket landskap. Vid framkomsten blev vi lotsade fel och fick en lång, lång och kraftigt stark uppförsbacke som var mycket tung. Totalt genomsvettig och helt slutkörda
nådde vi slutligen ett lagom schabbigt lodge. Det fick duga, eftersom nästa låg 6 km bort. Svetten dröp om hela mig. Vi var framme i Rajapur vid 1530-16-tiden.

NattNatt

Anette

Lördag den 17 december 2011. Ganpatipule – riktning syd – Ratnagiri.

2011-12-20T15:54:00.001+01:00

Lördag den 17 december 2011. Ganpatipule – riktning syd – Ratnagiri.

Solen skiner, vilket inte är så särskilt oväntat. Det är varmt och gott.

Vi mötte Schweizerkillarna till frukost igen. Vi fick åter en trevlig och glad pratstund. Efter en lång frukost skiljs vi från killarna, de åker söderut och vi packar så småningom på. Vi hoppas att allt går väl för dem – men det gör det säkert, de verkar ha koll och vara väl utrustande.

Vår karta håller på att falla i bitar. Den trasigaste delen är dagens och morgondagens sträcka, ett strycke tejp vore bra.

Idag håller vi tummarna för att mitt knä håller ihop och inte trasslar.
När vi trampar iväg noterar vi här helt fantastiska stränder. Vita. Rena. Långa. Underbara. Oexploaterade. Helt fantastiskt vackert.

Vi passerar några höjder och sedan åter ner mot de fantasktiska orörda, rena, vita stränderna. Långa. Vackra.

Vi möter hela tiden människor som ler, hejar med sin fina huvudskakning, frågar eller vinkar.

Vänlighet och glädje möter oss varje dag, liksom sol, svett och värme.
Det är avsevärt mycket mindre höga backar idag. Vi njuter verkligen av det vackra och rena landskapet.

Ja, stränderna kring Ganpatipule och söderut är verkligen fantastiska. Här skulle man kunna bo.

Vi når Ratnargiri vid 1230 och stannar till före en "fika". Staden låter och känns. Vi äter bori med grönsaker (69 rupier) – i en miniliten portion. Det är gott. Vi frågar på fiket om boende, och raskt är det någon som visar vägen till ett närliggande helt ok boende. Vi checkar in – och tar en vandringstur i stadens brus. Vi inser strax att det antagligen var samma ägare på fiket som på hotellet. De bär samma typ av skylt. Det var därför de var så tjänstvilliga att visa vägen till ett hotell. Positivt och glatt. Helt ok.

På hotellet får de en passkopia att skriva ifrån och de skriver in oss som Sverige Suedal istället för namn. Ibland är det svårt. Men mest kan man le. För oss spelar det ju inte större roll hur de skriver in oss – mer än att ingen någonsin kan spåra oss om vi går upp i rök.

Jag köper ett par nya fladdriga byxor (250 rupier). De kräver ingen större passning men får sys in och sys upp en aning. Det lovas vara klart om 10 minuter, men tar säkert mer än 40. I butiken sorterar de in alla visade kläder i påsar. Knappt något hänger framme. Det är inte helt lätt att shoppa här.

I denna stad var det skönt att vara, att promenera runt i och att vila mitt cykelknä. Det var förstås lite synd att vi inte badade lite på den fantastiska stranden vi Ganpatipule. Den var riktigt fin. I Maharashtra man man bo och vara. Verkligen!

Vi festar loss på vårt rum på eftermiddagen. Sudoku, en öl, lite nötter och en ananas. Just nu är livet gott.

Dagens sträcka ca 4 mil.

I Maharashtra känns det som om välståndet är högre än i t ex Tamil Nadu (syd/ost). Här ser vi sällan palmbladshus. Vi har sett några tältlager, en del plåtskjulsområden – men överlag synes folk bo i hus (av olika kaliber, förstås).

På gårdagens middagskrog försökte vi beställa biriyani & chapati. Servitörerna vägrade. De tyckte inte att grönsaksriset och brödet passade ihop. De argumenterade länge och väl, och vi förstod inte varför men vi fick nöja oss med biriyani utan chapati. Märkligt, tycker vi fortfarande.

Idag blev det thali till middag. Ris, chapati, grönsaker och såser. Det är den indiska ständiga dagens rätt, kan man nog säga. Olika, men lika som oftast. Gott. Vatten till.

Vi hittar ett internetcafé och uppdaterar hemkontakterna en aning. Internetcaféerna har väldigt gamla datorer, "1800-tal" om man kan uttrycka sig så gällande datorer. De moderna datorerna har verkligen inte nått internetcaféerna i de delar av landet vi rör oss i.

Jag köper en ny fin skrivbok (15 rupier) och ett batteri (10 rupier) – och känner mig nöjd med dagens storshoppningsrunda.

Dusch. Nattning. God Natt. Tack, för idag.

Anette

Fredag 16 december 2011 Guhagar - Ganpatipule

2011-12-20T15:50:00.000+01:00

Fredag 16 december 2011 Guhagar - Ganpatipule

I natt fick jag sms från fina Jenny. Det gjorde mig innerligt glad att höra av henne. Jag hoppas att allt är väl med bo, jobb, Dick och välmående. Fina, fina Jenny.

Sidenlakanen är fantastiskt bra. Lagom. Lätta. Tvättas lätt. Fantstiskt bra.

Killarna som servar oss vid guesthouset går med böjda ryggar när de sopar i dammet på gården. Det är finsopat med en enkel ruska.

I indiska badrum finns sällan en fungerande dusch. Där finna ofta tre hinkar och tre kranar. En hink (eller toadusch) och en kran vid toan för toabestyrsrengöring (dvs inget papper används, vilket är bra för skogens väl). En stor och en liten hink används vid dusch/tvätt med hinktricket. Den stora fylls – till del – och den lilla används för att skopa över sig vattnet.

Det är bara på "finare" tillhåll det finns varmvatten. Vattnet samlas i behållare på taken, vilket gör em-duschen ganska skön även utan varmvatten.

En riktigt ordentlig frukost med toast, dosa, ägg, omelett, vatten, te och kaffe innan vi slutligen kommer iväg på dagens rutt. Riktning syd.
Ca 0920 iväg.

En stund senare kommer två cykliser ifatt oss. Det är två unga kollar från Schweitz. Deras rutt är Basel till Hanio, de skall lämna Indien via Chennai och drar västerut någonstans nere i Karnataka.

Full fart på unga grabbar. De ger en härlig känsla.

Tack, Ida, för att du gav oss Indien. Vi inser att det var du som, genom din kontakt i kyrkan, lotsade oss hit första gången. Det tackar vi för.

Kusten är hög, med många slingriga backar. Efter ca 35 km hittar vi färjan över viken mot Jaigarh. Det var många uppförsbackar innan vi nådde fram. För 42 rupier tar vi oss över med en ordentlig bilfärja.

Vi träffade killarna igen vid färjan. De stannade till och åt efter överfarten och vi pinnande på. Sedan tog vi fel vär och fick oss en redig omväg på säkert ett par mil. Onödigt och dumt. Vår totala dos idag blev för lång och mitt knä känns. Ca 70 km. Mitt kna pinar mig.

Efter en hel del hustitt fann vi till slut boende (350 rupier). Vi träffade grabbarna igen och de hade hittat rätt väg och varit på plats länge. De fick både mat och vila, vi fick inget av det.

Vi åt sedan middag tillsammans och fick en mycket trevlig pratstund med dessa två ynglingar (20, snart 21 år) som var öppna och fantastiskt trevliga. Michael och Lukas från Schweitz skriver om sin resa på www.veloabenteuer.ch – och nås på info@veloabenteuer.ch - Bloggen är på tyska, men de lägger upp bilder från sin resa. Den skall vi, så småningom, besöka. Gör det gärna du också.

Trötta somnar vi ganska raskt. Utcheckning senast 10 i morgon. I morgon passerar vi troligen Ranagiri – huvudstaden i distriktet med samma namn.

Anette

Torsdag 15 december 2011. Guhagar.

2011-12-20T15:41:00.000+01:00

Torsdag 15 december 2011. Guhagar. Vilodag.

Guhagar ligger vid kusten, en bit norr om kuststaden Ratnagiri – och väster om Chiplun. Vi är nog ungefär mitt emellan Mumbay och Goa. En god natts sömn. Idag skall vi ta det lugnt. Vi stannar här en natt till. Värdsfolket är vänliga och glada. Personalet pysslig och omgivningen vacker.

Vi äter toast, ägg, dosa, te och vatten till frukost. Det är gott med salt på ägget och det rostade brödet smakar ovant men gott. Det är inte indiskt, men det är gott.

Vi vandra ner mot staden som ligger en kort bit bort. Vår husvärd har också försäljning av mobiltelefoner, mm, så vi kan äntligen lyckas få ett sim-kort med ett telefonabonnemang. Fint.

Vårt telenummer i Indien är +91 89 753 72 068 Ring oss gärna någon gång ibland! Tidskillnaden mellan hemma och oss är 5 ½ timme. Indien ligger före Sverige i tid. Mitt på dagen i Sverige är sålunda sen em i Indien.

Vi går ner till stranden och njuter av värmen, även om vi förundras hur vi faktiskt klarat av att cykla i denna värme. Det är makalöst varmt mitt på dagen. Stranden i Guhagar är lång och har fin sand. Ljus. Lite, lite skräping, men inte så farligt.

Gårdarna, städerna och omgivningar är städande. Det ser hela tiden sopat och städat ut, sällan slarvigt. Vi har en kvarvarande känsla av att det är rent i dessa trakter. Maharashtra har ett renare landskap än de vi tidigare har besökt. Det är glädjande.

Landskapet är oerhört torrt och dammigt,vilket gör det svårt att hålla rent. Man kan förstå att det är en ständig kamp mot förfallet.

Även här ser vi hela tiden skolungdomar i skoluniformer gå och åka till skolan. Unga som lite äldre,i fina skoluniformer. De hälsar glatt. De är nyfikna, glada och ibland lite frågvisa – även om det nästan alltid blir samma korta frågor. Varifrån vi kommer, vart vi skall åka härnäst och vilket vår land är. Ibland frågas också vad vi heter.

Efter vägen ligger ibland stora träd eller rotsystem – avverkade träd. Det småpyr i dem för att få bort dem. De är för tunga och för otympliga att lyfta eller transportera och behöver fås bort på plats.

Det görs sålunda genom att elda dem, så att det pyr lite långsamt smått.
Vi ser en del tecken på att religionen jain finns här. Hakkorset syns på hus och på tempel. Vi frågar vår värd som säger att det är hinduismen som råder till 90 % och därutöver en del muslimer. Han säger att jain är liten i dessa trakter. Det är mer janism i Gujarat och i Rajasthan. Kristendomen
finns mest i Goa och i Kerala.

Vi njuter en stillsam lunch på vårt guesthouse. Ris, sås och grönsaker. Franskskivor istället för det goda chapati, men det får duga. Det är gott och tillräckligt. Det är varmt, så här mitt på dagen.

Ägaren är mån om vårt väl och personalen frågar om och om igen om vi är nöjda och om vi vill ha något mer. Vänligheten är god och stillsam.

Vi har hittills följt kusten hela vägen från Mumbay. Det blir troligtvis vår melodi även fortsättningsvis. Lägre österut ligger en bergskedja, som vi besökte vid vår förra resa. Vi minns backarna och de många hårnålskurvorna och vi avstår dem när vi nu färdas per cykel.

I Maharashtra – den delstat vi hittills färdats i - har det hittills varit en aning svårt med spåket.

Vi har fått tag på våra mödrar och kommunicerat med våra barn. Alla kan andas lugnt.

Gatunamn, bynamn och namn på städer saknas ofta. Här i Maharashtra talas marathi, det skrivs med med samma typ av bokstäver som hindi, dvs "krumelurspråk". De skyltar som finns är sålunda inte läsbara alls för oss. På några enstaka ställen används dock våra bokstäver, på engelska, då blir det läsbart. Där kan man se gatunamn (om sådant finns) eller namnet på byn eller staden. Annars blir det till att fråga var man är, eller riktningen dit man ska. Ibland låtsas de inte höra, när de inte tror sig vilja eller våga svara. Engelskan är mindre vanlig här, men vi finner alltid någon som kan några ord – och det går alltid att ta sig fram med gester, penna och papper och de enstaka ord som behövs. Kartan är mycket bra att ha med sig. Många blir glada över att finna sin plats på kartan, att kunna visa var platser ligger (även om några ibland inte verkar veta riktigt vad som är vad). Många verkar inte ha lämnat sin bygd och kan inte beskriva vägar, riktningar eller hur boendemöjligheterna ser ut några mil bort.

Utanför Guhagar, i havet, noterar vi en terminal av något slag, med en pir och/eller ledning ut. Det visar sig vara gas, som pumpas upp. Den transporteras sedan sannolikt upp till berget där vi passerade igår (nära där vi åt gårdagens sena lunch). Där fanns ett kraftverk, med många stora elledningar ut över bygden, och där fanns stora cisterner och långa stora rör som grävts och grävdes ner i marken.

Över 80% av människorna i Maharashtra bor på landsbygden, i byar. Deras huvudsakliga näring är jordbruk. Vi ser risodlingar överallt i landskapet, såväl i det låga landskapet som i nivåer – i små rutor – uppe bland kullarna. De är nu skördade, ligger i stora högar på marken eller på höga pålar, och väntar på att tas om hand.

Vi äter en lätt lunch på vårt guesthouse. Ris, bröd, grönsaker, kaffe, te och vatten.

Leif har med sig HD-entusiasten, HDCS klubbtidning. Vi finner små roliga mc-betraktelser. Vi förundras över vårt låga mc-åkande under 2011 och får ta nya tag under 2012. Nu har vi tappat motorn och får trampa av egen kraft. Backe upp och backe ner, med mödans stora slit som dränker
oss i svett. Vi torde ändå ha lite konditionskraft som plus i bagaget från vårt marathonspringande – men vi går ännu i uppbyggnadsfas vad gäller cyklingen. Där har vi inte något plus med oss i bagaget hemifrån.

Denna vilodag var väldigt skön och vi är mycket glada över att den blev här och inte i gårdagens stad. Här – i Guhagar - bor vi riktigt bra. Dagen har mest bara bestått av vila. Vi är också glada över att vi lyckats ordna ett mobilabonnemang. Äntligen.

Vi har aldrig, på så kort tid och så många gånger, fått svara på frågan om vår ålder förr. Igen och igen får vi frågan – hur gamla är ni. Vi förstår att de förundras en aning över vårt tilltag att cykla i detta land.

En god middag i thali-stil, alltså ris, grönskaer och sås, vatten och bröd. Det är onekligen en vanlig rätt.

Nöjda med vilodagen packar vi oss i säng.

För er som inte har något bättre för er kan vi rekommendera en cykeltur på landsbygden i Indien.Några särskilda milslukare är vi förstås inte, även om vi tappert pinnar på.

Anette

Onsdag 14 december 2011. Dapoli – Guhagar.

2011-12-17T14:26:00.000+01:00

Väckning kl 0500. Leifs klocka ringde tidigare än vanligt. Endast Gud vet varför. Men, eftersom vi sovit hyfsat gott var det mest skönt att vakna och ligga och dra sig. En närliggande minaret ropade bönder en kost stund i högtalare alldeles utanför vårt rum kl 0600. Ovanligt kort.

Kl 0700 knackar någon frenetiskt på dörren. Vi fick inte något svar om varför. Hittills är vår plan att stanna kvar i Dapoli i dag – dvs en natt till. En vilodag – för krafthämtning & energiintag – kan göra oss gott.

Nåväl. Vå plan att stanna i Dapoli gick om intet. Vi fick inte stanna på hotellet. De hävdar att det är fullbokat. Kanske är det bara för att vi prutat – de kanske tror att de tjänar bättre på någon annan än oss.

Vi går ut för frukost. Utanför dörren möter vi Peter, en tysk som med sin Carina är ute på cykeltur. De startade i juli – och har cyklat genom Kina och är nu på väg söderut genom Indien. Jag blir imponerad och förundrad över hur ungdomarna (kanske var de i 30 års åldern) kan finansiera dessa
resor. Glädjande, att de gör. De bor på ett lodge att par kvarter bort (för 200 rupier) – när vi lite senare frågar om boende där vill de ha 500 rupier av oss. Det får vara, helt enkelt.

Innan avfärd får vi i oss en enkel frukost – Idly, te och vatten. Idly är en enkel riskaka med lite sås till. Torrt, trist och inte överdrivet mättande. Det var dock allt som bjöds vid denna tid, när köket
ännu inte öppnat.

Vi trampar ut ur Dapoli vid 11-tiden - som vanligt en för sen start. Det torde vara lämpligare om vi kom iväg vid solens uppgång, så att vi fick trampa i en mildare temperatur. Vi är vid gott mod och möter de första backarna med ett leende.

Torkad fisk får oss att tro att vi närmar oss kusten och havet igen. Mängden fisk är här mindre, men vi ser den ligga i gräset på tork – och vi känner dess skarpa lukt.

Där vi tror att det finns en bro, finns istället en bilfärja. Vi blir återigen förvirrad av våra kartor – som indikerar att här fanns en bro. Nåväl, över tar vi oss med lätthet och leenden. Vi blir också riktigt glada när någon glatt lotsar oss till färjan som är på väg att avgå inom kort. Vi hastar. Leif tar ombord cyklarna och jag köper biljetter. När färjan lagt ut kommer några till som vill med – och färjan backar och tar med dem också. Det gör oss glada – det är inte som hemmatrafiken, med stress och måsten, minsann. Överfarten med två cyklar plus oss kostar 18 rupier – mellan Dabhol och Dhopave. Finfint! De "statliga" färjorna är oerhört mycket billigare än de som verkar privatdrivna. Denna var av "statlig" klass. Färjor är lyckospår. De gör mig glad. När vi kommer över på andra sidan är vägen under all kritik. Sand, gropar, uppför och tungt. Vi stretar. Vi inser att vi borde ha ätit innan vi tog färjan, men ack nej. Nåväl. Så småningom når vi huvudvägen och stoppar en mopedist
för att lyssna om vi skulle uppför eller nedför. Uppför, så klart – var vår riktning. Vi stretar vidare.

Vår frukost idag var väldigt skraltig – Idly duger inte att cykla på. Vi hittar inget matställe förrän framåt em (ca 1500), långt uppe i ingenstans. Vi totaldränerar oss i värmen och dricker vatten och
läsk för att härda. Vi hoppas att vi slipper gå i däck. Maten, sen em, var god och närande.

Restaurangägarna ville gärna visa oss sin gård – 10 min promenad därifrån – men tiden mot mörkrets ankomst krävde att vi tog oss vidare. Synd. Ca 1 mil ifrån restaurangen hägrade Guhagar, dit vi siktade för nattens boende.

Det går många flaskor vaten och läsk under en dag. Solens hetta är
verkligen stark. Också idag har backarna följt vår väg, men det känns om vi vi härdat dem bättre idag.

Vägarna har idag varit av blandad kompott. En sträcka var riktigt fin, för att sedan bytsa mot riktig skrutt. Grus, sten och röd sand med fläckar av asfalt ger onekligen en guppig färd. Att min kamera (& dator) överlever, är ett under.

Ca 1 mil kvar till Guhagar trampar vi vidare för att hitta bo, internet och mat. Vi är glada vid framkomst och tittar runt efter boende. De första är hutlösa, men sedan får Leif syn på en guesthouse-skylt – som resulterar i en snabb prutning till 400 rupier (från 700 rupier). Finfint fint!

Vissa är prutvänliga och vissa är det verkligen inte – vi föredrar helt klart den tidigare kategorin. Att pruta är melodin. Det vet jag att Sofie är duktig på, så det får bli hennes melodi när hon anländer till detta varma, vackra land.

Vår förhoppning är att vi kan ansluta med Sofie strax norr om Goa. Om vi räknar rätt. Dit bör det vara acceptabelt lätt för Sofie att ta sig. Tror vi, alldeles bestämt.

Dagens rutt blev ca 43 km.

Det känns som om vi inte fler gånger skall låta dagarna passera utan att göra dem eviga med en lagom dos upplevelser - och föreviga dem med tankar, ord & fotografier. Låt tankarna, orden och bilderna bevara det som varit. Möten med människor och nya trakter spelar roll. De tillför, de glädjer och de skapar nytt. De gör mig glad.

Platsen vi bor på bör Lonely Planet informeras om. Den är fin. Lämpligt god. Ett finfint boende, och en kilometer Leif går iväg och köper två öl (hur han hann se den butiken begriper jag inte). Jag skriver. Sedan somnar vi lätt utan middag och seriositet. Imorgon vilodag.

Vi har inte mött några kackerlackor ännu på vår färd. Men – väl en hög dos värme och vänlighet. Vi har höjt vår ribba en aning på boendet denna gång. Kanske blir det något lodge framöver, men ännu har vi hållit oss till lite finare boenden. Lodgen går loss för 200-300 rupier och hotell för lägst ca 500 rupier. Det verkar också vara så att om man kommer för tidigt på dagen, så är de mindre prutvänliga än om man kommer senare. Kanske var det därför lodget försökte få oss att betala 500 rupier i går morse, trots att vi visste att några bodde där för 200. Eller också såg vi bara ruskigt rika ut.

Anette Grinde
Mobiltelefon +91 89 753 72 068

Tisdag 13 decmeber 2011. Kelshi – Dapoli (vi är kvar i delstaten Maharashtra)

2011-12-17T14:16:00.000+01:00

Sovit acceptabelt hyfsat. Vi beslutar oss för att vi åker till Dapoli – för att kunna finna internet. Det är en lite större stad, tror vi. Eftersom det är en "hillstation" kan vi förvänta oss att det är en del uppför, även idag. Vi håller oss dock till huvudvägen.

Frukost i form av en riven grönsaksblandning, som toppats med lite riven cocos. Vi dricker sockrigt mjölkte till och en flaska vatten.

Ingen telefonmottagning eller e-post i denna by.

Iväg strax efter 10 med gott mod i bagaget. Vi passerar stadens butikskvarter och inser igen att vi missat stadens brus på kvällen. Vi möter restaurangägaren som visar sig också vara ägare till
stadens juvelerarbutik – han borde kunnat räkna bättre.

Solen gassar hårt även idag. Det blåser lite lätt. Kusten, med sandstränderna och lavastenen, är vacker. Ren. Byarna är rena. De samlar soporna i utkanten av byn, där den förskräckansvärda plasten alltid syns tydligt. Övrigt äter korna upp.

Vi nöter på, på riktigt fin väg över skarpa kullar. När vi kommer ner på andra sidan ser det ut som om det gick en väg runt om istället för den vi tog över. Men – efter gårdagens sidovägar törs vi inte avvika från huvudvägen.

Det är alltid 2-3 personer på mopparna, gärna också ett minilitet glin på tanken. I rickshorna är det riktigt fullt. De används som minibussar mellan byarna och stretar hårt uppför backarna med mängder av människor i.

Hittills har det i princip bara odlats ris på de marker vi har passerat.

Vi ser inte de små grönsakodlingar som också måste finnas, eftersom de dignande grönsaksstånden syns på marknader och i städerna. Vi ser här sällan de små goda bananerna som tidigare givit oss livsenergi. Saknaden
ger oss en del födofattigdom.

Framme i Dapoli ca kl 15. Vi hittade ett acceptabelt boende strax efter kl 16. Vila och mat! Kanske blir vi kvar här ytterligare en natt. Det första hotellet kostade 700 rupier – oprutbart, det andra var ett lodge för 200 rupier, för ruffigt. Det tredje prutades ner till 500 rupier och vi slog till. Dagens sträcka uppskattas till ca 3 mil.

Här, i Maharashtra, ser vi inte religionen på samma sätt som i syd. Vi ser inte mängden tempel, mm, så tydligt som det var på vår förra resa. Vi ser också fler täckta kvinnor här – täckta i svart. Från topp till tå.

Myggstift på – varje kväll, även om det inte är så mycket mygg i dessa torra trakter. Här är riktigt varmt och här är riktigt torrt. Det är bra för frånvaron av mygg. Men det är besvärande ur andra perspektiv.

Middag äter vi på ett kinesiskt/indiskt ställe. Manchurian sägs måltiden heta, som består av nudlar, grönsker – kryddigt och gott. Till detta fick vi något, vegetariskt, odefinierbart men gott. Kryddigt.

Jag blir alltid misstänksam, eftersom jag inte vill äta något kött – men det bedyrades att det var vegetariskt. Så då var det så. Gott – och skönt att äta något annat än ris och grönsakssåser. Detta var ändå lite mer redigt, på något vis.

Äntligen hittar vi internet och kan kommunicera hemåt en stund. Jag notera att våra mailadresser har stängts av, vilket blir smått frustrerande. Jag söker kontakt med web-tjänsten och hoppas att detta lyckas för besked i morgon. Jag sänder info till barnen via facebook, som också blev en aning problematiskt att komma in på. Säkerhetskontrollfrågor som kräver å, ä och ö blir svårt i ett land som inte har de bokstäverna på sina datorer – jag har ju inte någon uppkoppling via min dator. Jag hoppas att våra meddelanden nu nått fram till Jenny & Sofie, då det gått mer än en vecka utan att vi har hört av oss hem. Illa. Jag förstår om/att de blivit smått oroliga vid det här laget.

Anette Grinde

Måndag 12 december 2011. Harihareshwan – Kelshi

2011-12-17T14:07:00.000+01:00

Solen skiner. Natten värdelös, igen. Jag somnar när väckarklockan ringer och får god sömn i ca 1½ timmer. Packning och promenad till gårdagens middagsstämme för en grönsaksomelett till fukost. Gott.

Vatten, te och kaffe. Kaffet (& te.t) består av mjölk med kaffe (eller te) – det smakar nästan som choklad.

Cykelreparation. Iväg ca 1130. Vi cyklar på en skruttig väg längs byar och vattenkant. Strax före 12 hittar vi färjan över viken. Den skulle just gå. En moppe lyfts på med starka armar. Cyklarna likaså,lätt som en plätt.

En fin överfart till Bankot, på andra sidan viken.
Människorna ler och alla vill veta var vi är på väg. Vägen upp till huvudvägen är brant och av röd dammig sand. Vi hälsar på alla genom byn.

På ny färd upp mot ny höjd blir vi utmattade på gränsen till illamående. Värmen och backarna tar verkligen vår kraft. Vägarna blir smalare och sämre. Det händer onekligen att vi undrar vad vi har gett oss in på.
Dagens rutt blev ca 38 km. Dagens dos blev väldigt hög, som i väldigt tung. De första kilometrarna gick efter stranden, sedan vred den upp på sandiga bergsvägar helt utan kontakt med civilisationen.

Enstaka enkla lantbyar helt utan boendemöjlighet för oss, eller en drickesmöjlighetsköp.

Idag har vi varit riktigt regält trötta. Turen över bergen i gassande sol gör färden tyngre än ett marathon. Vida tyngre.

Kartorna stämmer inte ett ögonblock med de vägar vi har på på idag. Den nästan milslånga viken som hindrade vår överfart syns heller inte till på kartan. Ingen bro, ingen färja.

Dödströtta tar vi in på ett på tok för dyrt hotell (800 rupier) – helt oprutbart – i Kelshi. Hotellet är på väg att byggas, det är en byggarbetsplats. Rummet är ok fint, men toan och badrummet ser inte nytt
ut. Här åldras tingen tidigt. Vi ler lyckligt när det visar sig finna varmvatten i kranen. Tjolahopp, minsann.

Vi hittar aldrig internet. På en vecka är vi – fågelvägen – inte mer än ca 12 mil från Mumbay. Milen går i snigelfart per cykel i den indiska mer än 30 grader plus.

Varm dusch. Mat. Sömn. Är nu ett måste.

Folk undrar hur gamla vi är. Någon tittande frågande på Leif och undrade varför han gjorde detta vid hans ålder. Ja, det kan man onekligen fråga sig.

Kustvägen är inte bra val, i ett bergigt landskap. Vi undrar stillsamt hur färden skall bli lite mer drägligt god (som i lite mildare backar).

Vi finner en familjedriven restaurang inte långt från hotellet.

Häromdagen, kanske var det igår, åkte vi förbi stora områden där fisk låg på tork. Den låg i sanden, på öppna gräsytor och i vägkanten. Män och kvinnor arbetade med att sopa/vända fisken och sedan att paketera den i stora säckar. Småfisk, små som sardiner i burk, i mängd – vi undrar vad den
används till, kanske djurmat, eller proteinpulver – vem vet?

En god middag med ris, grönsaker, bröd, sås och två flaskor vatten. Här äter vi frukost i morgon bitti! Familjen startade restaurangen för 10 dagar sedan, så vi hoppas att det går väl för dem. Han lär sig säkert räkna snart.

Dödströtta släcker vi vid 21-tiden. Vi somnar. Båda två. Utan prut.

Anette Grinde

Söndag 11 december 2011. Deveagar - Harihareshwan

2011-12-17T13:57:00.000+01:00

Natt utan sömn. Oväsen utanför samt magbekymmer för Leif förstörde sömnen för oss båda. Vi packar oss iväg söderut så småningom.

Kläderna blir fruktansvärt smutsiga av vägdammet. På nolltid är de rena kläderna alldeles gråröda. Våra nya springskor är hopplöst förstörda.

Iväg ca 1030. Vi får frukost på hotellet, som var ett trevligt familjeägt litet hotell. Vi betalar 675 rupier för rum och frukost. En fantastisk familj med tre tjejer och en son, alla små. En engelskalärare i närheten fick tolka.

Vi trampar vidare efter kusten. Backigt, slätt och vidunderliga kustvyer. Varmt, varmt, varmt.

Landskapet är väldigt torrt och värmen är skarpt hög. Inga fläktrande vindar, ingen svalka.

Islam syns och hörs tydligt i landskapet.

Vi äter lunch (75 rupier) i Shrivardhan (ca 17 km) och får rådet att trampa vidare till Harihareshwan, ca 17 km bort. Därifrån skall det gå en färja över spa´t strax syd. (Ja, det gjorde det – men sen tog den riktiga vägen slut).

Människornas blickar och rop är glada. Vi mår gott, om än en aning slitna av värmen, mm.

Vägen runt viken är lite upp och ner, värmen på gränsen till olidlig, en god bit över 30 kan man tro. Någon termometer finns inte tillgänglig och det är inte något som folk bryr sig om.

Vi når Harihareshwan en stund före kl 1600. Efter att ha frågat runt en stund om boende finner vi till slut ett acceptabelt sådant som vi lyckas pruta ner till 500 rupier. Balkong för tvättork är också ett plus.

Harihareshwan är ljuvligt på kvällskvisten. Några män står och fiskar ner på stenklipporna med enkla redskap. Skillnaderna förundrar. Igen och igen. Värmen på kvällen är mild och behaglig. Vi trivs och njuter. Platsen är turistinvaderad (indier) på helgen, men tom och öde på söndagskvällen.

Utan kartor kan man inte vara. Indierna är nyfikna och det är bra att visa var vi har varit och vi ska – och var deras plats är i Indien. Jag får också alltid fråga efter kvitton på hotellen, så att jag på nästa plats kan skriva varifrån vi kommer. De vill veta var vi varit och var vi skall härnäst.

Mat/middag "dagens middag", dvs ris, chapati och en drös såser + mineralvatten. Gott. Nöjda går vi åter till hotellet – med hopp om en god natts sömn.

Solskyddsfaktor 30 är på, men jag tro att jag nu måste vara lite mer försiktig om ansiktet i några dagar. Solen är väldigt stark.

Anette Grinde

Lördag 10 december 2011. Murdu - Deveagar

2011-12-13T16:25:00.000+01:00

Sömnen blev dålig, trots skarp trötthet. Familjen i rummet bredvid höll sitt samtal igång länge, länge. Ett litet märke på trappan bestående av små fötter, med ett hakkors, indikerar att Jain som religion råder i huset (Jain har hakkorset som symbol).

Det är verkligen synd att man inte kan se på kartan om platsern är små eller tillräckligt stora för att ha hotell och några butiker. Läget blir ganska hårt om man når en plats där man inte kan bo och äta någorlunda drägligt. Det är hela tiden viktigt att vi frågor om det finns boende i nästa by. Många är glada för att svara, men man kan inte riktigt lita på svaren då språkförbistringen ibland skapar lustigheter.

Frukost. Oniyon Uttappa & Tomato Utappa (omeletteliknande med tomat respektive lök, tillsammans med en smaksättande sås. Omeletten var annars kompakt och torr. Såsen gjorde susen. En flaska vatten och en kaffe.

Vi packar ihop och iväg framåt 11. Vi handlar banander och vatten och trampar mot färjan några km bort. Cykeln går sönder efter några km. Vi promenerar över berget ner mot färjeläget. Vi får information om att det finns en reparatör vid färjeläget, men den siste vi frågar hänvisar åter till Murud. Till sist får vi ändå hjälp. Nya kulor i lagren, inklusive arbete, 50 rupier. Strålande!

I byn nere vid färjeläget möter vi många heltäckta muslimska kvinnor, svarta från topp till tå, i denna skarpa värme.

Vi hinner precis med 1230-färjan (fast klockan nog är 1245) över till Dighi. Överfarten är på lugnt vatten, men med en dånande motor. Pålyfta mopeder, motorcyklar och cyklar tillsammans med oss övriga passagerare. Detta är bara en passagerarbåt, men mopeder och cyklar lyckas fås ombord med mankraft. Imponerande. Båten inger inget särskilt förtroende, men tar oss över spat – och lär göra det med människorna igen och igen.

Därefter möts vi av riktigt skarpa uppförsbackar, över kullarna. Detta är inte lätt för veka ben.

I Borlai Panchaitar möts vi av en man som bjuder in oss till sin familj. Mangomarmelad och vatten bjöd huset på när vi idogt (& dumt) tackat nej till te, kaffe, mm. Vi får sluta att tacka nej, och istället tacka ja när familjer är vänliga och vill tala och bjuda.

En av sönerna i huset får min mailadress för att kunna sända foton senare. 1 km bort ligger en strand, som de kallar "Little Goa" – staden heter Diveagar. Vi åker dit och letar bo. Efter nästan två timmars letande och en kopp te hos några som erbjöd ett för dyrkt boende gav vi upp. På väg upp
till Borlai P hittar vi dock ett rum för 600 rupier. Det fick duga (fint skick!), då alla andra var mycket dyrare.

Sträckan idag var mycket kort, kanske bara 2 mil. Vi bestämmer oss för att dra ner på våra ambitioner och istället möta människor, byar och natur i mer stilla takt – även om vi måste ta oss till en by/stad med boende innan mörkret kommer för dagen. Det är egentligen vårt enda måste. Att inte hasta får bli vår nya utmaning.

I dessa trakter har alla män byxor till skillnad från i syd där de bär "kjol".

Vi finner en restaurang, som har har två rätter – en veg och en non veg – Grönsaker, ris och chapati (bröd) á 70 rupier per styck. Det får duga.

I Borlai P mötte vi en engelsman som promenerat från Chennai. Han verkade vara vi god vigör.

Anette Grinde

Fredag 9 december 2011. Alibag - Murdu

2011-12-13T16:11:00.000+01:00

Alibag, en ganska stor stad. Hit gick buss från färjan (Mumbay – Mandve). Leifs mage var ur lag i natt, men verkar nu vara i form igen. Nattsömnen vill inte infinna sig, så natten blev en aning lång.

Timo sms.ade inatt att han har hittat boende.

Frukost. 2 masala dosa, vatten och en kopp te till frukost. Avfärd ca kl 1100 efter lite cykeljustering.

På em går bakhjulet sönder. Kullagret rullar över vägen och frustrationen når oss. Leif meckar isär och sen ihop igen. Vi kommer iväg några km, tills den trillar ihop igen. Nytt är uppenbart inte alltid
hållbart.

Vi når så småningom Nandgaon, som saknar hotell. Vi får så snällt trampa vidare med den trasiga cykeln. Vi håller andan och hoppas att det håller.
Vi landar i Murud, tämligen trötta efter en gassande varm dag med en cykel som strular starkt. Den faller redan i bitar.

Dagens sträcka känns tämligen kort i km, men vi är redigt trötta av solens stekande värme och frånvaro av fläkt. Ja, det drar nog vida över 30 grader.

Vyerna är vackra längs kusten. Uppförsbackarna pinar våra ickecyklingsvana muskler regält.

Middag. Vegetarisk korma, vatten och cola. Som smort. Finfint.

Boende vid stranden i Murdu, en knapp stril vatten i kranen. Vi fick vänta till kl 1930 innan elen behagade komma. Rummet var rent och fint. Sängen stenhård (med en mycket tunn madrass). I morgon måste cykel repareras. Punkt.

Anette Grinde

2011 12 08 Bombay - Alibag

2011-12-13T16:06:00.000+01:00

Vår plan att vara vid cykelaffären vid dess öppningstid 1030 misslyckades. Vi vaknade strax före 1100, lite lagom förvirrade över tiden.

Så, lyckas vi köpa två cyklar i Mumbay. Nej, man kan inte testa först, känna på. Man får köpa halvt osett i en trång butik, med inplastade cyklar. Nåväl. Det blev väl någorlunda ok, men känslan på väg
är att vi kanske kunde ha funnit något annat, lite bättre. Nåväl, nu är det som det är.

Vi lastar på och trampar igen, i Mumbays trafik. Den är inte mild, och ibland är bilarna lite väl närgångna. Med bara ett mindre skrap på ena benet tog vi oss helskinnade till färjeläget. Leifs bromsvajerfäste gick sönder innan vi är nere vid färjeläget, dock. Världsligt. Vi ler, och funderar om vi har någon lagningstejp med oss. Det får ordna sig sen.
Vi hittar platsen för färjan, men får veta att vi inte får ta med cykeln ombord. Vi får vänta till nästa färja.

Vid färjeläget träffar vi Timo, från Tyskland, som nu ger sig ut på cykling själv i detta land. Han verkar vara en van resenär, också per cykel, så han vet vad han gör. Vi löser färjebiljett till
Alibag, men det visar sig att färjan bara går till Mandve. I biljetten ingick buss mellan Manve och Alibag, vilket vi med cyklar inte hade så stor nytta av. Vi fick helt enkelt cykla. Vi uppskattar sträcka mellan Manve och Alibag till 20-23 km. Vi kom till slut fram, efter mörkrets inbrott, men före stängningsdag (staden "stänger" vid 21-2130-tiden). Vi letade efter hotell tillsammans med Timo i någon timme. Vi fick till slut dela på oss, då vi hade för stor skillnad i vår budget för boende.

Vi säger tack, för cyklingen tillsammans idag – och får se om vi möts igen allteftersom vi sakta trampar söderut i morgon.

Leif & jag bestämmer oss till slut för ett boende för 850 rupier. Hot, hot, säger hotellgrabben om vattnet. Det återstår att se, tänker vi.
Vi checkar in, låser fast cyklarna i foajen och lastar in packningen på hotellrummet. Sedan ut, för en bit mat. På restaurangen möts vi av språkförbistringen och lite för lite engelskakunskaper hos
personalen, som ger oss en måltid att dela på, inte var sin. Halvmätt, istället för mätt, får duga för idag.

Nej, minsann, det var det inte, hot hot i duschen. Inte varmt, bara kallt, noteras när vi med hinktricket skall vaska av oss vägdammet på kvällen. Ingen dusch, men väl hink och kran. Jag ler, lite igenkännande igen och säger till Leif att det inte finns något varmvatten. Men, nej – nu fanns
det minsann till honom. Gott för honom. Otur för mig.

Ont i huvudet av vätskebrist. Det är läge att dricka mer. Humöret, känslan av att vara här, är gott.

Anette Grinde

2011 12 06 – 2011 12 07 Sthlm – Doha – Bombay. (Delstat Maharashtra)

2011-12-13T16:00:00.000+01:00

2011 12 06 – 2011 12 07 Sthlm – Doha – Bombay. (Delstat Maharashtra)
Avfärd hemifrån ca kl 0700. Malin hämtar oss och skjutsar oss till Arlanda. Flyget går ca 1030, så vi kommer dit i lagom tid. Incheckning, säkerhetskontroll och sedan är det dags att gå till utgången.

Vi flög med Qatar Airlines från Sthlm till Doha, Qatar, och sedan därifrån till Mumbay, India. Drygt sex timmar till Doha och sedan ca tre timmar vidare till Mumbay. Ankomsten till Mumbay var tidig, ca kl 0300 på morgonkvisten. Visum och passkontroll, med ifyllda formulär som kräver att man vet var man skall bo, hämtning av väskorna, säkerhetskontroll av bagaget, och sedan en sista blankettöverlämning innan vi kunde gå ut från ankomsthallen. Direkt utanför kan man beställa Prepaid taxi för att undvika att luras. Vi velar var och hur vi skall åka vidare men bestämmer oss för att åka till en mindre stad lite längre bort för cykelköp. Det visar sig vara ett felaktigt beslut.

Nåväl. Taxi beställs. Ulhalsnagar (1090 rupier), ca 60 km. Väl framme går diskussioner med mänger av människor för att fråga oss fram för att köpa cyklar. Nej, se det gick inte. Det skulle kräva minst 14 dagar innan den kunde registreras, med mera, med mera. Det blev en vilostund med en chai (te) och sedan en ricksha till tågstationen.

Lokaltåg/pendeltåget tog oss åter till Mumbay. Att åka tåg i Indien är ett kapitel för sig. Att åka tåg med packning i rusningstrafik bör undvikas, vi har tur som nu har ganska små väskor som går att få med sig någorlunda lätt. Packa lätt, är melodin, helt klart. Kvinnor åker i en egen liten kupe, med galler mot männens. Männen åker sålunda i en egen kupé som är avsevärt mycket större – och trängre.

Vi tog tåget till slutstationen C. Shivaji Teminus (CST) Railway Station (Victoria Terminus), i syfte att finna en cykelaffär. Vi fick god hjälp att hitta butiken, av en indier som promenerade med oss en lång bit, istället för att förklara vägen. Det är lättare att visa, än att förklara.

Timmen var fortfarande tidig, trots vårt långa taxi- och tågäventyr, så cykelaffären var inte öppen. Vi åt frukost (Masala Dosa) och letade reda på ett hotell. Ja, bättre har vi bott på, men det fick duga. Prisnivån i Mumbay är avsevärt högre i Mumbay än på andra platser.

Sedan drabbade sömnen oss med kraft – vi sov från en stund före 12 till 18-tiden. Det behövdes, onekligen.

Sedan gick vi ut i det indiska bruset. Det låter, det luktar och det känns. Kvällen är kolsvart.

Nu är cykelaffären öppen. Vi finner ytterligare två på samma gata. Vi finner två acceptabla, växlade, cyklar och beställer två (2*5500 rupier) att vara färdiga till imorgon kl 1030, när butiken öppnar. Vi
hoppas att det blir just så.

Vi vandrar hemåt i bruset, äter middag på en restaurang som ligger vägg i vägg med hotellet och går nöjda och glada hemåt i kvällen. "Dagens middag" är som "dagens lunch" – ris, tillsammans med 5-6 olika såser, yogurt och till sist något lite sött – allt på en och samma bricka. Äts med höger hand, tillsammans med ett mjukt bröd, som är lite tunnbrödsaktigt, kallat roti. Det är enkelt, det är gott och det är vegetariskt. Vatten på flaska, inte vatten från tillbringaren eller kranen.

Vi känner oss hemma. Den första känslan av ovana försvann när vi kom ur taxin i Ulhalsnagar och fick vandra själva.

Människorna är ofantligt hjälpsamma, ibland så mycket så att man inte själv hinner med. Staden är trevlig, även om den är brusig. Vi trivs och mår väl. Imorgon hoppas vi komma iväg per cykel med riktning syd. Den nyinskaffade kartan får läsas tillsammans med den vi tidigare hade. De har lite olika information på sig, nästan samma skala, men någon färja, någon väg, någon höjd, någon sevärdhet, mm, som finns på den ena men inte den andre. Och vise versa.

Något indiskt telefonabonnemang är vi inte i land med. Mitt är kvar hemma. Leifs är med.

Anette Grinde

Norra Ölands Långa. 16 juni 2012

2011-12-02T17:01:00.000+01:00

Rekommenderar löparrangemanget Norra Ölands Långa.
16 juni 2012.

Läs mer på;

norraolandslanga.se

Norra Ölands Långa.

Loppet som utmanar.

Lite längre.

Lite mer.

Intressant.Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Varmt välkommen till årsbokspresentationen den 7 december 2011.

2011-12-02T16:38:00.002+01:00

Medlemmar och icke medlemmar i Svenska Turistföreningen hälsas varmt välkomna till Roslagskretsens presentation av Svenska Turistföreningens nya årsbok.

Boken bär temat Svenska leder och innebörden av detta berättar Britt Wennerfors om på biblioteket i Norrtälje, på kvällskvisten.

Anmäl dig med skyndsamhet till Anette Grinde tfn 0708 905 731 eller per mail till roslagskretsen (snabel-a) stfturist.se

Varmt välkommen!

Mer information om Roslagskretsens aktiviteter finns på hemsidan; www.svenskaturistforeningen.se/roslagskretsen

Intressant.Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Skattereduktion för gåvor ...

2011-12-01T19:32:00.002+01:00

Propositionen är antagen. Bollen är i rullningen. Den slutliga lagtexten är inte klar, men regelsystemet är på väg in i vårt skattesystem. Regelsystemet är tänkt att gälla från den 1 januari 2012.

Skattereduktionen kan nyttjas av fysiska personer, som är över 18 år. De skall ge penninggåvor till ett hjälp- eller forskningsändamål och de skall ha en skattepliktig inkomst som är tillräckligt hög för att beläggas med skatt - att nyttja sin reduktion emot.

Regeln utgår ifrån att en givare ger minst 200 kr per tillfälle till en organisation som har beviljats tillträde till skattereduktionshanteringen, d v s vara en godkänd gåvomottagare. Dessa organisationer kommer att finnas namngivna specifikt på Skatteverkets hemsida. Gåvor, med skattereduktion, kan alltså bara ges till av Skatteverket godkända föreningar och stiftelser. Gåvor utan skattereduktion, kan även fortsättningsvis ges till alla typer av organisationer, som föreningar, stiftelser och företag.

Varje inbetalning måste alltså uppgå till minst 200 kr, för att organisationen skall kunna betrakta den som en skattereduktionsgrundande inbetalning. Beloppet måste också vara avsett för en viss typ av ändamål (hjälpverksamhet - ekonomiskt bistånd för ekonomiskt behövande, och främjande av vetenskaplig forskning) och givaren måste uppge sitt namn och personnummer till den gåvomottagande organisationen.

För att gåvogivaren skall få skattereduktionen krävs sålunda att penninggåvor lämnats till en eller flera godkända gåvomottagare, att betalningarna har destinerats till ett godkänt ändamål, att betalningarna har uppgått till minst 200 kr/organisation och tillfälle och att de sammantaget under året har uppgått till minst 2000 kr. Gåvor understigande 200 kr- skall, enligt PWC.s redogörelse, inte tas med på kontrolluppgift till Skatteverket - även om det sammanlagda beloppet uppgår till mer än 200 kr. Småbetalningar kan sålunda inte summeras till en större, så länge de understiger 200 kr.

Gåvogivarens skattereduktionsmöjlighet erhålls genom att gåvomottagaren sänder en kontrolluppgift till Skatteverket, med uppgift om den godkända penninggåva som har givits till organisationen. När Skatteverket har fått en eller flera kontrolluppgifter som visar att gåvogivaren har betalt minst 2000 kr för hela året, så får vederbörande 25% av inbetalt belopp i skattereduktion. Detta förutsätter att gåvogivaren har betalt skatt att få reduktion emot. Maxbeloppet är inbetalda belopp upp till 6000 kr, som ger en skattereduktion upp till 1500 kr (25%). Så, minst 200 kr per betalningstillfälle, där sammantaget minst 2000 kr och maximalt 6000 räknas med som skattereduktionsgrundande belopp för respektive givande individ.

För gåvomottagande organisations del gäller det först och främst att ansöka om att bli en godkänd gåvomottagare. Detta skall göras hos Skatteverket, så snart de formulerat sig kring hur det skall gå till. Föreningen/stiftelsen behöver begrunda sin verksamhet, så att de är klara över kraven i regelsystemet. Ansökningsavgiften kommer troligen att uppgå till ca 10 000 kr, vilken därefter kan antas följas av en årsavgift om ca 7 000 kr. Inbetald ansökningsavgift återbetalas sannolikt inte, om beslutet blir ett avslag. Om Skatteverket beviljar ansökan kommer organisationens namn att publiceras på Skatteverkets hemsida. Därefter (förutsatt att 2011 har bytts mot 2012) är det i sin ordning för gåvogivare att påbörja sitt givande, där skattereduktionstanken är involverad.

Godkännandet kan återkallas om förutsättningarna för godkännande inte lägre är uppfyllda. Det är därmed viktigt – för gåvogivaren i samband med varje enskild inbetalning – att kontrollera listan över godkända föreningar, förutsatt att betalningen är villkorad med skattereduktion.

För gåvomottagarens del gäller det sedan att veta, och hålla reda på;

vem som har lämnat gåvan (namn & personnumer)
vilket ändamål gåvan lämnats för, alltså till vad gåvogivaren aktivt uttalat att pengarna skall användas till – endast de som är destinerade till viss specifik verksamhet får räknas med
de olika belopp som respektive gåvogivare har inbetalat under året – endast de som överstiger 200 kr får räknas med.

Till detta behöver organisatinerna möjligen ett kontostöd och definitivt ett IT-stöd. Min tanke blir att organisationen – föreningen/stiftelsen - bör öppna ett nytt bank- och/eller plusgiro, koppla detta till ett ocr-villkor som har en beloppsgräns på minst 200 kr och där ocr-numret är kopplat till personnumret. Och naturligtvis marknadsföra numret/kontot med information om att det som sätts in på detta konto destineras till sådan verksamhet som omfattas av skattereglen. Vad gäller IT-stödet krävs åtminstone en samordning mellan intäkts/inbetalningsredovisningen kopplad till tillräckliga belopp (> 200 kr) och relevant personnummer för att kunna upprätthålla kontrolluppgiftsskyldigheten.

Revisionsbolaget PWC och FRII stod för informationen. FRII och Kristdemokraterna har varit starkt pådrivande för att lagstiftningen skulle komma till stånd. Nu är den här, eller står i dörren och väntar på att få komma in.

Regler är regler och vårt samhälle bygger ständigt fler. Ibland ter de sig konstiga, ibland ter de sig vettiga och ibland får vi mest bara hänga med. Denna regel synes syfta till att människor, som i privatpersoner, skall ta sitt ansvar och bidra till viktig verksamhet. För mig ter det sig som sorgligt att det måste gå via skatten.

Anette Grinde

Det är mänskligt att glömma, men ack...

2011-12-01T15:13:00.001+01:00

Så. Jag åkte hemifrån före kl 0600 för att hinna till mötet kl 0800. Jag övervägde starkt att ställa in det, men tänkte att det var ok eftersom jag hade ett annat möte i den stora staden kl 1300. Det blev några timmars lucka mellan mötena, men det andra mötet var efterlängtat och angeläget.

Jag hann i tid till det första mötet. Trots att jag gick hasta en aning. Det var intressant och tillförande. Sedan fick jag nästan tre timmars lucka i väntan på nästa möte. Jag väntade, och tänkte på allt det ogjorda som väntade hemma. Jag var där i god tid, ca 20 min innan utsatt mötestid. Mötestiden kom. Klockan tickade vidare. Jag väntade till 1345. Sedan tog jag mig hemåt. Tunnelbana, buss och bil – tar drygt två timmar hem.

Nej, jag skall inte bli irriterad.
Det är mänskligt att missa. Det är mänskligt att glömma.
Men, ack så tidskrävande det kan vara för den andre.

Nästa gång skall jag dubbelbekräfta utsatt tid.
Det får bli min lärdom för idag.

A..

Hus uthyres, för permanentboende, ca 2 mil norr om Norrtälje

2011-12-01T05:16:00.001+01:00

Vi har ett hus på landet - i Bredsättra/Roslagsbro - Norrtälje - och söker nu en hyresgäst till detta hus - för permanentboende. Huset hyrs ut omöblerat. Garage finns i anslutning till huset.

Känner du någon som söker bostad och gärna vill bo på landet - så hänvisa dem gärna till oss.

Huset är knappt 100 kvm stort - med två sovrum, vardagsrum, stor hall, badrum och kök. Boende för en familj upp till 4 personer ryms i huset. Stora delar av huset är nyrenoverat.

Huset har en stor och fin tomt med närhet till vacker natur. En badsjö finns bara några hundra meter från huset. På sensommaren blommar solrosorna - det är en ljuvlig syn med två stora ängar av blommande gult, strax utanför köksfönstret. Man kan sitta på trappan och njuta av stillheten i den ljuvliga sommarvinden.

Buss vid tomtgräns. Ca två mil till Norrtälje, och lite kortare till Älmsta. I Norrtälje & i Älmsta finns mataffär, mm.

Jag nås på tfn 0708-905 731 - anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net. Hör gärna av dig om du söker boende, och kom och titta på huset.

Där är riktigt fint!

Hälsar

Anette Grinde & Leif Hemlin

Påminn mig...

2011-12-01T04:44:00.003+01:00

Påminn mig om att STF, Roslagskretsen, borde arrangera en pepparkakstävling till nästa år. Och en lokal fototävling tillsammans med Norrtälje Fotoklubb.

Nu närmast ser det ut som om vi kan få till ett samarbete med Roslagens Ornitologiska Förening och Norrtälje Roddklubb. Det glädjer mig stort.

A..

Svenska kronor mot indiska rupier...

2011-11-30T19:55:00.002+01:00

10 rupier = 1,45 sek
100 rupier = 14,58 sek
500 rupier = 72,90 sek
1000 rupier = 145 sek

10 sek = 68 rupier
100 sek = 685 rupier
500 sek = 3430 rupier
1000 sek = 6850 rupier

Ifjol stog kursen för 100 rupier mot 16,70 sek.
Vid föregående års resa åt vi ofta frukost för två, för ca 50-100 rupier och middag för ca 100-150 rupier. Vår billigaste middag, ifjol, uppgick till 25 rupier - för två.

Vi bodde - för två - som billigast, 315 rupier och som oftast för ca 400-600 rupier.

Har priserna ändrats, tro?

A..

STF har fått en inbjudan...

2011-11-30T14:52:00.000+01:00

STF har fått en inbjudan att delta i Friluftsfrämjandets informationsträff för skridskoåkare.

Vi vill gärna dela med oss av denna information till er övriga, som ser skridskoåkningen som en tillförande aktivitet.

Informationen är i Kvisthamraskolan den 6 december kl 19.

Kontakta Friluftsfrämjandet i Norrtälje om du vill veta mer...

Frostigt....

2011-11-30T08:16:00.000+01:00

Det är frostigt i morgontid.
Friskt. Och klart.

Det tar en stund innan solen orkar upp.
Innan den värmer.
Kropp och själ.

Naturen är lite i olag.
Den verkar inte veta.
Om det är vinter eller vår.

Smultron och blomster.
Samsas med fallna höstlöv.
Som om tiderna var ett.

A..

Den underbara resan...

2011-11-26T17:56:00.002+01:00

Den underbara resan
av fotograf Roine Magnusson och kåsör/författare Anders Wallén
Isbn 91 631 866 7
Gorgo förlag i Nora
2006

Roine Magnusson och Anders Wallén har rest i Selma Lagerlöfs och Nils Holgerssons spår. De har färdats i ett ultralätt flygplan (en trike) över vårt vackra land och visar oss fantastiska vyer och platser, som vi annars inte skulle ha kunnat få del av.

Allteftersom jag vandrar över sidorna, där bilderna ofta är koordinatförsedda, drar jag ofta efter andan. Resan, färden över landet, är häpnadsväckande. Bilderna är njutningsfyllda och skapar möjligheter till egen reflektion. Texterna är beskrivande, visar en tydlig bredd och en god förmåga att fånga situationen och bilden över platsen de passerar.

Skåne och Blekinge visar stora arealer, med raka kanter och fint brukade marker. Konungagraven i Kivik bryter av med sin runda och steniga form. Bilden visar en förundrande form och plats, där vi med säkerhet får stanna till nästa gång vi passerar i dessa trakter.

När de färdas över Öland passeras t ex Ottenby, med fyren Långe Jan, där alla fågelstreck passerar vi sin färd mot nya mål. De passerar också den vackra Eketorps borg, som byggts upp som man tänkt sig den i tid. Ismanstorps borg och Borgholms slottsruin, liksom Ölandsbron och några av de förundrande vackra stenmurarna som finns i mängd finns med. Jag känner igen mig här, jag känner mig nästan hemma. Öland representeras ofta av kvarnar, det finns 100-tals, om inte 1000-tals av dem på ön. Ingen kvarn har dock funnit sin väg till denna vackra bok. Nåväl, som alltid krävs en prioritering. Kvarnarna finns naturligtvis kvar, till en annan bok, en annan upplaga eller ett annat besök.

Jag undrar om författaren och fotografen landade på Blå Jungfrun med sin flygande farkost, eller om de tog sig hit ifrån Byxelkrok eller Oskarshamn per båt. Bilderna från ön är inte vyer från ovan, de är tagna på plats. Vackra stenar, labyrinter och dess karga landskap i nära bilder. Nationalparken Blå Jungfrun saknar mat- eller vattenförsäljning. För dig som frestas att besöka denna förundrande plats rekommenderas att ta med ordentliga skor, eftersom terrängen ibland är svårframkomlig. Om du kommer med egen båt var noga med att kontakta parkvakterna för att få veta var du bästa kan ankra utan att ställa till besvär för andra, eller besväras av färjors svall även om de passerar på lite håll.

Färden går vidare till Gotland, ön som frestar mängder av turister sommartid men är lite stängd och tyst i vintertid. Varje sommarturist borde också besöka såväl Öland som Gotland i höststormstid och i ljuvligt vinterrusk. Då ser man sin litenhet och förundras över naturens starka kraft och vårt lands fantastiska bredd.

Den underbara kargheten syns i bilderna från Gotland. Man blir glad, riktigt glad över bilder och texter som rör denna förundrande vackra ö. Man blir också glad över att författare och fotograf har fångat den Fåröplacerade Kutens bensin i ord & bild. Det finns människor i vår bygd som skapar mer för andra. Ibland får man le och ibland får man förundras. Här kan man verkligen göra både och. Är du på Fårö, så får du helt enkelt inte missa Kutens bensin.

Stenmurarna finns, förutom på Öland, också på Gotland. När jorden har brukats har stenarna placerats i rad. Mur efter mur har vuxit genom vårt land. Här står de vackert kvar. Jag hör ljudet och känner känslan av värken i de krökta ryggarna och slitets suckar.

När vi åker genom Småland och Östergötland ser vi skogarna och timmerförvaren. Vi ser också de fina markerna, med raka former, en efter en. När resenärerna passerar Nora gör de ett nedslag hos Annika Reuter och berättar i fina ord om en kvinna som gjort och gör. Beundran hörs i texten.

Allteftersom vi färdas vidare genom landet visar bilderna de vackra formerna. De raka linjerna och de mjuka landskapen, väldigt ofta utan människor och byggnader. Naturen finns i överflöd. Den känns. Den märks. Den är.

De passerar staden som simmar på vattnet. Stockholm, vår vackra huvudstad, simmar på vattnet. Det finns mängder av vattenvägar, öarna flyter ovanpå och naturen är nära trots att staden ändå är lite stor. Bilderna över Stockholm och Mälardalen går vidare i ett eldorado av färg och form. Det är rakt, runt, udda, jämnt, krokigt och omsorgsfullt.

Efter ett kort besök på Långholmen går färden vidare till Norrlandskusten, där Högakustenbron, i Ångermanland, smyger upp sin yttersta himlalängtan genom molnen. Norrlandsskogarna är på plats, och resan går en stund genom skogen och dess skägg diskuteras och begrundas innan färden går vidare till fjälls. Återigen möts vi av de fantastiska landskapen, de som är vårt. Allas. Tillgängligt och lätt, genom omsorg, hänsyn och allemansrätt. Här vandrar urtidsdjuren över gränsen mellan Sverige och Norge. Vi vill gärna ha dem, vårda dem, rå dem - men de vandrar som de vill mellan land och folk.

Färden går vidare. Mot nya mål. Genom landskap, i text och i bild. Med reflektioner, tankar och tysta bilder. Tysta, fast de talar till mig så väl. Den underbara resan ger mig verkligen en underbar resa. En sådan som ger mig en längtan att se mer, att göra mer och att bygga mer.

Ett stort tack, till Anders Wallén och Roine Magnusson, för all den tid, kraft, kunskap och glädje ni har lagt ner i denna bok. Tack, för att ni delat med er av ert konstnärsskap, genom fantastiskt vackra bilder och kloksamt talande texter.

Anette Grinde

Bokus. Adlibris. Bokia.

Den underbara resan.

Fotograf Roine Magnusson är också skyldig till boken om Vindelälven, sex års tider.
Även den fyller mig med längtan och glädje.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.
Nyligen.se. Blogger.com. Knuff om...

Att resa...

2011-11-26T11:13:00.001+01:00

"Att resa - det borde vara inskrivet som en paragraf bland de mänskliga rättigheterna" (Rolf Blomberg).

Ja, om detta håller jag med. Att resa är fantastiskt och det borde vara tillgängligt för alla. Det har onekligen blivit lättare, nu när världen är öppnare. Vi, här hemma hos oss, har öppnat våra sinnen och bestämt oss för att utforska världen. Det är fantastiskt och det skapar verkligen mer.

Vi har ofta anlitat en resebyrå, när vi har rest. Vi är sålunda (oftast) inga internetbokare. Freys Resebyrå, i Norrtälje, har oftast fått boka våra resor. Ibland har vi gått någon annanstans, där vi också har varit nöjda - t ex när Travelroom, i Täby, bokade vår kombinerade födelsedags- och halvmarathonresa till Budapest häromåret.

Men åter till Freys Resebyrå. Vi har bokat flera av våra Indienresor via dem och vi bokade vår New York Marathonresa via dem, häromsistens. Då drabbades vi dock av resebyråns ouppmärksamhet. Det skapade oreda, otrygghet och frustration. Det skapade också en skarp känsla av att resan blev dyrare än den borde ha behövt bli och den innehöll offerter som resebyrån inte stog för, när det kom till kritan. En av resebyråns viktigaste uppgifter, för att kunna konkurrera med internetbokningarna och med andra byråer är uppmärksamheten mot kunden och dennes behov. Detta brast i samband vår New York bokning. Handläggaren uppmärksammade helt enkelt inte att 47 000 löpare, med anhöriga, samtidigt med oss var på väg in för bokning av resor till och boenden i samma stad.

Till slut fann vi dock, med resebyråns hjälp, ett boende. Bokningen blev av, ja. Irritationen höll sig dock kvar ända till framkomst. Osäkerheten skavde.

Väl iväg löpte det ändå fint. Flygbolaget hade visserligen en undermåelig service, men de flög som de skulle. Väl där, fann vi hotellet helt i sin ordning. Det saknade visserligen några faciliteter som vi gärna skulle ha haft (som ett litet pentry för frukostmöjlighet), men var för övrigt helt ok. Vi kan t o m erkänna att vi trivdes på plats.

Så, Freys Resebyrå, ni är förlåtna. Ett misstag är tillåtet att göra. Vi kommer att resa med er igen. Vi ser dock gärna att ni är uppmärksamma på det vi behöver, som er reseglädje, er kunskap och förmåga att ta reda på priser, förutsättningar och möjligheter, liksom service och frånvaro av fördyrande misstag.

På återseende. Inom kort.

Anette Grinde

Freys Resebyrå. Travelroom (Täby).

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.
Nyligen.se. Blogger.com.

Svenska Marathonsällskapet ber sina medlemmar....

2011-11-26T09:50:00.000+01:00

Svenska Marathonsällskapet vill öka intresset för marathon- och ultralöpning i Sverige. Det gör man t ex genom att uppmärksamma löpningen, genom att synas och verka i löpningens spår och genom att erbjuda rabatter till medlemmar som deltar i olika långloppsarrangemang.

Tidigare om åren har sällskapet försökt att sammanställa en lista på alla de lopp som är rabatterade för våra medlemmar. Detta är en stort tidskrävande aktivitet som tär i en ideell organisation, och det är lätt att missa någon arrangör. Vi gör nu helt enkelt ingen lista, men vi vill gärna se att medlemmarna verkligen får den rabatt de bör få och att arrangörerna får många löpare till sina lopp. Därför vill jag nu be om er hjälp i detta.

Jag vill be dig att du uppmärksammar långloppsarrangören på att du är medlem i Svenska Marathonsällskapet. Loppen, i Sverige, är ofta rabatterade med ca 50 kr för medlemmar i sällskapet, och du finner oftast informationen på arrangörens hemsida.

När rabattinformationen saknas på loppets hemsida eller i deras inbjudan, dra dig inte för att fråga arrangören. När den finns, dra dig inte för att uppmärksamma dina vänner på rabatten. Berätta, t ex på facebook eller i ditt löparforum. Berätta för din löparkamrat, din marathonutmanare eller i din träningsgrupp.

För arrangörernas del är det viktigt att informationen är tydlig. Jag vill därmed be arrangörerna att tydligt på hemsidan och i inbjudan notera rabattens och sällskapets varande. Det spelar roll för loppets, löparnas, löpningens och sällskapets väl.

Med korta steg. Och många steg. Land och rike runt.

Anette Grinde

Svenska Marathonsällskapet.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.
Nyligen.se. Blogger.com.

Född till rörelse

2011-11-26T09:16:00.002+01:00

Född till rörelse - en bok om kondition och hälsa.

Per Olof Åstrand, Örjan Ekblom och Björn Ekblom.
Sisu idrottsböcker
2011
Isbn 978 91 86323 20 2

Praktiskt taget alla vuxna svenskar anser att regelbunden motion är bra för hälsa och arbetsförmåga. Vi är också upplysta om hur våra matvanor, alkoholintag och rökning påverkar vår hälsa. Varför är det då en minoritet som har en livsstil som styrs av kunskap och förnuft? Finns svaret förankrat i vårt biologiska arv? Hur levde våra förfäder?

I Född till rörelse kan du läsa om faktorer som har betydelse för vår kondition och hälsa. Varför är det så viktigt att vi rör på oss? Hur kan man motverka eller mildra effekten av vissa sjukdomar? Vad innebär det att vara fysiskt aktiv? Hur ska man träna och hur jobbigt bör det vara?

Född till rörelse är liten och behändig. Den slinker lätt ner i väskan när jag åker hemifrån på morgonkvisten. Denna bok är lätt att ta med sig, läsa en stund i och sedan återkomma till vid nästa lilla stund som ges för detta viktiga ämne. Att läsa om rörelsens vikt, om hälsofrågor och om vi på olika sätt kan skapa mer för oss själva och våra medmänniskor tilltalar stort. Just därför letar jag gärna litteratur som rör dessa frågor, de kan man hitta t ex hos Sisu idrottsböcker. Just där fann jag denna. Och just de frågor som jag finner på baksidan av boken, känns viktiga för mig och många med mig i vårt avlånga och vackra land.

Boken är skriven av tre kunniga män, som har dessa ämnen - rörelse, aktivitet, hälsa - som sin profession. Det talar för att frågeställningarna i boken är grundligt utredda och begrundade. Den är, hos mig, trovärdig.

I Född till rörelse kan jag läsa om vikten av att röra på sig. Om detta har jag aldrig tvivlat, jag har sett hur det kan spela roll. I denna bok får jag, igen, svart på vitt att det verkligen spelar roll och att var och en kan börja just nu. Det är aldrig för sent att börja, men det är oerhört dumt att vänta till sen.

Att sitta still i timme efter timme, utan att röra sig, utgör en risk för utveckling av en lång rad sjukdomar. Detta spelar verkligen roll, t ex för alla oss som sitter på kontorsarbeten, där det stillasittande ofta tar många av dagens timmar i anspråk. Här behöver vi verkligen se hur vi tillbringar våra dagar och hur väsentligt det är. De tittar fram i denna bok, det ger oss riktning och möjligheter till förändring. Kroppen anpassar sig till det den utsätts för. Väljer vi att vara stillasittande, så anpassar den sig till detta. Vilket i sig är skadligt såväl på kort som på lång sikt.

Väljer vi istället att vara aktiva, så anpassar sig kroppen till det istället. Fördelen med det senare är att vi generellt får en bättre hälsa, vi skapar motståndskraft för sjukdomar, vi bygger på våra skelett för undvikande av benskörhet, vi får en ökad muskelstyrka, en ökande uthållighet, minskad risk för flera cancersjukdomar, med mera, med mera.

Ja, om vikten att röra sig kan vi läsa i denna lilla lätta bok. Den påverkar mig, än mer, i riktningen att vi bör bistå i uppgiften att få våra medmänniskor att röra sig lite mer. Vi, här hemma hos oss, rör oss en del. Men det kan bli mer. Vi kan också peppa andra att göra mer.

Att t ex springa, cykla eller promenera är fantastiska sysslor, att därtill delta i aktiviteter och tävlingar, utifrån sin egen nivå, är än mer endorfinstimulerande, socialt otroligt roligt och utmanande för det egna jaget. Det borde fler upptäcka.

Känner du någon som inte rör sig nog för sin hälsas väl? Känner du någon som ännu inte upptäckt löpningens bubblande känsla, eller promenadens tillförande kraft?

Det borde vara lag på att alla löpare skall smitta minst fyra människor per år, med löpningens och aktivitetens kraft.

Årets julklapp bör vara en bok som behandlar vikten av rörelse, som t ex Född till rörelse, tillsammans med en aktiv peppning om att nu är det dags. Billigast är den om du köper den som medlem i Idrottsbokhandeln.se

Så. Ut och spring, ut och cykla eller ut och gå. I lagom takt, med lite mer på agendan för nästa dag.

Det är ännu inte för sent, men det kan vara det imorgon. Det är alltså läge att börja idag, inte skjuta upp det till imorgon. Så, ta med en vän på din tur idag.

Njut av den vackra dagen.

Anette Grinde

Idrottsbokhandeln. Bokus. Adlibris.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.
Nyligen.se. Blogger.com. Knuff om...

Hur ställer ni er till vindkraftsutbyggnaden i Sverige?

2011-11-23T19:28:00.003+01:00

Jag får rubricerad fråga i mailen, med anledning av ombudsvalet till STF. I frågan noteras också min uppfattning att vi behöver utmanas i frågor kring hållbarhet och miljö.

För mig är frågan om vindkraft spännande. Jag vet inte om det är en fråga som kommer att avhandlas på STF.s riksstämma i maj 2012, men rent generellt finner jag att vindkraften är en hållbar energikälla som inte (mer än estetiskt) förstör miljön. Därmed är sådan kraft just en sådan som vi måste satsa på.

Och ja, vi måste placera vindkraftverken på ett sätt där den gör god nytta - och vi måste också ta hänsyn till t ex djurliv, natur och människornas rekreationsområden. Med det menar jag att vi måste tolerera att vi måste placera den på platser där den kan generera god energi, men också ta hänsyn till de önskemål som finns för människor, djur och natur. Det är en fin balansgång, men det får inte hindra att vi använder den hållbara energikällan - den rena och förnybara vinden.

Ja, alla frågor som är svåra behöver vi utmanas i. Vi måste våga prata, säga vår uppfattning och stå för den - eller i varje fall reflektera kring var vi står - även om de är svåra. Vi måste i något mått se över var vi står och också i något mått agera för detta. Om vi vill ha en ren värld, så måste vi agera för att ge vår värld sådana möjligheter. Vi måste också våga ändra vår riktning, när argumenten blir överväldigande.

Vår miljö är ofantligt viktig. Den skall vara ren och tillgänglig även för de generationer som kommer efter oss. Det är vårt - mitt & ditt - ansvar att arbeta för att det är/blir så.

I december åkte jag motorcykel i södra Indien. På den östra kuststräckan, i delstaten Tamil Nadu, möttes vi av tusentals vindkraftverk. Det var en mäktig syn. Vi såg inte något nyttjande av all solkraft, men väl vindens mäktiga kraft. Ja, landskapet förändrades. Kraftverken stog huvudsakligen på land, i det platta landskapet, och det påverkade naturligtvis människornas möjlighet att nyttja landskapet. Sakta och tålmodigt snurrade de i den ljumma vinden. Jag hoppas innerligt att kraften även kom de fattiga människorna till del. Elläget i Indien är annars inte särskilt lätt för den fattiga delen av befolkningen.

Förnybar och ren energi - ja tack. Eftertanke kring var och hur, smått och stort, enkelt och nära - ja tack.

En ren värld, ja tack.
Även om verket placeras i mina vandringskvarter.

Anette Grinde Lundeberg

Ombudsval Svenska Turistföreningen.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.

Nyligen.se. Blogger.com.

Upplev Sverige - En guide till upplevelser i hela landet.

2011-11-15T15:42:00.004+01:00

Upplev Sverige - En guide till upplevelser i hela landet.

Huvudförfattare Mats & Åsa Ottosson

Huvudfotograf Peter Hanneberg

Huvudredaktörer Guy Engström och Martin Ransgart

Isbn 978-91-7424-263-8
2011
Bonnier Fakta
http://www.bonnierfakta.se/

Sverige är värt en resa, skriver Bonnier Fakta i sin beskrivning av denna bok. Njae, tänker jag. Sverige är värt väldigt många resor, känns mer rätt. Sverige är kort och gott ett fantastiskt land att vara i och att resa i (säger jag, som strax igen skall lämna landet). Sverige har en sådan fantastisk bredd, så många olika miljöer och små många underbara platser, människor & företeelser att möta.

Upplev Sverige är en fantastisk guide till mängder av upplevelser landet runt. Den lotsar oss till våra olika landskap, den visar oss vägen till en bostad, till middagsrestauranger och aktiviteter. I boken finns små och stora platser, fantastiska sevärdheter och vad man absolut inte bör missa. Det är en mycket omfattande Sverigeguide, som förtjänar att följa med när du reser runt i vårt vackra land. Just nu ser jag två böcker som du bör ta med dig på din resa i Sverige. Dessa är Upplev Sverige och Svenska Turistföreningens vandrarhemskatalog.

I Upplev Sverige finns mängder av härliga fotografier och illustrationer. Fint gjorda kartor som visar vägen och fantastiskt informativa texter. Texterna är korta och konkreta. De visar orter, landskap, blommor, anedokter, fornlämningar, städer, hällristningar, urskog, kyrkorum och barnens bästa tips. Där finns även restauranger och caféer, hotell och vandrarhem, gårdsbutiker, marathon och björnidevandring. Så ja, den har, precis som vårt fantastiska land, en ofantlig bredd. Upplev Sverige innehåller verkligen en fantastisk mängd artiklar med mängder av underbara tips.

Det skulle kännas som att häda att inte läsa i och återkomma till denna bok. Om du tycker om vårt land, är detta en bok att hålla i, att läsa i och att återkomma till. Det är kanske inte en bok att läsa från pärm till pärm, men det är en bok att använda. Det är något att nyttja sommartid, vintertid, höstrusktid och i ljuvlig knoppningstid. Före resan och under resan. Och som underlag för nästa resa. Och nästa efter den.

Jag har stött på författarna Mats & Åsa Ottosson tidigare. De har t ex skrivit boken Kor - en kärlekshistoria och Var Dags Hälsa. Jag får väl erkänna att jag tidigare har gillat deras verk. Jag gillar dem verkligen inte mindre med denna bok. De har, tillsammans med fotograf, redaktörer och övriga medarbetare, gjort ett fantastiskt arbete.

Upplev Sverige och STFs vandrarhemskatalog blir helt klart mina följeslagare på min nästa Sverigeresa.

Boken är tjock, läcker och redigt matnyttig.

Vad mer kan man begära?

Anette Grinde

Adlibris. Bokia. Bokus. Bonnier Fakta.

Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Bokbloggerskan. Isbn 9789174242638.

Mats & Åsa Ottosson är natur- och reseskribenter.

Du finner dem t ex på ottossonochottosson.se.

Röstningsdags! Du som är STF medlem - vi vill ha din röst!

2011-11-15T11:49:00.001+01:00

Nu är det röstningsdags för dig som är medlem i Svenska Turistföreningen.

Vi behöver din röst för att fastställa vilka som skall representera medlemmarna och deras frågeställningar på organisationens riksstämma i vår. Din röst behövs snarast, dock senast den 15 december 2011.

1) Gå in på www.svenskaturistforeningen.se/foreningsdemokrati - läs om hur, när och varför.

2) Läs sedan om kandidaterna och vilka frågor de tycker är viktiga; http://www.svenskaturistforeningen.se/sv/Medlem/Foreningsdemokrati/Omrostning-Riksstamman

3) Välj ut dina kandidater som du vill skall få dina röster (du får rösta på tre personer). Eftersom Anette Grinde Lundeberg (STF Roslagskretsen - Uppland) ingår bland kandidaterna, så ser jag såklart gärna att du uppmärksammar just det. Faktum är att jag blir särskilt glad om du lägger en av dina röster på just Anette Grinde Lundeberg. Du får, som sagt, rösta på tre olika personer. Observera dock att du måste lägga alla tre rösterna vid ett och samma tillfälle.

4) Rösta direkt på hemsidan (15 november - 15 december 2011, men gör det gärna omgående).

5) När du har valt ut dina tre kandidater skriver du även in ditt namn och STF-medlemsnummer i röstningsformuläret, annars är din röst inte giltig.

Du kan också beställa röstningsinformation och formulär per telefon 08-463 22 70.

Så. Det är hög tid att rösta just nu.

Dyk in på www.svenskaturistforeningen.se/foreningsdemokrati och lägg dina röster på den/de kandidater som du vill skall föra din talan för föreningens väl på bästa sätt.

Lycka till!

Anette Grinde
Ordförande STF Roslagskretsen
roslagskretsen (snabel-a) stfturist.se
Tfn 0708 905 731
www.svenskaturistforeningen.se/roslagskretsen

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Svenska Turistföreningen söker dig som vill bistå.....

2011-11-15T09:28:00.000+01:00

Gillar du att leda vandringar i vacker natur? Eller kanske är du världsduktig på fåglar? Eller tycker du om att paddla kajak i vår vackra skärgård? Eller är du rent av en styrelsemänniska?

Svenska Turistföreningen, Roslagskretsen, söker dig som vill bidra med din kunskap, din glädje och din glöd till föreningen. Vi söker alltså dig som tycker att det är roligt med ledarskap, natur och kultur - och som vill dela med dig av din kunskap och allt det roliga.

Om du känner dig träffad, då ber jag dig att du kontakter mig (Anette Grinde) för samtal om mer glädje och aktiviteter till vår förening. Med skyndsamhet. Jag nås på tfn 0708 905 731.

Mer om vår verksamhet finner du på www.svenskaturistforeningen.se/roslagskretsen eller via vår mailadress (se nedan).

För övrigt är du varmt välkommen till Norrtälje Stadsbibliotek på torsdag kväll. STF Roslagskretsen arrangerar då en föreläsning om en resa per motorcykel i södra Indien. Hör av dig till undertecknad om du vill veta mer.

Anette Grinde
Ordförande STF Roslagskretsen
roslagskretsen (snabel-a) stfturist.se
Tfn 0708 905 731

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Välkommen till Norrtälje Stadsbibliotek torsd 17 november kl 1830

2011-11-14T21:17:00.015+01:00

Ord & bild om en resa i ett främmande land.
Torsdag 17 november 2011.

Ord & bild om en resa i ett främmande land. En föreläsning om en motorcykelresa i Indien. Landet är enormt, ur många perspektiv. Färden ger bilder på näthinnan som påverkar, förändrar och skapar nytt.

Anette Grinde berättar om den resa som hon och Leif Hemlin gjorde december 2010 - januari 2011 i södra Indien. Per motorcykel genom delstaterna Tamil Nadu, Kerala och Karnataka gav upplevelser som heter duga.

Kl 1830 på Stadsbiblioteket, Norrtälje.
Avgift för medlem i STF 40 kr, ej medlem 60 kr.

Info/anmälan till Anette Grinde 0708 905 731,
eller per mail till roslagskretsen (snabel-a) stfturist.se

Varmt välkomna!

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

New York City Marathon - 6 november 2011

2011-11-13T22:53:00.007+01:00

Söndag den 6 november 2011.

New York.

Väckning kl 0300. Förvirring om sommar/vintertid, frukost, packningskontroll och slutligen iväg. T-bana ca kl 0440. Båt till Staten Island kl 0545. Därefter buss vidare till startområdet.

Det är morgonkallt, men snart visar sig solens värmande strålar. Trots den tidiga timmen är det redan mängder av människor vid startplatsen. Vi är indelade i blått, grönt och orange grupper - för lotsning till rätt fållor. Alla 47 000 löpare släpps iväg i 3 grupper med en halvtimmes mellanrum.

Vi träffar en kille från Luleå, en tjej från Umeå och en tjej från Sandviken. Umeå var anmäld genom Spring Time Travel och Luleå & Sandviken genom lotteriet. För Luleås del var det 4.e försöket, ínnan han äntligen fick sin startplats. Det glädjer oss stort att vi fått vår plats genom att nå våra respektive kvalificeringstider. Det känns ganska fantastiskt att vi lyckads med detta båda två.

Så. Kl 0810 stänger klädinlämningen. Kl 0820 öppnar startfållorna, för att åter stänga kl 0855. Stark kl 0940 för den första vågen, där vi båda fanns med. Det känns bra att vi springer så lika.

Morgontimmen är kylslagen. Tiden mellan klädinlämningen och starten är kall och lång. Vi var väldigt glada över förvarningen om att det var lämpligt att ha kläder som kunde slängas (som i att lämnas till välgörenhet) innan start. Ett tack, till Carolina Andersson, som informerade oss om detta. Det gjorde en avsevärd skillnad.

Många löpare springer för olika välgörenhetsorganisationer. Cancer, diabetes, barn i Afrika och dylikt syns på ryggar och plakat. Detta är en manifestation för hälsa, endorfiner, prestation och välgörenhet till sådant som spelar roll. Glädjande gott. Välgörenhet skapar skillnad.

Loppet var en annorlunda upplevelse. Stora broar delar statsgränserna; Staten Island - Brooklyn - Queens - Bronx - Manhattan. Överallt, utom i de utpräglade judekvarteren, var ljudet och hejaropen överväldigande. En ofantlig mängd människor kantade hela banan med rop, klockor och en massiv glädje. Vi har aldrig varit med om maken. Hörselskydd hade varit på sin plats.

Loppet går på långa avenyer och höga fantastiska broar. Det finns vätska vid varje milesmarkering, toaletter och fantastiska människor. Därtill strålande sol (till den ganska låga temperaturen). Detta var en fantastisk marathondag.

Vi alla - löpare och arrangörer - får vara djupt tacksamma att loppet inte gick förra söndagen, då det var en kraftig snöstorm i New York. Den värsta i mannaminne. Det hade inte varit nådigt om loppet gått i det vädret.

Leif och jag missade varandra i starten. Vi tappade helt enkelt bort varandra i fållorna. Vi träffades dock flera gånger under loppet, trots olika fart, toabesök, mm. Jag var några minuter före i mål, men vi lyckades ändå träffas i målfållan trots mängder av människor som hela tiden fyllde på.

Funktionärerna matade fram oss, gav oss energipåsar och en "värmefilt" av folie. Vi insåg att vi skulle ha fått svårt att hitta vandra om vi inte hade mötts där vi möttes. Mängden av "myror" var onekligen stort.

Klädbilarna stod uppradade i en ordentlig ordning vid 77e gatan. UPS-transportföretaget som forslade och sorterade allas kläder gjorde det väl. En god ordning, en stilla ström med trötta men glada människor och en troligt skön känsla av att ha gjort något gott. En guldskön känsla.

Ombyte till något varmt, mössa på och sedan en långsam promenad hem till hotellet. Från 77e till 94e gatan i stilla mak. På vägen hem möttes vi av gratulanter, minst 10 personer noterade medaljerna med en uttalad glädjegratulation. Fler uttryckte glädjen och gratulationen med ett leende när de mötte oss. Det var onekligen ett fantastiskt mottagande av stadens människor.

New York City Marathon var vårt 8.e marathon.

Vi har nu sprungit fem i Sthlm, ett på Malta, ett i de svenska fjällen (med 1800 höjdmeter) och nu detta. Att springa marathon är fantastiskt. Att göra det i New York var riktigt suveränt. Det var ett fantastiskt äventyr.

Lyckospår.

Måndag den 7 november 2011.
New York.
Lägger man sig tidigt blir morgonen tidig. Vi äter en lätt frukost på hotellrummet och en extra frukost när vi kommer ut på stadens gator (för att klara de närmaste timmarna). Vi promenerade sedan ner till gårdagens marathonmålområde.

Kroppen är knökafull av endorfiner. Det är en ljuvligt skön känsla.

Nere vid målområdet var kön lång. Den ringlade sig över trottoarer och torg, höll sig i rätt ordning och gick acceptabelt raskt. Vårt mål var gravyrtält och klädförsäljning. Jag må säga att kommersen kring detta evenemang är enorm. De kan verkligen konsten att ta betalt. Gravyr av medaljen (namn & tid) för 20 usd per styck var en aning magstarkt - men, kön var ringlande lång (kanske för att prisuppgiften kom först när man var framme).

Vi köper naturligtvis New York Times, där vi är omnämnda idag (tillsammans med 35 000 andra så kom i mål inom 5-timmarsgränsen - för att hinna till pressläggning).

Staden är otroligt ren. Det är härligt att se. Människorna är otroligt artiga och vänliga. Det är härligt att uppleva.

Idag - måndag & dagen efter gårdagens stordåd - har vi promenerat. Vi har gått gata upp och gata ner, funderande och pratande om gårdagens lopp. Vi har njutit av stadens brus, mängden människor och solens värm. Vi har riktigt tur med vädret. Här är varmt & skönt. Många steg igår och många steg idag. Imorgon tar vi t-banan till södra Manhattan. Då får fötterna vila en aning.

Tisdag den 8 november 2011.
New York.
Ja, benen känns idag. Det är lite stelt i musklerna. De behöver värme och lätt rörelse. Det är skönt, ändå.

Vi tar idag t-banan till södra Manhattan. World Trade Center (WTC) området är en stor byggarbetsplats, där höga, höga torn byggs istället för de som raserades 2001. Tidslinjen över händelserna, bilderna, fasorna växer inombords när man ser utställningen. Ja, nästan 3 000 oskyldiga människors liv gick till spillo.

Vi besöker Ground Zero, minnesplatsen efter 11 september 2011. Två stora bassänger, med ett vackert vattenflöde, och alla omkomnas namn ingraverade på kanterna, ger oss ett minne över händelsen. Det är känslomässigt oerhört starkt att se detta, såväl butiken utanför monumentet, informationsbutiken något kvarter bort som själva minnesplatsen. Runt omkring byggs det stora höghus, för att ersätta de som skadats och för att visa världen att de inte ger vika. Minnesplatsen är fin. Stillsam eftertanke krävs allteftersom man läser alla namnen. Ett efter ett, flera tusen. Namn, efter namn.

Bassängerna står där husen stod. Mitten är "bottenlös", som sorgen över händelsen och alla förlorade liv och relationer, fäder och mödrar och barn. Det är oerhört starkt känslosamt.

Vi äter lunch, promenerar vidare norrut och njuter av solens värme. Vi har en väldig tur med vädret. När eftermiddagen lutar mot kväll sätter vi oss och njuter av ett glas vin och finner oss nöjda med tillvaron. Endorfiner, glädje och en gemensam kraft. Lyckokänslan är hög.

Onsdag den 9 november 2011.
New York.
Om man har trassel med blåsor och skav, t ex som marathonlöpare, så kan vi konstatera att den enda (?) lösningen är Compeed. Det är onekligen det bästa "plåster" som finns. Jag har testat andra och noterat att det faktiskt bara är Compeed som fungerar. Det är rent makalöst. (Nej, jag får inte betalt för att skriva detta - jag är lyrisk ändå).

Vi besöker idag American Museum of Natural History. Det kan vi också starkt rekommendera. Man häpnar över storlek, kraft och inspiration. Man häpnar verkligen. Det är ett helt enormt museum - beläget strax väster om Central Park (nära 77.e gatan). Det innehåller djur, människor, världens olika hörn, tidsåldrar och utveckling. Våning efter våning med stort imponerande utställningar. Efter nästan tre timmars vandrande lämnande vi byggnaden, trots att väldigt mycket ännu var osett - hit bör man definitivt komma tillbaka. Definitivt!

Efter museibesöket kom vi ut till ett fantastiskt sol-varmt-väder. Resten av dagen ägnades åt ett stillsamt vandrande på stadens gator och torg.

Torsdag den 10 november 2011.
New York.
Hemfärdsdag. Stillsamhet. Packning. Ett stillsamt flanerande, presentinhandling till Frank och reflektion över dagarna som varit. Så småningom tar vi en taxibuss (airshuttle) till flygplatsen, checkar in, tar oss igenom säkerhetskontrollen och på vårt plan. Continental Airlines har en enkel service, inget lyx och lite väl lite mat på den långa flygningen.

Fredag den 11 november 2011.
Sthlm.
Åter hemma. Tidsförvirrad och trött på fel tider. Vi är nöjda och glada över den vecka (10 dgr) som gått. Vi har njutit, "drogat" oss med endorfiner och skapat mer för oss själva och varandra. Ja, det får man vara glad och nöjd över.

Hemma. Framför oss ligger nya dagar, nya uppgifter, nya erfarenheter och nya möjligheter. Det ser vi fram emot.

Anette Grinde

New York City Marathon 6 november 2011.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Fantastiska lyckospår...

2011-11-12T23:44:00.001+01:00

Lördag 5 november 2011.
En 5 km tävling och ett ljuvligt solsken drar mängder av människor till parken. Det är lite svalt i luften. Vantar, tröja, mössa och täckjacka är på sin plats.

Efter vår målområdesinspektion funderar vi kring tider och mötesplatser vid morgondagens evenemnag. Med nästan 50 000 medtävlare kan det bli svårt att hitta varandra efter loppet. Vi beslutar att hålla höger, att vandra långsamt och att ses just där - strax bortom vägen där alla vandrar. Vi får se om det håller, när det bär sig av just där.

Vi tittar förbi Dakota building, där John Lennon bodde. Han blev skjuten just här, utanför sin bostad, 1980. Det finns här ett minnesmärke i Central Park, strax bredvid hans bostad. Det är en välbesökt minnesplats.

Återigen en promenerande dag, gata upp och gata ner. Som sig bör. Det är soligt, men en aning kallt.

Vi våndas en aning. Tror jag, bestämt. Eller kanske gläds vi mer inför det som komma skall? Vem vet, vad som är vad?

Bortsett från det, så har Leif köpt en finfin hatt och jag ett par perfekta löparvantar. Vad mer kan vi begära?

Imorgon gäller det att vakna i tid.

Anette Grinde

New York City Marathon 6 november 2011.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Vi vandrar vidare på stadens gator ....

2011-11-12T19:09:00.000+01:00

Fredag 4 november 2011.
Så. Nervositeten kommer krypande. Vi lusläser informationen kring loppet, funderar kring tider och mötesplatser. Vi inser att vi har en väldigt bra starttid och är oändligt glada över att vi står på samma startlinje, samtidigt.

Trafiken i New York är mild, tyst. Det är sällsynt med signalhorsljud. Mer vanligt är ambulans och polissirener. De hörs några gånger/dag. Vi ser skyltar som berättar att tutande bestraffas med 350 usd i böter. Tomgångskörning mer än 2 minuter bestraffas med 2000 usd. Det känns inte nådigt, men ger sannolikt relevant resultat.

Staden är ren. Skräpet slängs i sopkorgar och hundägarna tar nogsamt upp hundarnas "aktiviteter" i påsar. Om någon missar får de en skarp kommentar från någon i omgivningen. Man tar helt enkelt upp efter sin vän. Staden är ren och snygg.

Vår start i New York City Marathon närmar sig. Nu är det inte långt kvar.

För övrigt är jag oerhört glad över att få göra detta tillsammans med min vän.

Anette Grinde

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

På resande fot...

2011-11-12T18:53:00.000+01:00

Tisdag 1 November 2011.
Continental Airlines Sthlm Arlanda – Newark Int´l airport.
Tåg från Newark Int´l airport till New York Pennstation (12,50 usd/pers – ca 25 min).
T-bana New York Pennstation – 94.e gatan (2,50 usd/enkelresa – ca 20 min).
1 usd = ca 6,70 sek.

Vid ankomsten till NY undrade passtjänstemannen om vi bodde i Indien. De fyra visumstämplarna i mitt pass visade tydligt vårt intresse. Nej, vi bor inte där - men vi är gärna där.

Ankomst NY, tåg till stationen, tunnelbana till hotellet och lunch på en indisk krog strax intill. Vegetariskt gott, indiskt kryddat och på plåttallrik som sig bör.

Det ligger lite snörester kvar på marken från den snö som kom häromdagen. Det är lite svalt i luften. Solen skiner och himlen är blå, med några enstaka flyktiga moln.

Onsdag 2 november 2011.
En man tittar på oss där vi står med kartan i handen. Han ger oss raskt riktningen till två museum att besöka, innan har går vidare. Det gör oss glada, när människor stannar och tipsar eller bara undrar om vi undrar, när vi står där med en karta i ett hörn av den stora staden. Vänligt och glatt.

I Central Park har förra veckans väder skapat en oerhört stor oreda. Stora grenar ligger kors och tvärs och ett stort städningsarbete pågår. Det vill naturligtvis till att ingen får en gren i knoppen när man vandrar – eller springer – i parken.

I parken noterar vi nu mängder av löpare av olika kaliber. Vi kan anta att många är marathoner, med tanke på arrangemanget den 6 november 2011.

Vi ser marathonflaggor och vi passerar målet, där grundaren granskar klockan med nogsamhet. Det är fint att se grundaren som staty vid målet. Det visar att det är viktigt.

Vi vandrar vidare och besöker t ex St Thomas Church (53.e gatan), St Patricks Cathedral (5 ave - 51.a gatan) och Rockefeller Center.

En person kan göra skillnad, framgår idag på två ställen. Dels i dagens tv – en kvinna har protesterat, fått med sig andra och som resultat fått banken att sluta att ut den nya avgiften och dels genom en staty föreställande en pastor som – själv – skapade skillnad och fick andra med sig. En person kan göra skillnad – det känns viktigt att ta med sig, minnas, och ta fram när det behövs.

Torsdag 3 november 2011.
Idag står nummerlappshämtning på agendan.

En lång ringlande kö väntar oss på Javits Convention Center. Den går raskt och strax har vi visat passen för id-kontroll, fått nummerlapp, marathontröja och preklamprylspåse. Mängder av träningsutrustning, tips och lopp finns på mässan. Där finns också ett stort antal löpare. Ca 50 000 löpare och deras nahöriga eller anhängare skall passera här de närmaste dagarna. Pengarna rullar stort i detta maskineri. Löpare förefaller vara goda konsumenter.

Efter nummerlappshämtning och mässbesök tar vi oss söderut, till Union Square vid 17.e gatan. Vi njuter av solen, gatusorlet och de relativa lugnet före stormen. Med ett glas vin och en granskande blick på marathoninformationen konstaterar vi att vi gör rätt som njuter av världens städer där viktiga lopp går av stapeln. Detta blir vårt 8.e marathon. Det är verkligen inte fy skam vare sig för mig, som för en man (Leif, då 56 år) som tog sitt första löpsteg sen höst 2005.

På vår vandring genom staden noterar vi Empire State Building (34.e gatan) och The Chrysler Building (42.a gatan). De sträcker sig högt upp mot himlen. Empire State Building är återigen den högsta byggnaden, efter terrordåden mot World Trade Center 2001.

Grand Central Station (42.a gatan) imponerar stort med en mäktig byggnad och över 100 spår för tågens färd under jord. Byggnationerna är förundrande, såväl de som byggt ovan jord som de under. Hållbarhet för mäktiga skyskrapor, som strävar upp mot himlen, trots håligheter med viktiga spår under. Tekniken, såväl förr som nu, är fantastisk.

Kyrkor, järnvägsstationer och saluhallar är platser att besök på¨vår marathonfärd runt världen. Därtill caféer i parker eller nära torg, där vi kan betrakta världens människor av alla slag. Det är fantastiskt att se hur olika vi är. Fast vi ändå är så lika.

Anette Grinde

New York City Marathon.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Agnes Hammarskjöld, född Almqvist.

2011-11-11T17:38:00.002+01:00

Isbn 978 91 633 9623 6
Agnes dag. En bild av Agnes Maria Carolina Almqvist gift Hammarskjöld.
Författare Lisa Segerhed.
Cikoria förlag inom Silverana Ab.
2011.

Agnes Hammarskjöld, född Almqvist. Gift med Hjalmar Hammarskjöld. Agnes fick fyra söner, varav en var Dag Hammarskjöld.

Agnes dag handlar om Agnes, även om fakta runt Hjalmar och Dag hörs tydligt i boken.

Lisa Segerhed har ett enkelt språk, ibland på gränsen till talspråk. Lisa Segerhed anväder ofta ord som nog, indikerande egen tolkning av de händelser som visats faktiska. Detta ger hon också uttryck för i sin beskring i inledningen till boken - att det är just hennes tolkning. Boken blir Segerheds personliga inlägg. Jag hoppas att detta inte blir hennes sista inlägg kring Agnes Hammarskjöld.

Agnes var Hjalmars hustru och författaren Lisa Segerhed är tydlig med att det var Hjalmar som styrde Agnes liv. Agnes blev professorska, landshövdingska, presidenska, statsrådinna, hustru och mor. Hon följde sina roller, skapade en god verklighet för sin familj och höll i hushållsapparaten runt maken och de fyra sönerna Bo, Åke, Sten och Dag.

Lisa Segerhed har tagit del av mängder av böcker, liksom av tusentals brev och andra handlingar för att skriva denna bok. Hon har läst och tolkat. Hon har också vandrat bland kvitton, räkenskaper och förhållningsorder till personal och söner skrivna på det som kan skrivas på. Referenslistan kring litteratur om Hammarskjöldarna är lång och bör kunna generera mången kunskap om familjens framfart, genom bakslag och framgångar i det offentliga (och privata) livet.

Agnes var en kvinna av sin tid, tillsammans med en framgångsrik man. Hjalmar Hammarskjöld vore inte det han var utan Agnes. Det bör poängteras. Det gäller också Dag Hammarskjöld. Det skall läggas till hennes digra meritlista - tydligt och markerat. Och till deras.

Att hon blev omyndigförklarad genom sitt giftemål, men ändå nästan var landshövding, skapar också en förståelse för de olika roller som låg på hennes lott - och på kvinnor av hennes tid. Vi ser ett brett spektra hos en fantastisk kvinna. Varje människas historia är värd att berättas. Om Agnes Hammarskjölds liv, handling och väsen läser jag gärna mer.

Det glädjer mig att Lisa Segerheds bok korsat min väg. Det gjorde den för att jag är medlem och aktiv i Svenska Turistföreningen. Dag Hammarskjölds gärning finns också där - och då också Agnes.

Anette Grinde

Dag Hammarskjöld. Cikoria förlag inom Silverana Ab. Svenska Turistföreningen.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Bokbloggerskan.

Isbn 978 91 633 9623 6.

Grönland...

2011-11-11T16:37:00.000+01:00

1 november 2011.

Grönland visar sig under oss. Vitt, gnistrande vitt med bergen som gärna tittar upp ur det fantastiska landskapet.

Den blå himlen tonar bort i det vita diset vid horisonten. Snölandskapet smälter samman med himlen vid kanten strax bortom det nära. Det blir ett i en vacker ton.

Grönland vore en plats att besöka. Vi får fundera kring när och hur det skulle kunna ske.

Continental Airlines tar oss vidare på vår färd västerut. På planet serveras en enkel måltid. En måltid, under de nio timmar som passerar. Senare når oss också en enkel smörgås och en chipspåse när många timmar passerats. Vi minns vår senaste goda flygning med Emirates. Där var det omsorg och välkomnade mycket väl värt namnet. Det ser vi inte hos Continental Airlines. Får vi välja, kan vi nog välja bort Continental Airlines nästa gång.

A..

Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com. Freys Resebyrå. Continental Airlines.