Grattis, Hasse Davidsson, till finfin utmärkelse.

Hans Davidsson. 

NT skriver i dagens tidning (30/5-23) om Hans Davidsson:  Eldsjälen prisades av Riksidrottsförbundet, med högsta utmärkelsen. 

Hans Davidssons insatser för idrotten gör mig innerligt varm i själen. Han har alltid, så länge jag har känt honom, varit idrotten, föreningslivet och arrangemangen nära. Han har bidragit, lyft och inspirerat människor att idrotta i stort och i smått. Det har inte nödvändigtvis varit elitsatsningar i klubbarna han verkat i, även om det har funnits också. Han och hans vänner har verkligen hittat storslam ibland. 

Han har, tillsammans med lojala människor, gjort stordåd som nästan inte kan ses någon annanstans. Jag förundras och gläds över hans fantastiska kraft. 

Eldsjälar som aldrig, trots mothugg, sjukdom och tid, ger upp finns det inte så många av. Hans Davidsson är en sådan som aldrig ger upp. Det är förundrande vackert med föreningssjälar och ideellt arbetande människor som ständigt hittar lust och glädje i idrotten och föreningslivet. Ja, Hans Davidsson har gjort skillnad som få. 

Tack, till den person som tipsade Riksidrottsförbundet . Det krävs alltid stjärnor runtomkring för att den som gör stordåd ska kunna göra något alls, och också prisas. Det är med fler tillsammans, som det blir gjort. Tack, till alla er som finns omkring Hasse, som gör allt han vill göra möjligt (även om själv ibland är bäste dräng). Stort tack, till alla. 

Grattis, Hasse Davidsson, till finfin utmärkelse. Heja dig och tack, för allt du gör.

Anette Grinde 

https://www.norrteljetidning.se/2023-05-29/eldsjalen-prisades-av-rf-med-hogsta-utmarkelsen

Test av hjärtat.

 

Jag sprang längs Roslagsleden. När korna står nära staketet blir de skrämda. Det är som att jag föser dem framför mig. De borde ha vett att dra ut till höger för att slippa bli rädda för mig. Men, icke.

Till slut tar hagen slut, så de måste. De slipper mig, kan återgå till friden på sin grönskande äng.

Jag springer vidare i naturens frid. Jag är glad att jag kan. Efter en stund dyker något stort och svart upp på stigen. Jaha, tänkte jag, en ko på rymmen. Men, icke. 

När jag sprungit några steg närmare vände den sig om med bredsidan till. Det var inte en ko, det var en riktigt stor gris - vildsvin, ja. Det fick syn på mig, vände och drog till skogs. Mitt hjärta rusade, min blick letade inåt skogen. 

Jag vill alltid säga att jag inte är rädd för skogens djur. Jag är inte rädd för vildsvinen, de är bara farliga om de är skadade. Ja, nej, det vet jag ju inte om den var. Kanske kan den också bli lite morsk om den har ungar att skydda. Den visade sig inte igen, drog väl till skogs.

Jag sprang på. Hjärtat drog av på takten. Jag såg mig över axeln. Ingen där, ingen där. 

Jag är tacksamt glad att jag kan springa. Och att vildsvinen håller sig på lite håll.

A..