Midsommar 2022

Äntligen! 

Solen flödade, himlen var klarblå och vinden fläktade milt. Vi badade i gult, blått och grönt, denna midsommar 2022. Gräset var klippt, ängarna slagna, fönstren putsade och bullarna bakade. Folket i hembygdsföreningen har lagt timme efter timme på städ, puts, bak, korv- och kaffekok och fej på den vackra gården för att festen skulle kunna bli av. Pandemin har hindrat i flera år, men nu var det dags igen. Välkomna ska ni alla vara, sa de med en öppen famn. 

På måndagar är det arbetskväll i föreningen. En idogt gäng deltar och gör fint på gården. Några nya är där, lite yngre och drivna. De har att förhålla sig till dem som alltid varit där och vet hur jobbet ska göras. Kanske finns det nya arbetssätt? 

Om det ska bli någon midsommarstång krävs blomster och björk i mängd. Och många som gör tillsammans. Blommor behöver plockas och ställas i hinkar för att klara sig till stången ska kläs. Vilka plockade alla vackra blommor som stod samlade på gården? Vem högg björkarna? Vilka klädde gården och stången med björk och blomster? Jo, han och hon, de där borta och hen bortom kröken. De och vi tillsammans. För det är så det görs.

Stången ska resas. Vem var det som skulle basa för det? Nu är tid, vi behöver vara fler. Kom, bara kom. Du är lång och kan nå. Vi pekar med hela handen och fem minuter senare är det gjort. Det många förberett och glatts över är på plats. Musiken och festen kan börja. Vi ler och gläds. Nu är tiden här.

Lotteri, korv, kaffe, kakor/bullar, fiskdamm och tipsrundefrågor. Visning av hus, lada och gårdens uthus gjordes också. Jag såg gårdsfolk i varje hörn. Hör hur de pratar och berättar, njuter och gläds med folket som vill veta. Vem har bakat alla bullar och kakor, ja, också det är ideellt och gjort med bygdens kärlek. 

På parkeringen står män med gula västar. Ängarna är slagna så kort det går. Så noga och så kort så att inte en varm katalysator sätter eld på det torra gräset. Hinkar med vatten finns i reserv. Parkeringsmännen pekar hit eller dit. Gamla veteranfordon och finbilar får stå på hedersplats vid ladan, resten på parkeringsängarna. I raka rader ställs bilar i tydlig ordning. Någon obstruerar, säkert i oförstånd, ställer sig på tvären, sabbar ordningen. Det blir bra ändå, nästan alla förstår en rak arm med riktning. Allt gick väl, vi tackar för det. 

Jag ler lite snett när jag ser att kaffet kokas av kvinnorna, att stången lyfts och parkeringens ordning är männens. Samma ordning som alltid, traditioner är som de är. Varför förändra saker som fungerar? Nåväl, allt görs tillsammans. Vi gör det med liv och lust. 

Jag tänker luta mig mot mjölkpallen, den vackra som står vid ingången till gården. Den som berättar en historia om förr. Nej, stopp! skriker någon. Den är tjärad, men inte torr. Så det kan bli, så det kan bli. 

Musik, sång och dans ljuder över landskapet. Barn och föräldrar kommer i långa rader. De har mor- och farföräldrar med sig, ja, vänner också förstås. Någon träffar barndomsvänner från förr. Var det verkligen 30 år sen sist? Oj, så åren går. Folket myser, skrattar, fikar och dansar. Fiskdamm och tipsrunda fyller själen med glädje, bara det är en fröjd. Vad ska inte solen, värmen och traditionen då vara? Ja, visst är det vackert, säg! 

Snart tystnar musiken. Det fikas, tipsas, pratas, tittas och gläds. Så småningom går de hem, ja, folket vandrar hemåt till sitt sillbord, njuter jordgubbstårta och blida vindar. Solen är vänlig så det kan sittas ute utan tak. Det är en midsommarafton att minnas. 

Hembygdsfolket plockar in, på gården. Stolar, bord, bänkar, flaggan, sopor, tipsrundefrågor, grindar, förlorade nycklar ska tas om hand och låsning ska göras av alltet. Det tar sin tid, någon timme eller tre, det görs under tystnad, men också med samtal, tanke och skratt. Det görs med den arbetssträvhet som präglar de ideella krafterna.

- Hur många timmar har hembygdsfolket jobbat, frågar jag min köksbordskamrat.

- Oj, oj, oj, svarar han. Oj, oj, oj, ja, det är många det.

Utan detta kulturfolk vore vi inget. Ja, så fattiga vi vore om de inte fanns. 

Att fira midsommar på Labacken (Roslagsbro) är en fröjd. 

Vi tackar alla som gjort det möjligt och vi tackar alla som var där. 

Anette Grinde

Föreningsaktiv kulturutövare, glad över föreningsfolket, med insikt om vikten av kultur i alla dess former.

Jättelångt 2022. I mål. Hel. Glad. Tacksam. Nöjd.

18 juni 2022.

Leif och Eva chefar i bokhandeln och jag har semester. Jag använder dagen till friskvård. Eller galenskap, beroende av hur man ser det. 

Jag sprang en skvätt. Klockan stannade på strax under 70 km. Tiden blev ca 8 timmar och 20 minuter. Stegmätaren gav mig beröm. Den sa att jag rört mig 81846 steg under dagen. Jag sprang "Jättelångt", ett springlopp som går mellan Grisslehamn och Norrtälje, längs Roslagsleden. Roslagsleden går över stock och sten. Klippor, rötter, ojämnheter, fallna träd, högt gräs och stenar varvas med vackra skogsvägar. Vägen genom kohagen krävde särskild uppmärksamhet för att inte trampa i de färska komockorna. När man är trött får man skärpa sig särskilt, koll på ledmarkeringar så man inte springer fel och koll på fötterna så de gör det de ska och inte snubblar eller trampar snett. Att göra rätt i alla led under så lång tid är inte helt lätt, men det gick rätt bra. Jag ger mig själv godkänt, kanske t o m med lite beröm. 

För att springa 7 mil krävs en acceptabelt tränad kropp och ett resonabelt hjärnkontor. Ja, gärna god coachning också. God coachning hade jag genom Ellen (3 år), Jenny och Sofie. De hejade, berättade för mig att jag kunde och försåg mig med både känslomässig energi och mat. Sofie sprang med mig en god bit, vilket var fantastiskt bra. Tack, för fantastisk coachning. Min kropp fungerade acceptabelt väl. Att springa så att man inte skadas kan vara en konst. Jag kan gå hyfsat ordentligt idag, dagen efter. Jag kan t o m ta mig upp och nedför trappan utan större åthävor. Det kännas fint. 

Jag hade sagt till mig själv att springa lågt,  använda benen så lite som möjligt. Korta steg, låg löpstil, bara så höga lyft som krävs för rötter mm och inget mer. Lågt och mjukt, för att klara 7 mil utan skador. Det gick vägen. Jag är glad och tacksam för det. Värre är det med knoppen ett lopp som detta, där det krävs många samtal med sig själv för att möta sina motargument. 

En tränad kropp och en samarbetsvillig knopp är viktig i Jättelångt, det fungerade helt ok för mig denna lördag i juni 2022. Det känns skönt idag, dagen efter. Det känns, men inte ont. 

Jag är glad och tacksam över att vilja, kunna - vara hel och frisk med huvudet i samarbetstakt  - för att kunna springa så långt. Jag är glad och tacksam för mitt coachningteam - mina barn och sambo - som gjorde det möjligt. Tack. Jag tackar också Jonas Ek som drev mig till anmälan. 

I mål. Hel. Inga blåsor. Inga skador. Glad. Tacksam. Nöjd. 

Anette Grinde

• Resultat Jättelångt 2022
• Norrtelje tidning 2022

Jag tackar..

Jag tackar för det goda ledarskapet, Ewa. 

Jag tackar Ewa Wasshem Ekblom för årets presidentskap och välkomnar Monia Sturén som ny. Ja, det formella skiftet sker den 1 juli. Vi är strax där. 

Ewa Wasshem Ekblom har burit presidentrollen med kunskap och glädje, struktur och ordning. Klubben har hållit möten, bidragit med evenemang som varit trevliga och utvecklande för besökarna och därtill givit behövliga tillskott till Rotarys viktiga arbete, tex för utrotandet av polio. Klubben har klarat pandemin, lyssnat på omvärlden, anpassat sig, inte givit upp, utan istället sakta fortsatt. Vi hoppas att vi snart helt kan avsluta vårt pandemitänk, även om det lär fortsätta även under Monias presidenttid. Eller, kanske gör det oss friskare generellt att vara hemma när vi är sjuka, hålla en aning distans och sprita våra händer? 

Klubbens medlemmar och dess styrelse står för mycket i klubbens framgångar och välmående, men utan ett gott ledarskap kommer en grupp inte lika långt. Jag tackar dig, Ewa, för mycket god ledning och ett glödande engagemang under Rotaryåret 2021/2022. Tack. 

Nu välkomnar vi Monia Sturén till presidentposten för året 2022/2023. Välkommen, Monia. Vi ställer oss vid din sida, låter dig vara ett kunnigt och glatt ansikte utåt för vår klubb och lyssnar noga på dig för en fortsatt rörelse framåt. Lyssnar, resonerar och gör tillsammans. Vi vet att du kan, för du är verkligen Rotaryglädje och har varit under många år. 

Välkommen också till alla ni andra - nya som gamla medlemmar - som glatt åtagit er ett ansvarsområde och därmed bidrar till att klubbens alla föreningsfunktioner, hela klubbens bredd, fungerar. Utan all glöd, representantskap, projektideer och administrativa göranden vore klubben inte mycket. Tack, alla ni som bidrar med lust och glädje stor. 

Anette Grinde 

Det finns fler perspektiv.

Det finns fler perspektiv. 

Arbetet med muralmålningen på baksidan av Stadshotellet har påbörjats. En finfin artikel om en sprudlande kraft möter mig i morgontidningen på morgonkvisten (Norrtelje Tidning, onsdag den 1 juni 2022). En människas arbete, hennes historia och kompetens. Konst, hands on. För henne är det ett fantastiskt uppdrag. För många andra också, som sett henne och hennes arbete, som känner tillförsikt och har tilltro till henne och processen och som tror på det nya. Som vågar förvänta sig att det blir bra. 

Det finns annat också. Människor irriteras, samtalsnivån är högljudd och återkommande debattartiklar väcker nya frågor. Det är både bra, fantastiskt och sorgesamt. Sorgesamt för att det finns många frågor utan svar och för att tonläget är väldigt högt, ofta helt oförsonligt. Det gör ont att höra. 

Vi får en del information här och en del där. Helhetsbilden, som många vill ha, är svår att se. Vem ville vad och varför? Hur ser beslutsprocesserna ut? Vem har introducerat projektet och vem betalar kalaset? Det finns många ingångar, många frågor och kanske ännu fler svar. Ja, många gissar och människor blir förbannade för att gissningen inte faller i deras smak. Det är kanske det som händer när vi talar utan faktakunskap. Men, det är klart, vi har ju inte fakta på bordet. Och visst måste vi kunna få prata om saker som upprör oss, även om vi faktiskt inte vet vad som sker eller skett? Eller borde vi skärpa oss och samla hela bilden först? Vi ser saken på olika sätt nästan oavsett vem som frågar eller ger uttryck för en tanke. Det finns alltid fler perspektiv. Vad är rätt? 

Det är Fagerströms fastighet, eller Centrumfastigheter i Norrtälje AB om vi ska vara noga. Eller är det någon annan som äger fastigheten? Jag kanske inte ens vet det, jag kanske bara tror? Oavsett vem som är ägare har just ägaren första tjing på att bestämma vad som ska målas på deras vägg, tänker jag. De kan ha ett gott omdöme eller slira, beroende av vem som betraktar. Du och jag har olika blick, det kan de också ha. De kan måna hur mycket som helst om staden, men alla kanske ändå inte gillar deras tanke. Jag tror att Centrumfastigheter månar om staden. Jag ser dem som utvecklande och viktiga krafter för Norrtälje, där både affärsdrivandet och staden är viktiga parametrar. Utan den tillförsikten kan jag kanske inte tänka att de vill väl, för att jag då har fel ingångsvärden? Jag tror på dem, ja. Hur ser vi på en företagares rätt till beslut om sina tillgångar eller sin verksamhet, t ex en fastighetsägarens rätt att besluta om färg på väggarna, vilja hyresgäster eller elbolag den vill ha i sin byggnad? Ja, det är olika i olika situationer, men rent principiellt? Njae, det kanske inte går att tänka så? Det kanske alltid är personligt och att vi tänker att vi själva vill ha rätt. Som att min skog ska vara min, fast den ägs och vårdas av någon annan. Vem ska bestämma om dina prylar eller tillgångar? 

Kommunen beslutar om byggnadslov. Om någon ska måla om ett hus i avvikande färger, bygga om eller på annat sätt förändra brukar det krävas långvarig kommunikation och noggranna beslut. Om - att - det inte krävs för denna utsmyckning torde förundra många. Kanske t o m så mycket att de upprörs i ordval och röstläge. Det skapar många nya frågor om hur man får måla sina hus. Hur ser egentligen regelsystemen ut och kan vi förvänta oss nya kreativa färger i våra villaområden i framtiden? Vad är konst och utsmyckning ställt i relation till en vanlig husmålning? Vem avgör vad som är vad? Det låter rättssäkert när ett kommunbeslut inte går att överklaga, är det så det är? Röstläget är högt nu, men hur många kan få rätt i ett samtal där fler än 100 (eller kanske 1000) ingår samtidigt? Faller det inte på sin orimlighet att alla kan få rätt här? När är diskussionen klar? 

Bengt Ericsson, politiker, engagerad, driven och duktig, försöker berätta sin inställning i frågan (NT 1 juni -22). Han berättar att det inte är politiker som beslutar, de bara möjliggör. Det är å ena sidan en tydlig vrängning med ord, eftersom de - politiken - väljer vad de möjliggör. Det är å andra sidan just ett möjliggörande av kultur. Kultur är viktigt, stridbart, känslosamt och utvecklande. Jag försöker själv ägna mig åt att arbeta med kultur och ser att människor vill ha den, vill se och delta, men också att de ofta vill att någon annan ska betala för arbete, tid, marknadsföring och material. Det i sig kan bero på att de inte har råd, men också på att vi vänjs in i spåret att någon annan ska betala. "Det måste få kosta", säger många. Ja, men vem ska betala för kalaset? Bengt Ericsson försöker förklara, men kanske blir det mer orosmoln på himlen när många delar fattas i hans text. Han har sagt liknande saker förr. Folk har gått i taket och ilskan mildras inte av hans ord, som bara visar en liten del av helheten. Det beror i och för sig kanske på att han ser det från sitt, politikens, håll och inte ser andra perspektiv. Han kanske inte förstår problemet. Folket får inte helheten, kanske är det därför de är så arga? Kanske är Bengt bara en människa, som du och jag? Alltså superkompetent i vissa avseenden och helt oduglig i andra. Det är också hela tiden andra som bedömer vad vi kan och borde. Det är svårt att vara människa, var det visst någon som sa. Alla vill ha och tänker olika, hur ska man då kunna sy ihop delarna till något helt? 

Mary-Ann Thysell (NT 1 juni -22) argumenterar bl a utifrån en fb-grupp. Hon tänker att den representanter folket. Huga, tänker jag, representerar den stora hatgruppen folket? Nej, gu´bevars, det hoppas jag verkligen inte. Men, hur representeras folket och när? Och hur låter vi beslutsfattare fatta sina beslut? Hur kan vi påverka? När är det riktigt läge för det och hur gör man det? 

"Undrande Norrtäljebo" (NT 1 juni - 22) vill inte skylta med sitt namn. Det kan man förstå när man begrundar kraften i orden som är kopplade till ämnet. Inte särskilt hens, men i mängden och med den ton som hörts. Många är rosenrasande och låter den inneboende reptilen härja fritt. Hen - den undrande Norrtäljebon - undrar vem som ska betala resten av kalaset. Ja, underhåll, sanering, återställande kommer också att kosta. Vem vet, kanske blir det du och jag, genom kommunens och politikens försorg, som får stå för det. Annars kanske det faller på företagaren lott. Frågan kanske har behandlats av företagaren, kommunens politiker och/eller dess tjänstemän? Det kanske t o m finns, eller borde finnas, ett avtal som är godkänt enligt lagens och konstens alla regler? 

Vad gör den som är missnöjd med politikernas och tjänstemännens beslut? Måste vi gilla allt? Är det ens möjligt? När är gränsen för vett och etikett passerad? Går det att välja andra politiker och beslutsfattare, som tycker som du? Kommer de att fortsätta att tycka som du när de har fått tillträde till maktens korridorer eller händer något med dem där? Kanske tvingas de in i kompromissernas korridor eller kanske händer något som gör att de inte ser bortom sitt eget skrivbord? Vi utvecklas olika i varje stund.

Egentligen tycker jag om diskussion, samtal och olika viljor, men otydlighet, pajkastning och hårda ord som skapar än mer vrede är obehagligt och osmakligt. Det är rätt mycket sånt i den här diskussionen. Det gör ont i min själ och smutsar ner min miljö. Hur gör man för att få till ett lugnt och allsidigt samtal där människor lyssnar på varandra? Ja, nej, jag vet inte. Förstås. 

Hela bilden är kanske omöjlig att få. Kanske behöver vi bara arbeta med vår tolerans? 

Nu ska jag be sinnesrobönen, fatta vad jag kan och vill påverka och lägga resten åt sidan. Sen ska jag invänta resultatet av muralmålningen. 

A..