Frid i sinnet...

En kvinna beställde en bok. Hon hämtade den när den kommit. Hon var arg för att hon hade haft den förr, lånat ut den till en dam som inte lämnat tillbaka den. Hon kunde inte förstå hur någon kunde vara så oartig. Hon var arg när hon beställde boken. Hon var arg när den kom. Hon önskade min bekräftelse på det, båda gångerna. Jag bekräftade henne.

Hon tog sin bok, som var en annan utgåva än den hon hade lånat ut. Hon klagade på att det var en så otroligt dålig utgåva i jämförelse med den hon förlorat. Hur bara kan man försämra boken så? Hon ville ha min bekräftelse på det. Jag bekräftade henne.

Hon gick så småningom med sin bok. I låg en bokhandelslapp, där hennes namn stod. Hon ringde någon timme senare och var upprörd. Jag hade uppfattat hennes namn fel. Det stod fel namn på lappen. Något h skulle det inte vara där. Förstår du det? Ja, jag ber om ursäkt för mitt misstag, sa jag. Ja, vet du det nu? Det ska inte vara ett h där. Ja, svarade jag, jag förstår och jag ber om ursäkt för mitt misstag. Hon upprepade igen och jag bad igen om ursäkt för min brist.

Jag önskar dig en fin dag, sa jag när hon var klar. Tack, svarade hon. Och sen sa vi hej då. 

Jag längtar efter fred på jorden och lite mindre ilska i rummet.

A..

Länsförsäkringar mäkleri - Norrtälje

Vi mötte fyra mäklare innan vi bestämde oss. Mäkleri är en förtroendebransch, så det personliga mötet är viktigt. De agerade olika, tänkte högt, sa, värderade, var personliga, satte pris och återkopplade. Vi klurade. 

När den siste kommit till huset, vi hade visat, han hade gjort sitt och han avslutade med att säga: Jag återkommer inom kort. Vi velade mellan de första tre, diskuterade. När den fjärde kom var det ingen tvekan. Vi behövde inte ens tala om saken. Vi visste vem som skulle få uppdraget.

Den som visade ödmjukhet mot säljaren, respekterade och var öppen. Den som inte sköt ett pris från höften innan han sett hela fastigheten, utan sa; jag behöver gå hem på min kammare, begrunda vad jag har sett, jämföra med annat och sen återkomma med en prislapp. Han gjorde det utan särskilt dröjsmål, men det kändes underbyggt och förtroendeingivande. Det kändes rätt för platsen och och den tid vi lever i. 

Det är inte helt gratis att anlita en mäklare. Kostnaden hänger ihop med prislappen och de fyra mäklarna (mäklarföretagen) hade olika nivåer, olika sätt att beräkna kostnaden. De hade olika utgångspunkter vilket gav olika kostnad. Vi häpnade. En av dem gav oss istället ett val, välj en av de olika nivåerna. Vi valde. Det kändes rätt, framför allt kändes det schyst. Inte som om någon gjorde det bästa för att skinna någon annan. Det var samma mäklare som vi fått förtroende för i mötet. Det var ett sätt som tilltalade.

Han diskuterade annonsfrågorna. Han tog emot information, anlitade fotograf och besiktningsmän. Han fick ordning på alla texter, gjorde fint, informativt och attraktivt. För oss var det viktigt att det var rätt, att inget doldes. Det kändes bra från vårt håll. 

Visningarna kom igång. Det var strax före jul. Folk hade kanske fokus på annat. William visade, ringde besökarna, återkopplade till Leif. Han informerade, ringde igen och igen. Det kändes tryggt och bra från vårt håll. 

Han visade huset igen. Det kom fler. Han visade igen. Någon kunde inte just då. Så han visade separat för den som behövde. Det kändes tryggt och bra från vårt håll. 

Så småningom blev det napp. Några bud inkom att ta ställning till. Först ett nej. Sedan ja. Sen ja, igen. William återkopplade, igen och igen. Det kändes tryggt och bra från vårt håll. 

Sen gick det fort. Papper klara. Bud på nytt. Papper klara igen. Bokad tid, möte med trygghet och glädje. Det kändes rätt och det kändes fint. 

Det kändes trygg och bra. Igen och igen.

Vi är förstås ännu inte helt i mål. Ja, i princip och så gott som. 

Men, det känns bra, William Lyman. Du gör - har gjort - ett gott jobb. Vi är dig tacksam för det. 

Vi rekommenderar dig gärna för det jobb du gör. 

A..

Så här vill jag inte ha det..

Jag letar en adresslänk. Hittar. Sätter in den på rätt plats. Jag söker nytt för butiken, nya sätt för att det ska bli mer och bättre, jag lägger kraft, väldigt mycket kraft, försöker med hur mycket som helst, servar människor så långt det är möjligt, ja, jag slår ofta knut på mig själv för att hjälpa. Jag hittar kommentarer på nätet. Oförsonliga, obegripliga och helt tvärtemot min tanke om människor och plats. Jag känner gråten växa inom mig.

Telefonen ringde förra veckan. Kunden frågade, jag svarade nej för att det inte ryms och är möjligt här. Hon argumenterade, vägrade att lyssna. Jag upprepar, nej, tyvärr. Hon vill inte, vägrar acceptera. Jag har kunder i butiken, som jag behöver prioritera. Jag är själv. Hon vägrar att lyssna, Säger ovärdigheter. Jag välkomnar henne till butiken, för att jag önskar varje person att se och tänka om. Jag avslutar samtalet. Jag ordnar anletsdragen och vänder mig till kunden på plats, hon som väntar på min tid. Hon säger; oj, så ovärdig hon lät. Hur står du ut med sådant? 

Ja, så är det ibland. Inte så ofta, men ibland finns det människor som inte vill ta ansvar för sina egna handlingar, De vill inte se att eller vad, skyller på någon annan som om man är ensam på jorden och har rätt till allt. De höjer rösten, hotar, slår i dörrar och skriver ovärdigheter på nätet. Det händer ibland, som tur är inte så ofta. När det händer sätter det sig i mig, i min kropp och i min själ. Det får mig att ta spjärn, som för att hindra ett intrång - men min kropp tar emot vreden som vräks över mig. Den går in i mina celler, väcker mig på natten, gör mig rädd för drömmarna och sätter gråt i min själ. Jag ser att jag kommer att ha svårt att andas under dagen, att rädslan för just de här människorna, de som inte ser den här platsen, de här föresatserna, människorna och möjligheterna - utan tror sig ensamma på jorden. Att det, rädslan, tar överhanden, blir det huvudsakliga, Tårarna ligger nära ytan. Bara genom tanken på att jag ska - måste - gå in på min bästa plats, gör att de rinner över. 

Så här vill jag inte ha det. 

Jag vill inte vara i en sådan värld, utsätta mig för människor som hatar, som är fördomsfulla och inte lyssnar på andra. Jag vill inte möta människor som inte respekterar avstånd och pandemin, som hindrar och förstör för andra. Jag vill inte lägga 12 timmars arbetsdagar, serva, leta, hjälpa människor och få brist på vanligt hyfs i retur. 

Idag finns det bara tårar i min själ.

Jag vet att jag inte kan nå alla, jag vet att det finns människor som inte vill lyssna. Men ändå.

Idag orkar jag inte ens be sinnesrobönen, den om att se och förstå skillnaderna i vad vi kan göra något åt. Jag orkar inte. Jag orkar inget alls.

A..