DN 5 juni 2021. "Ibland kom inte kompisar tillbaka"

DN 5 juni 2021. "Ibland kom inte kompisar tillbaka" är rubriken i tidningen. Den handlar om Kanada 1890-1969. Det handlar om vidrigheter och människor som inte får existera. Det handlar om ett stort antal barn - ursprungsbefolkning - som skulle assimileras. Många utsattes för vanvård, fysisk och sexuella övergrepp och fråntogs sin kultur och sitt modersmål. Man tror att över 4000 barn dog av vanvård och övergrepp. Ingen utredde. Det tilläts ske. 

Jag läser. Kan inte förmå mig att bläddra vidare i tidningen. Den ligger kvar, uppslagen. För mig att fundera över. Jag förfasas över hur många som har påverkats av människosynen att olika människor har olika värde. Då och nu. Att ursprung, färg, sexualitet, funktionsvariationer och annat spelar mer roll än att hen är en människa. 

Tänk om det vore våra barn, dina eller mina, som skulle placeras på en skola för att rättas till, för att bli normal enligt ett standardiserat mått och dessutom vanvårdas och utsättas för våld och sexuella övergrepp. För att de råkar vara si eller så. Hitler. Kanada. Kina. USA. Sverige. Sydafrika. Israel/Palestina. Marocko/Västsahara. Syrien. Med flera, människor, länder, livsmöjligheter, orättvisa. 

Någons - många - har blivit utsatta. Tvingats. Vanvårdas. Hindrats. Skallmätts. Använts som testpersoner. Låsts in. Hånats. Tvingats. Utpekas. Mördats. Tvingats bort. Utsatts. Så mycket sorg, så mycket fasa. I generation efter generation. 

Är det över nu? Nej. 

Övergrepp mot människor av olika ursprung, färg, sexualitet eller oliktänkande pågår nu. När och hur får vi alla vidrigheter att upphöra? 

Hur går det för uigurerna i lägren i Kina? Hur går det för Burmas rohingyer. Hur går det för amerikansk ursprungsbefolkning, för samer och alla andra ursprungsfolk som inte får leva som de vill utan istället måste anpassa sig till de vita vilja. 

När ska vi lära oss att leva sida vid sida, respektera varandra för de vi är. Vara intresserade istället för fördömande. Tillåta alla, utan att tänka att några inte får plats här. 

Hur vore det om det vore du eller dina barn som måste släppa din kultur, din familj och dina nära för att någon annan inte kan förlika sig med ditt olika. 

Nej, det är inte rimligt att tänka att någon inte får finnas eller vara. Bara för att de råkar vara något annat.

A..

Vem slår?

Jag lyssnar på radio (20210421). Mäns våld mot kvinnor är ett återkommande tema just nu. Det borde gälla alltid, men just nu snurrar det extra i media och i många sociala medier. Mäns våld mot kvinnor är vidrigt. Kommentarsfälten som följer inläggen om sakfrågan blir också vidriga. 

Kvinnor dödas. Våld, hat och hot förstör människors liv. Hur gör man för att få detta att upphöra? Ja, allt våld och alla hot med mera behöver upphöra, men just nu är frågan mäns våld mot kvinnor. Fem kvinnor har dödats på kort tid. Flera av dem har dödats av närstående män. Hemmet och familjen, där trygghet ska råda, är en farlig plats. 

Vilka slår? Hon (i radioprogrammet, troligen P1) svarar; - de är från alla samhällsklasser, alla åldrar och med olika bakgrunder. 

Deras gemensamma nämnare är att de slår, kanske inte något annat. De är inte ett kollektiv, de är individer. De slår med ord, tillhyggen och nävar. Det tar inte slut. 

Skälen är olika, men inget är ok. Inget slag, inga hot och ingen förnedring är ok. Vare sig mot män, kvinnor, flickor eller pojkar. Mot ingen. 

På frågan om varför hänvisar någon till kvinnans provokation, någon till sin bakgrund, någon till alkohol. Det är bara den med personlig insikt som är nåbar för förändring. Det är bara den med förmåga att lyssna som kan förstå. "Välj att sluta" berättar om hur det kan gå till när någon söker hjälp. I behandlingen är det viktigt att visa förståelse för personen men inte för handlingen. Det märks inte i våra kommentarsfält. Där är det bara svordomar och inlåsning - hårda straff - som gör att människor slutar slå. Välj att sluta fokuserar och hjälper den som nått till insikten nivå. Hur får vi fler att hitta dit? 

Nej, det är inte ett kollektiv som slår. Vi måste kunna adressera våldet och få det att upphöra. Vi måste fånga de män (och kvinnor) som slår. Vi måste ta det vidare med samtal och hjälp, straff och konsekvenser beroende av vem och hur. Vi måste också får ner den avskyvärda terminologin, språkbruket, i våra kommentarsfält. De är förskräckliga. Ord triggar. Vi måste förebygga, bygga trygga samhällen där vi tidigt att fånga upp den som visar aggressiva tendenser. 

Var och en har rätt att reagera, bli ledsen i en oenighet. Därifrån är steget till hot och våld oftast långt även om skärpan i tonen och orden ibland känns hård. I förlikningen och möjligheten att fortsätta som en acceptabelt hel människa krävs att vi samtalar, förstår och lyssnar. När det inte är möjligt kan enighet inte nås.  

Hur får man den som skadar andra att se att den gör just det,. Hur får man den att söka hjälp för att bryta sitt spår? Hur får man den att förstå, bryta och förklara, kanske säga förlåt på ett trovärdigt sätt? Och sluta slå. Fysiskt eller psykiskt. 

Jag vet inte. Jag vet inte ens hur jag ska få den jag står nära att sluta säga att jag är en skit. Att vara eller känna sig älskad är en viktig nyckel i livet. Vad blir vi, när detta slirar? Vad blir männen och kvinnorna när de utsätts för hot, otrevligheter och våld? Hur ser vårt inre ljus ut? Kan vi tända sådana alldeles själva eller krävs det något mer? 

Vi talar i bokcirkeln om att bli hel. Vi talar om Shuggie Bain som har en svår uppväxt i Glasgow (Skottland) på 80-talet. Hur har han förmått hela sig själv? Vad har skrivandet givit honom? Hur plågsamt har det varit? Vi hoppas att han har kärleksfulla och förstående människor omkring sig i sitt nuvarande liv, sådana som gör att han växer. Kan man vara hel eller bär vi alltid livets skador med oss? Hur ser vi på andra och på oss själva? Förstår vi allt vi inte ser? Det räcker att ställa en fråga efter att någon har läst en bok för att vi ska se att livets skador inte riktigt läks, de sitter kvar och poppar upp i oss lite nu och då. Vissa är duktiga på att hantera dem och andra inte. 

Våldet måste upphöra. Ja, nej, det var inget nytt. Det har sagts ofta och länge. 

Men, visst är det tid för ett helhetsgrepp nu? Inte bara prat om straff, utan fånga redan den första tendensen. Att se människan. Det är omsorg och gemenskap i samhället som gäller, eller har jag missförstått? 

Anette Grinde 

https://www.sydsvenskan.se/2021-04-19/fem-dodade-kvinnor-fem-man-som-dodat