Sidor ...

måndag 30 december 2019

Jag undrar..

Jag undrar hur människor tänker.

Kunden går in genom dörren.

Jag vill byta en vara, säger hon.

Ok, säger jag, vad säger kvittot? Vad är det för vara?

Inget kvitto. Rea-vara.

Nej, tack, säger jag. Inget byte på reavaror. Inget byte utan kvitto.

Det är ju en gammal bok, säger kunden. Den vill jag inte ha, jag har den redan.

Det är en nyutgåva. Den är prisnedsatt. Det är en klassiker. Du (eller någon) har köpt den.

Sur kund vänder, går ut genom dörren. Här ska jag aldrig mer handla, säger hon på väg ut. Det är ju en kraftigt oskälig reaktion, tänker jag, att aldrig mer handla i en butik för att man inte får byta en reavara.

Jag undrar - varje kund som får ett nej, oavsett skäl - skyller hela situationen, hela livets tristess eller sin egen situation, kunskap och närvaro på butiken - alltså på någon annan än sig själv. Den som gjort köpet, funderat över det och bestämt sig för att handla - lägger alltså ansvar på någon annan.

De blir regelmässigt sura, agerar förskräckligt och har ingen förståelse för bytesrättsfrågan eller hur det är att driva ett företag.

Jag undrar, ja, verkligen undrar jag, hur de tänker. Eller kanske om de tänker. Och jag undrar hur jag ska förhålla mig till och/eller bemöta kunder som säger så utan att jag hinner reagera eller veta vad jag ska säga innan de tvärsura är på väg ut genom dörren.

Jag kanske gör bäst i att hålla mig tyst, eller finns det andra alternativ?

A..



måndag 16 december 2019

Hur går det?

Hur går det, frågar kunden.
Ups and downs, svarar jag.

Ja, men hur går det, insisterar han.

Vänta nu, kära kund. Förväntar du dig en ekonomisk rapport, en känslomässig sådan eller en rapport om samhällets eller kunders status här? Och hur tänker du kring att jag ska rapportera om den vid kassan i butiken?

Är det en rimlig fråga som ställs?

Det går fantastiskt bra OM du och alla andra i stan handlar i butikerna som finns i stadskärnan. Om ni avstår nätklickandet och ytterområdena och istället gynnar de butiker som finns i den lilla vackra stadskärnan. Då kommer det att gå bra. Vad händer annars? Ja kanske finns det då bara restauranger, frisörer och mäklare kvar bakom de stora skyltfönstret. Är det så det ska vara?

Vem har makten? Ja, kunden, förstås. Du som handlar avgör vad, hur och var. Glädje, vrede, kortsynthet, värme, omsorg, med mera, spelar stor roll. Det du och jag gör påverkar.

Jag gör så mycket jag bara kan för kunden. Begränsande faktorer är t ex ekonomi/kostnader, orimligheter, vrede/kortsynthet och arbete mer än 15 timmar per dygn.

A..


onsdag 11 december 2019

Så föll hon...

Jag föll. Igår igen. Det känns i handen, i knät och i ett revben idag.

Vinterkängorna hakar i varandra och jag faller. Nu hände det hemma, strax utanför huset.

Det är skosnören och hakarna på skorna som gör det rent livsfarligt. De hakar i varandra och jag faller helt handlöst. Alternativet just nu är hala gympaskor, vilket inte känns som ett bra vinteralternativ. Jag kan naturligtvis inte fortsätta att riskera att ramla som jag nu har gjort flera gånger.

Det är inte skoj att så ofta vara en del av fallstatistiken, det gör ont och riskerar att vara riktigt farligt.

Isch. Usch. Aj.

A..

måndag 9 december 2019

För mig är miljön och tillgängliga resurser av vikt - att vårda med omsorg

Min bransch skapar en mycket stor natur- och miljöpåfrestning. Jag blir därmed en del av något jag inte vill vara en del av. Där finns en oerhört stor förbättringspotential, både hos leverantörer, samordningsorganisationer och branschorganisationen.

Sammantaget är det stora kostnader, stor miljöpåverkan, ett stort resursslöseri och en helt galen riktning.

Branschorganisationen har dessutom förhandlat fram något som de tvingar in mig i, och som tar tid, kraft, energi och kostnader för mig att slippa. Jag tänker att branschorganisationer ska stå för fördelar och möjligheter, inte tvångsmässiga nackdelar. Det har hänt förr, det lär möjligen hända igen - det är trist och förskräckligt.

Nu behöver jag begrunda vad plusset med branschorganisationen är, ställt i relation till detta förskräckliga minus. Just nu är deltagandet i organisationen en enda stor sorg.

A..

söndag 8 december 2019

Musikhjälpen 2019 Norrtälje




Ser ni den här bilder i ert flöde i sociala medier? Har ni tänkt kring frågan? Alltså Musikhjälpen 2019 - och vad de skapar?

Musikhjälpen 2019 har temat för året: sex är inte ett vapen. En synnerligen viktig fråga. Makaber, men ohyggligt viktig. Den rör förstås också dig och mig.

Nästa lördag/söndag 14-15 december är det aktivitet i Societetsparken i Norrtälje för att uppmärksamma detta.  Ja, på andra ställen i Norrtälje också, t ex på Friskis & Svettis i Norrtälje. Det pågår förstås aktiviteter runt om i Sverige, så se, lyssna och där där du är, det du kan. Där och du, när du ser att det är viktigt.

I parken ska det springas under helgen och det verkar vara rätt många som ska vara med. Några ska springa ett helt dygn, några ordnar ett stafettlag och några gör något eget. Jag tänker att det är spännande, läckert, fantastiskt och inspirerande. Jag blir så glad över glöden och engagemanget. Det är ljuvligt fint.

Jag ser planeringsfolket skapa en fantastisk aktivitet, ett härligt engagemang för ett viktigt arrangemang. De gör stordåd i planeringen för att det ska bli bra, bättre och bäst.

Heja ni som dragit igång detta. Heja alla som deltar. Heja alla som hejar. Heja alla som sprider ordet. Heja alla som bidrar och sponsrar. Heja alla som skapar glädje och heja alla som får världen att förstå att sex inte är ett vapen.

Häng på, vetja. Bidra med det som just du kan och vill. Snack och medvetenhet gör faktiskt skillnad här, men också delningar, spring, pengar, sponsring av grejer, mat och sånt, liksom också pepp och glädje. Spring eller gå en stund i parken på lördag - och berätta varför.

Pepp och heja!

I facebook-gruppen Musikhjälpen 2019 Norrtälje hittar du hur du bidrar med pengar till insamlingen. Det kommer du förstås också att kunna hitta information om i parken på lördag.

Pengar är viktigt, men ord och handling (uppmärksamhet och samtal) spela också roll.

Här hittar du länken till insamlingen med anledning av Musikhjälpen 2019 Norrtälje!

A..

torsdag 5 december 2019

Vart går utvecklingen inom journalistiken?

Jag förfasas.

Nu blir språket och journalistiken sämre och sämre i tidningen. Jag reagerar på flera artiklar. Det känns som en väldigt trist utveckling. Ibland är texterna rena dumheterna, som t ex notisen om bilisten med ordningsboten i NT 5 december 2019.

Varför skriver man inte vad brottet är? En paragraf berättar inte vad vederbörande gjort sig skyldig till. Vi ska inte vara tvungna att slå i en lagbok för att kunna förstå texten. Varför lägger man ut en bild som måste bortförklara?

I dagens tidning finns dubbla artiklar om Knutbypastorn. Saknas det information om vad man tidigare har skrivit om eller är det ingen som har helhetsinformation över tidningen.

Det verkar som om korrekturläsning är borttagen ur tidningsvärlden. Är det så?

Det är en mycket trist utveckling i läsningen av tidningen, en kraftigt försämrad läsupplevelse.

Kanske är jag bara en kritisk gammal tant.

Jag imponeras också, ibland.

Det händer till och från att jag imponeras av kundtjänstpersonal. Vem står ut med sura och missnöjda kunder som bara är förbannade? Ja, kundtjänstfolket som förstår att det inte är personligt, att det beror på helt andra omständigheter och kan bemöta utan personligt agg. Jag imponeras av detta, vill ge dem en guldstjärna i kanten. Vi är alla människor, några har bättre egenskaper än andra. Pepp för er.

Förutom då kanske att ni ändå inte löser problemet som uppstår. Det imponerar förstås inte så stort på mig.


A..

tisdag 3 december 2019

Jag vill inte..

Jag vill inte möta människors aggressiva känslor, när de riktas mot mig. Jag vill att de ska se, när det beror på dem själva, sin situation - inte mig och mitt.

Jag vill att de ska lyssna, förstå. Att de ska stanna, stilla sig och begrunda den andra sidan.

I min butik kan jag inte ha hela världens utbud. Jag har flera tusen varor, mängder av nytt varje vecka. Jag servar så mycket jag kan, letar, försöker, frågar och gör. Jag kan lägga en hel del tid och vilja i mina ansträngningar, men jag vill inte lägga tid och pengar på hemtagning av speciella varor om din avsikt inte är att hämta varorna. Det skadar dig, andra kunder, mig och butiken.

Du som nyttjar andra människor med avsikt att sedan strunta i att göra rätt för dig skadar.

Det är sällsynt att det händer, men det är väldigt plågsamt när det sker.  Kanske är det orimligt att tro att man kan undvika sådant, kanske är det orimligt att tro på människan och dess vänligt sinnade rättskänsla?

Jag vill inte misstro de människor jag möter.

A..

måndag 2 december 2019

Betrakta människor som rena...


Ondskan uppenbarar sig i många olika skepnader.

Ja, visst är det så. Ibland möter man den helt oförberedd, oförstående, tills man inser att vissa bara är sådana. Hen kommer bara att se sig själv och göra vad hen kan för att rädda sig. Hen kommer att vägra att se sin egen lögn.

Jag gråter, för det är gräsligt. Gräsligt ur många perspektiv. Jag säger till mig själv: Skaka av dig. Glöm att du mött en sån person, gå vidare. Och önska att du ska slippa möta sådana igen. Det kommer du förstås inte att slippa, men tro inte illa om folk du möter ändå.

Betrakta människor som rena i själen, tills de visar sig bära alltför skarp svärta i sin själ.

A..




Vit kränkt medelålders man spyr galla över mig - när eller för att jag hjälpt honom ta hem en vara och han har ångrat sig längs vägen. Varan är beställd i butiken, i rätt tid, meddelad ankommen i tid och påmind en vecka senare. Kunden vägrar hämta varan och jag hävdar förstås att han ska. Betalning ska förstås ske.

Jag undrar hur han tänker, på vilket sätt det kan vara mitt fel att han inte tar del av information att varan har kommit, att han inte förstår att beställd vara måste hämtas. Jag undrar hur han tänker när han tycker att den bara kan ignoreras - vad händer i en butik när varor beställs och sedan ignoreras? Vem ska stå för risken? Vem ska betala? Vilken lag gäller? Ja, jag vet, men kunden tror visst att det bara kan lämnas därhän. 

Jag undrar, sörjer och blir inte klok på människorna - men, ja, det händer bara ibland. Ibland, som ändå ganska sällan - för de flesta är alldeles fantastiska. Det här var ett absurt undantag, med förskräcklighet och sorg som konsekvens. Jag hoppas innerligt att det tar lång tid innan jag möter en sådan igen. Det gör ont, tär på fysiskt och psykiskt mående och går inte att förklara - vare sig för mig själv eller för andra. Det ligger helt enkelt för långt från min verklighet, från mitt sätt att tänka.

Jag undrar hur den vita, kränkta medelålders mannen tänker kring hederlighet? Kanske saknar han bara förmågan att se lite bredare? Då är det förstås väldigt synd om honom.



Hur möter jag dig? Hur möter du mig?


Hur möter jag dig? Hur möter du mig? Hur möter vi varandra? 

Min utgångspunkt i vårt möte är att du talar svenska, att du ser och förstår de svenska koderna. Eller kanske att du förstår mina koder. Min uppmärksamhet i början av ett samtal måste ligga i riktning mot att jag måste klarlägga för mig själv att mottagaren förstår vad jag säger. Jag måste bekräfta för mig själv att rätt blir rätt, med utgångspunkt från min önskan att nå fram med ett budskap och mottagarens möjligheter att förstå vad jag säger. Ja, vem kan förstå den som inte talar begripligt, den som talar som man tänker, med tvära kast utan tydlig punkt.

Jag vet med mig att jag saknar humor, ibland är jag överdrivet känslig och från tid till annan använder jag ironi. Andra uppfattar detta och mig på andra sätt än jag själv. Jag uppfattar andra utifrån min världsbild, precis som andra uppfattatr mig utifrån sin. Bilden är antagligen alltid olika. Färgen är skimrande vacker hos någon och fasansfull hos någon annan. Vår mänskliga kemi, oss emellan, spelar roll. 

Jag ser hur människor (ja, kanske också jag) dömer andra för små, små steg, hur oförsonligheten ligger nära. Jag tänker på den, vrider den i mig, låter rädslan möta kärleken och vända tanken på nytt. Hur kan jag göra för att inte dras med i oförsonligheten och istället ta ansvar för mina tankar, min syn på människor, mina handlingar och min inställning i livet och situationen? Hur kan jag stå ut med mig själv som människa om jag inte också ser till andras väl? 

Inte bara andra, nej, ständigt både du och jag. Var för sig och tillsammans. 

A..