Igår, fredag den 15 juni 2012, var det begravning för finaste Sten-Åke. Han vad född 1948. I juli skulle han ha firat sin nästa födelsedag. Han var alldeles för ung, när han nu har lämnat oss. Han hade mycket kvar att ge, summera och slutföra. Men, det blir inte alltid som vi tänkt oss.
Den 2 juni lämnade han jordelivet och gick hem till sitt. Sjukdomen tog till slut all hans kraft. Arbetskamrater, sommarsyskon, vänner, församlingsvänner, trosfränder och familj tog igår farväl. Ja, vännerna var många som tog farväl av honom i kyrkan igår. Ragnar höll i avskedet ur kyrkans och pastorns synvinkel, men också som en vän. Jag vet att det var tungt. De stod varandra nära. Men, han vet att de möts igen. Det var tungt också för många andra i rummet att ta farväl. Begravningsakten var fin, enkel och nära. Den kändes i kropp och själ. Sång, bön, avsked och eftertanke präglade stunden starkt. När Sten-Åke slutligen, i kistan, lämnade rummet följde alla med ut i sommarvinden och sjöng en sista avskedssång.
Avsked är tungt, även om glädjen ändå finns kvar. Sången var ljus och vacker. Stämmorna starka och varma. Glädjen över att ha känt honom, glädjen över honom och den tid han funnits och glädjen över att han var trygg i det som var kändes tydligt allteftersom timmarna gick. Avsked och minnen spelar verkligen roll.
Han vara en FOA-man. Forskade. Han vårdade mål och säkerhet. Han tänkte i struktur och kvalité. Han var en datorns man, som hjälpte många med lust och glädje stor. Vittnesmålen om hans kunskap, vänlighet och kamratskap är många. Glädjen finns där, också här.
Han var make och far. Han tillhörde dem med omsorg och kärlek. Den sista tiden, sjukdomstiden, tillbringades tillsammans. Hans hustru, känner glädje i valet att vara tillsammans under den sista svåra tiden. Samtalen med varandra och med andra, resorna till platser och människor de velat se och möta tillsammans, motorsågen som inköptes strax före det sista kritiska insjuknandet, kurser för att kunna använda den är goda minnen att bära nu när han lämnat och gått hem till sitt.
Han tillhörde en församling. Han trodde. Han var bland vänner som bad för honom under hans sjukdomstid. De gav honom omsorg, kärlek och trygghet. Det stärkte och det gladde. Det vittnade många om i de berörande talen allteftersom. Tron är fantastisk när den bär. Det gjorde den hos Sten-Åke. Det gör den hos många som varit med honom under hans vandring här på jorden. Det ger en trygghet, som annars inte riktigt finns.
Han var vänlig. Han var eftertänksam. Han var lugn. Han var trygg och han var stark. Han var kär. Det hördes i talen i minnesstunden. Och det kändes i glädjen i samtalen. Sten-Åke var en omtyckt man. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, men många i rummet var på de klara med att de i sinom tid skall ses igen.
Tro. Tvivel. Tillit. Det var ord som många gav uttryck för i sina tal. Det var ord som kändes i rummet och det var ord som var starkt förankrade hos många av de människor som tog farväl. Det ligger i sakens natur. Det är där vi är. Oavsett vilka vi är. Tvivlet når oss i vågor. Ibland i stora och ibland i små. Det är skönt när tvivlet lämnat, och bara tron och tilliten finns kvar.
Det var tungt, av flera skäl, att gå in i kyrkan. Det var tungt att sitta i bänken, att känna känslorna och att minnas något av allt det som varit. De starka minnena och de vackra minnena - några av dessa hör onekligen Sten-Åke till. Andra hör bara kyrkan och församlingen till.
Efter den fina minnesstunden lämnade jag kyrkan med lätta steg. Jag klev ut i sommarvärmen och tänkte på många av de människor som fanns i rummet. Vi är onekligen alla som vi är. Som vi är skapta och menade att bli. Kanske är det bara just det vi skall finna oss i.
A..
